DETTA VÅR-RUSK...


...brrrr.

Sitter vid mitt skrivbord och sammanknyter det sista på min to-do-lista 
innan det blir dags att tänka meny till Valborg och sådant.
Funderar på om jag skall orka stiga upp och gå och hämta sockor åt mig.
Jag fryser om fötterna, det drar kallt från fönstret och 
regnet...det regnet. Det öser ner.
Det är kallt, det är blött och jag har noll känsla
för bubblande drycker och soliga sallader.
Eller ens en liten salt sillbit.
När jag försöker få igång min mat-hjärna så
ser jag bara varma soppor och mustiga grytor för min
inre syn. Inte så det ger speciellt
mycket vårvibbar det inte!

Huoh! 

På verandan står en hel drös med växter som väntar på att få komma till sina
växtplatser så småningom bara det skulle bli varmare.
Väntar...de som jag.





Hade planerat åka ut till stugan redan i dag och mysa lite egentid
innan resten kommer i morgonkväll.
Jag vet inte om jag är sååå sugen på kylslagen och regnfuktig 
stuga just nu.
Men jag kanske ändrar mig.

*

Det plingade till i min telefon medan jag sitter här och skriver och 
jag läser att jag har ett efterlängtat bokpaket på posten.
Om jag sen också skulle åka till stugan idag.
Ta med bokpaketet, tända brasa, dra på mig de där sockorna
och mysa.

Jo, nej, jo, nej.

Skall ta mig en kopp kaffe till och se åt vilket 
håll det börjar luta.
Beslutet.

ALLT ÄR LITE BÄTTRE...


...efter en promenad.

Jag har alltid sagt att när man kör fast i jobbprojekt, eller i studier,
eller i planering av något, så är det bara att sno på sig dojorna,
vira halsduken runt halsen (koppla hunden om man har en)
och ge sig ut på en promenad.

Så ofta, så ofta klarnar tankarna till och även om man kanske
inte alltid kommer hem med den där fantastiskt rätta lösningen på
alla problem, så har man rätt ofta fått en del lösningar som 
inte kommer att funka bortrensade.
Så är det och har varit länge för mig.

Så när jag kör fast i tankearbetet, då går jag ut.
Ut och går.



På söndagen fick jag lillungen medlurad. Det händer onekligen mer och mer sällan, 
och det är ju inte så konstigt - grabben är ju vuxen och har sitt.
Eller nästan. Nästan vuxen.

Men nu verkade det som om våra behov av att få komma ut och rensa tankar och 
tanka syre synkroniserade lämpligt nog med våra tidtabeller så pass fint att vi kom iväg på en 
lite tumis-promenad.

Jag älskar att gå på promenad med den grabben. 
Det är som om vi hade samma rytm i behovet mellan prat och tystnad.
Att jag uppskattar det! 

Jag kanske är lite känslig och så, men det ÄR skillnad med vem man går
på promenad med. I synnerhet om det är frågan om promenader då man 
behöver få rensa i sina tankar.
Det är oftast kanske ändå bäst att gå dessa promenader ensam. 
Eller så krävs det någon som går 
i samklang med en själv på ett lyhört vis.
Jag vet ingen annan som jag skulle vilja ha med
på mina "rensa-tankar-promenader" än lillungen min.
På det sättet är han unik. 

Nu händer det ju inte alldeles ofta våra tidtabeller passar in.
Men när det sker så är det så skoj! 



Denna gång gick vi till en av min barndoms källor.
Gruvsta gruvor.
Det säger sig själv att stadsdelen Gruvsta fått sitt namn efter gruvorna.

Från medlet av 1700-talet till slutet av 1800-talet så grävde man järnmalm ur dessa
gruvor. I tiderna var dessa de mest produktiva gruvorna i Finland.
Dock blev det aldrig riktigt någon ekonomi i det hela och det hela lades ner 1866.

Men då gruvorna var i användning så bröts malmen på det sättet att 
man hettade upp bergväggen med eld under en hel dag.
Det kallas för tillmakning och går ut på att hetta upp berget med eld så 
det blir så sprött att man kan bryta det med spett och andra verktyg.
Efter en eldning kunde man bryta omkring en decimeter berg.

Det säger ju sig själv att gruvdriften omöjligt kunde fås lönsamt
med en sådan metod. Inte om man tänker med nutidskravet på effektivitet.

Elda en hel dag och få ut det lilla järnmalm som 
gått och gömt sig i en dm berg...
Inte för att jag har full koll på vad järnmalm kostade 
på den tiden...men ja, ni vet vad jag menar?! 
Att så där i teorin känns det ju inte som helt lönande som man tänker nu.
Men jag var ju inte med då. 
På 1700-talet. 
(tyvärr)




När jag var barn var det rätt ofta vi snurrade runt och kring dessa gruvor.
Jag har ett svagt minne av att staketen runt gruvorna kom upp då vid
tiden av min barndom. Jag har bleka minnen av att det inte fanns staket och så av att det fanns.
Antagligen kom staketen upp för att någon tog och drattade in i någon gruva...

Och det kan ju inte vara så bra. Att dratta ner nämligen.
På området finns omkring 15 gruvschakt, de längta gångarna är 
flera hundra meter långa och som djupast är de runt 50 meter. 
Inget man vill trilla ner i precis! 

Numera är dessa gruvor fredade enligt fornminneslagen och
representerar den äldsta industriella verksamheten i Vanda.

Intressant nog är att nästan 80 km från dessa gruvor finns ett slott,
Svartå slott, som jag skrivit om en kall vinterdag 2010:
(klicka)

Och där finns alltså en härlig koppling mellan dessa två platser.
Det var nämligen samma (gruvmästare) Magnus Linder II som byggde Svartå Slott som 
också upptäckte gruvorna i det nuvarande Gruvsta. 
Och nästan trehundra år senare går jag här och har en liten koppling till dessa
båda platser genom mina egna minnen och genom var jag bott.

