OM SKÅPMAT...

Ja, nu skall jag försöka mig på att knyta ihop bilden här med vad jag

egentligen sysslat med idag med rubriken. 

Få se hur det går?

Skåpmat var det ja. 

Sedan jag skippade köttet tycker jag att det oftare finns något att 

fixa mat av i skåp och skafferier här hemma hos mig.

Lite motsägelsefullt, men det är så.

Här om kvällen blev vi sugna på fajitas och 

sagt och gjort. Stekte upp paprika, squash, lök och halloumiost med

tacokrydda och voilá - hur gott som helst.

Förr hade jag nog skippat tanken på en fajitas-kväll om köttfärsen saknats.

Säger kanske mest om hur insnöad jag själv var i mina gamla invanda vanor.

*

Mera skåp. 

Jag har faktiskt läst KonMari-boken.

Ni vet hon som blivit en guru inom det här med att ordna upp i sina skrymslen.

Jo, jag läste den, boken, även om det tog sin tid. Med sådan fantastisk storm tog den inte

mig, men hon har absolut sina poäng i hur hon tänker! 

Så idag tog jag itu med den delen av min skåpmat och

ordnade upp i skåpen. Eller i två då...

Och det känns ju riktigt skönt att få det gjort.

Jag har lyckats vänja mig av md att vara en hamster i stora mått, 

men likaväl finns det en tendens att smyga sig in ett och annat onödigt i skåpen.

Och framför allt att de där onödiga grejerna kryper in och gömmer sig på

ställen där de egentligen inte hör hemma.

Kanske för att de egentligen inte hör hemma någonstans alls? 

I sann KonMari-anda så började jag faktiskt med det som har minst känslokopplingar till 

vilket faktiskt är mitt kamera-skåp (!) och det som jag kallar till mitt kontor. 

Vem hade trott det, minst känslokopplingar, va? 

Jag tänkte kanske mer som så; vem har nu kameror och objektiv så det blir över?? 

Heheh...

Men jag hade ju stuvat in i samma skåp en massa annat, som ja...jag kan leva utan.

Det är borta nu.

Och vet ni, när jag sitter här och skriver så ser jag skåpet precis framför mig.

Ett gammalt, skevt, skruttigt skåp.

Lika prydligt på ytan som innan, men ja...

...jag kanske tycker att det är lite skönare när jag nu också vet

att det är lika prydligt därinne också.

Och att där inte finns något som är onödigt.

Det är kanske skillnad?

Att städa upp och ordna är en sak.

Att städa ut och rensa är en annan.

Så även om KonMari-boken i sig 

börjar bli lite gammal skåpmat,

så kanhända hon har lite rätt i alla fall? 

Det skadar inte att se på sitt ordnande från en annan vinkel.

BLÅ STUNDEN....

Verandans fönster är än täckt av isrosor när jag går ut efter posten, den riktiga.

Faktum är att det blir mer och mer glest mellan kuverten i lådan. 

Dess värre är orsaken inte den att mängden anspråk på diverse summor att betala skulle

minskat. Nej, orsaken är mer prosaisk än så. 

De dimper ner digitalt. 

Men jag gillar att gå till postlådan. Det blir liksom ett skönt avbrott i min dag. Samtidigt kan jag ta hunden ut för att kissa, katten kan man ta in - om hon fått för sig att gå ut på morgonen. Vilket 

beror på temperaturen och luftfuktigheten utomhus. Sådant är viktigt för katter. De hat koll på sådant.

Det är inte alls samma att kolla sin(a) mailboxar. 

Inte så mycket stämning där, inte.  Även om jag alltså sällar mig till den ivriga hejarklacken för all digitalisk fram-marsch så erkänner jag; stämning och känsla är den digitala världen inte så bra på.

Hunden till exempel uppskattar fysiska checkningar av postlådan överlägset mer.

Hade det inte varit för att jag behövt ge mig ut till postlådan, hade jag kanske bara stannat inne.

Lite avigt nog, så var det så att jag inväntade ett mail (ja, pling i datorn-mail) och i väntan på det

så kom det sig att jag tog hunden och gick en promenad betydligt tidigare än jag annars hade gjort.

Vilket gav mig sol. Längtad, väntad sol.

Jag gick ner till ån. 

På facebook har jag lite smått lovat ladda upp en bild i veckan på min plats vin ån. Det kom sig så efter att en kompis till mig fotat sin plats vid ån under ett års tid. Nu är vi några som hakat på. 

Det kommer kanske ett sammandrag hit till bloggen. 

Det var fantastiskt skönt. 

