...i holken här intill kan man lugnt säga.
Flugsnapparparet har flugit i skytteltrafik med smarriga
larver och lurviga flugor till ungarna i holken.
Så till den grad att det nästan krockade i köksöppningen.
Det var inte många lediga stunder för vila i det där föräldraförhållandet.
Inte så mycket till egentid, liksom.
Tycker mamma-snappare faktiskt börjar se lite hålögd ut.
Eller så inte. Egentligen är hon otroligt vacker!
Så här höll de på hela gårdagen.
In med mat ut med "bajspåsarna".
Men idag på morgonen så var det plötsligt tystare.
Föräldrarna fanns i närheten, men matandet hade avtagit. Ungarna dök upp i
hålet oftare och oftare och gapade, men servicen hade avtagit.
Jag satt och drack mitt morgonkaffe och läste tidningen.
Plötsligt hördes ett dovt litet duns på terassen bakom mig och
när jag kikade så hade en av ungarna flugit ur boet.
Riggade kameran och hoppades på fler utflyttande ungar.
Och visst kom det, 1,2,3,4...och en femte sitter ännu i skrivande
stund inne i holken och ugglar.
De första fyra flög ut med 20 minuters mellanrum ungefär.
Men den här sista har suttit inne flera timmar efter att den förra lämnat holken.
Föräldrarnas besök i holken blir mer och mer sällan.
Får hoppas att den begriper att skutta ut så småningom, den lilla fegisen.
*
På tal om det så är alla bilder tagna med kameran på stativ och med fjärrutlösare
för att inte störa ungarnas flytt hemifrån och för den delen föräldrarnas matning.
Dessutom har jag ett stort objektiv så jag kan ställa allt en bra bit ifrån.
Inte för att flugsnapparna verkar störas speciellt mycket av att vi rör oss i närheten,
men ändå. Det är bra att tänka på detta när och om man fotar djur.
Och framför allt deras ungar.
På deras villkor liksom.
Alltid.
Så där sitter den nu. Den lilla lilla ungen.
En perfekt liten en.