Sol, lite småkallt, men på ett vårvintrig sätt. Fåglar som kvittrar. 

En snäll kyla.

Jag och hunden genar hemåt över en inte helt klar del av gravgården och så vidare 

längs åkerkanten. Över dikena som nu är frusna. 

I diken står kaveldunen och är sprickfärdiga av vårkänslor. 

Jag är inte riktigt där än. Jag har en kalender som jag kan kolla i. Vi har en liten bit till vår än.

Men okej....jag kan känna de första vibrationerna. Det kan jag.

Det doftar fortfarande vinter, det känns vinter, det ser ut som vinter, men det finns en aning.

En liten, liten aning om vår. 

I fåglarnas läte. I ljuset. I den blå reflektionen av klar himmel i snön.

När vi kommer hem väntar katten på trappan. Med slutna ögon ligger hon och...ja...lapar sol.

Som bara katter kan.

Hur isen dragit sig tillbaka på verandafönstren ser jag att solen och vårvärmen gjort sitt. 

Jag älskar dessa små, små viskningar om ännu en vår.

Löften, längtan, liv. 

Och en stilla blå stund.

OM FRAMTID...

Morgonen var kall. Kylan kändes i andningen när jag gick efter morgontidningen. De hår som jag envist vägrar raka i näsan skyddade mina inre andningsvägar från den värsta kylan. 

Tänker att det kanske är därför vi är lite lurviga i näsan? För att det skyddar oss. Lurvet. 

Jag hade pusslat och haft mig med jobb, som must-be-there-jobb och annat jag lovat fixa till som

freelance, för att närvara på en temadag där grabben min - storungen - var en av föreläsarna.

Nu var det ju onekligen skoj att sitta där i auditoriet när ens egna avkomma skall tala, vem förnekar nu det? Men även ämnet var otroligt intressant! 

VIRTUAL IS THE NEW REALITY

VR - virtual reality och AR - augmented reality. 

Det var temat för dagen. 

Nja....jag går nog inte närmare in på det ämnet - även om jag finner det oerhört intressant, och viktigt.

Konstaterar bara att jag hittills alltid påstått att generationen innan mig, och äldre, de som föddes på 1910- och 1920-talet kanske upplevt historiens häftigaste utveckling under sin livstid.

Men nu kanske jag tänker om. Eller jag gör det. Helt klart.

Jag tror min generation är en sådan när "mellangeneration" då saker och ting utvecklats till det bättre, men i rätt så maklig takt. Inte alls som det varit för generationen innan.

Och absolut inte i den takt som det kommer att ske för dem som nu är tonåringar eller unga eller barn.

Det är hisnande! 

Fick testa på att "operera" en patient genom, eller med VR-glasögon. Testade också på att inreda en lägenhet och mycket, mycket mer. Så mycket sådant fanns här nu att testa på som jag för bara något år sedan tänkte att kommer sen, sen någon gång. I framtiden. Kanske.

Och så är det redan här. Nu. Jag blir lite yr, fast på ett bra sätt. 

När jag kom hem gjorde jag som jag alltid gör: Öppnar (den fysiska) posten med min morsfasters gamla brevkniv. Kollar e-posten på telefonen och tänder ljus på bordet som jag gör om jag vet att jag skall stanna vid bordet en längre stund. 

Den här gången tände jag ett nytt ljus med doft som jag köpt för en tid sedan. Först när jag tänt 

ljuset märkte jag att det fanns ett budskap, en vers, att läsa.

Accept what is, 

let go of what was,

and have faith in

what will be.

På något märkligt sätt knöt texten på ljuset ihop dagens tankar som väckts under föreläsningarna.

Vi är här och nu. Bara att acceptera.

De flesta av oss har en hel del vi behöver släppa greppet om i det förflutna. Nu talar jag inte om mormors ärvisporslin eller den där fantastiska mahognybyrån. 

Dem kan man ju behålla, om man nu vill.

Men vi har säkert alla en hel del när-historiskt och mentalt skräp som det nog vore dags att bara dumpa. Och sedan gå vidare. Utan den barlasten.

Mentalt skräp väger tyngst och förorenar mest, kom jag på. 

Och så våga lita, verkligen lita, på att isen bär, vinden för, tron håller och solen värmen. Att just det, oberoende vad det är,  är det som bär oss, för oss, håller oss och värmer oss. 

Att det vi litar på är. På riktigt är.

Kommer till en banal insikt. Jag litar på det som varit, för jag kan inget annat. 

Det som varit, är lika sann som den sanning det var då när varit var är. 

Men jag tror på framtiden, för jag kan inget annat. 

Att inte tro hade varit förödande för all utveckling.

Och för mig är utveckling tro. Om jag nu skall tro på något. 

Och hopp. Det är också hopp. 

Inte att förglömma!

Det är viktigt! 

OM APELSINER...

Efter, som det känns, veckor av mulet väder, är det äntligen en solig dag. Solig och kall.
Dagar som får mig att tänka på att jag kanhända skulle gilla vintern mer om solen sken oftare.
Det är kallt, riktigt vinterfriskt och krispigt och jag planerar att hinna ut en sväng innan det åter är kväll.

Jobbet hakar upp sig. Väntar på mail. Beställer ny sophantering. Borde ringa ett samtal.
Jag vill inte, skjuter upp det trots att det inte på något sätt är ett besvärligt samtal. Bara lite tråkigt.
Går in på en tidningssida och ångrar mig direkt. Nyheterna är så beklämmande och jag vill inte känna så just nu.

Skär upp en apelsin i klyftor.

Tänker på att det är skillnaden i skalets struktur som får mig att besluta hur jag skalar min apelsin.
Och hur jag vill äta den.
Att suga i sin saften och lite gnaga på fruktköttet från klyftor där skalet sitter kvar är en
helt annan sak än att dela en helt skalad apelsin.

Smaken av söta apelsiner i kombination med vintersol får mig alltid att tänka på min mamma.
Våra skidutfärder iklädda liknande anoraker och med apelsiner i ryggsäcken.
Det är ett barndomsminne jag delar med så många i min ålder.
Hur det kommer sig att det blev så att man packade ner apelsiner, som ofta frös och var isiga att äta,
har jag ingen aning om.

Men vi är många som vet hur de smakar, de där kalla apelsinerna. Hur vantarna sedan doftade apelsin och ylle när man hemma lade dem på batteriet för att torka.
Hur kom det sig att man tog apelsiner ja?
Idag ser man nästan aldrig någon som skulle skida med ryggsäck på ryggen. Nej, nu skall det susas fram i hiskelig fart i tighta trikåer och gärna hojtande om utrymme ifall någon långsammare vågade sig ut i spåret.

Ingen i anorak och tjock halsduk med ryggsäck. Med rosiga kinder. Och som doftar apelsin.

Det är nog kombinationen sol, vinter och apelsin som får mig att hänge mig åt lite nostalgi en stund
och tänka att vissa saker kanske inte var så tokiga förr ändå, även om så mycket absolut inte var bättre heller. Eller var det?

Hade det varit förr hade jag fått vänta på mitt svar till nästa dag, eller sedan. Då hade jag kanske haft tid att ge mig ut på en lugn skidtur, stannat i en solig backe och ätit mina apelsiner. Blivit kladdig om händerna och försökt så gott det går tvätta händerna i snön.
Posten skulle ändå komma först i morgon.

Nu plingar det till i min mailbox, jag lägger den halvätna apelsinen åt sidan och läser och svarar.
Fingrarna knapprar ivrigt över tangentbordet, det plingar i boxen på nytt. Brev svischar iväg hit och dit.

Bredvid mig får apelsinklyftan en torr hinna.
Där är den, bortglömd.
Det hade aldrig hänt i spåret. Aldrig.

NYSNÖ...

Utanför fönstret faller snöflingor sakta mot marken.

Jag välkomnar nysnön - för ljusets skull.

Det är magiskt, hur nysnön lyckas ljusa upp. Bara någon centimeter snö.

På marken, på trädens grenar, på trädgårdssoffans slitna ribbor.

Det är skillnad. Det är magiskt. 

Som barn gick jag alltid ut och lekte då det snöat.

Jag gillade nog det nästan overkliga ljuset som kom med nysnön redan då.

I natt gick jag ut för att försöka luska reda på 

fågelljudet som jag redan hört ett par nätter.

Trots nysnöns ljus lyckades jag inte lokalisera fågeln. 

Det är kanske en duvhök. Men jag vet inte. Jag bara tror.

Känner att det vänder i min själ nu. 

Nysnöns ljus och nattens ljud väcker mig.

Jag blir lugn och rastlös på en och samma gång.

Vinterns rygg är bruten. Den tanken ger mig ro.

Allt vad skall hinnas med under våren ger mig oron, rastlösheten.

Människan är bra underlig.

Man längtar efter och räds detsamma. 

Ofta är det så. 

*

Jag räds inte nysnön.

Men jag längtar att i morgon få gå ut och

avläsa spåren i snön.

Så mycket händer där ute - medan vi sover.

Och nysnön skvallrar. 

Den är dålig på att bevara de hemligheter som skett i natten.