Och nästan lika mycket som jag älskar dessa rensa-skallen-promenader,
ensam eller med någon viktig,
nästan lika mycket älskar jag när jag får kopplat ihop 
historiens gång med nuet.
Med händelser då med hur det är nu.

Att få förankra helt enkelt.

Då blir allt, om möjligt ännu lite bättre! 


I PLANTERINGSTANKAR...


...eller så inte.

Jag har ju inte visat så mycket trädgård ännu här från Bokulla.
Och så är det kanske inte så mycket trädgård i den bemärkelse man (eller jag)
tänker trädgård. Det är mer som en park.

Trädgården är ju rätt så stor, så det är helt klart att man här måste måla med 
stora penseln om det skall se bra ut. 
Och det är ju inga större fel på trädgården som den är, absolut inte.

Men den har nog inte den där mysiga lite småslarviga charmen som
man lätt kan få till i en mindre trädgård.
Och som jag personligen är hemskt svag för...
Nej, här är det stora linjer som gäller.


Och de flesta linjer är ju faktiskt riktigt bra,
så det blir nog inte så mycket att plantera till här inte.
(Om jag inte vill bli fulltime-trädgårdsmästare i egen trädgård, vill säga.)

Just nu blommar scillorna som små sjöar lite här och där.



Det är härligt! 
Jag älskar scillor. 
De kommer liksom med buller och bång från ingenstans
så här innan allt det övriga och så plötsligt är de borta igen.

Så nu när jag precis skall till att presentera ett par trädgårdsplaneringar 
jag gjort, så lägger jag till ett par meningar:
"Plantera scillor. Massor med scillor.
Det ångrar man aldrig! "






Och så detta! 

Medan jag satt där och myste i scilla-havet så kom 
det inte en stare och plockade med sig en blomma! 

Flög upp på grenen och skuttade och hade sig med 
blomman i näbben, medan fru stare satt på
en gren intill och tittade på med huvudet på sned.

Han fick nog lite extra poäng - den staren! 

Säger bara det...vår! 



DENNA VÄNTAN...

...jo, jag vet! 
Jag blir lite ivrig. När snön har smultit så vill jag så inbilla mig själv och 
liksom så in i vassen leka att det blir varmvår på direkten.
Fast jag vet, att så är det ju inte. Inte på dessa breddgrader.
Men man vill ju! 

Vilket då leder till att det står en och annan växt och väntar på
verandan. Väntar på att få hitta sin plats i sommar.


Ännu är det oklart om de flyttar ut till stugan eller
stannar här över sommaren.
Det beror på min arbetssituation, hur mycket jag 
kan vara på stugan i sommar.
Hoppas på att få några jobb som skulle möjliggöra att vara nästan 
hela sommaren därute.
Något jag drömt om sedan stugan blev färdig för
snart trettio år sedan.

Att kunna vara därute i skärin, i skogen och kunna jobba därifrån.

Vi väntar...
växterna på verandan och jag.
På svar.



Jag menar... hur fint skulle det inte vara?

Inte för att det nu går någon större nöd på mig här i stan heller,
men det har blivit lite som en fix idé för mig att faktiskt 
"flytta ut" till stugan en hel sommar.

Nå, det återstår att se hur det blir.

Så vi väntar...



STRANDSPÅR...


Jag går här längs stranden och tänker. Fjolårsvassen frasar sönder under mina steg. 
Jag tänker på det här med behovet av att få vara själv, eller ensam.
Det kanske heter att ha egentid? Nuförtiden?

Ser jag tillbaka på mina femtio år här på jorden så ser jag ju nu att jag nog alltid varit mer åt det introverta hållet. Jag har aldrig saknat glam och tjo. Tvärtom, tystnad och 
lugn är mina oaser.
Däremot har mitt behov av att få tanka ensam tystnad varierat under åren. 
Varierat mycket också.
Under en stor del av mitt liv har det räckt med en ensam promenad längs stranden, en 
kväll för mig själv, en stulen egen stund nu och då.

Men för något år sedan ändrade det. Nu med lite distans till det hela så
undrar jag om inte det var många saker som samspelade, det brukar ju vara så.
Jag behövde längre och längre perioder av avskildhet för att ladda upp mina
urladdade energidepåer. 
Jobbets tempo hade skruvats upp, vem har inte upplevt det?
Det blev hela tiden mera möten med människor, mer telefonsamtal, mer
planeringsmöten, mer prat, mer spring, mer brus. 
För en extrovert person är det säkert som att tanka ren energi medan 
en introvert person blir mer och mer urlakad.
Tills det blir en utmattning som ingen egentid i världen klarar av att 
motarbeta på ett veckoslut eller två.

Många tramsar om att det är...just bara trams, detta behov av egentid.
De som säger så är inte introverta.
Det är nog så att samhället som det är just nu lever lite på de extrovertas
villkor och de introverta får försöka klänga med så gott det går.
Det brukar gå...sådär. 



Jag går längs med stranden och tänker hur det ändrat sedan jag sade upp mig från mitt 
förra jobb och ändrade på min livstil. 
Jag jobbar knappast mindre nu än då, men jag jobbar annorlunda. 
Och känner att jag nu är mer i balans med det sätt att vara som är min grundpersonlighet.
Jag är mer åt det introverta hållet, och det är inget jag valt, eller ens kan 
påverka genom att försöka vara annat än jag är, det bara så jag...är.

Jag tycker om människor - jättemycket till och med.
Men jag blir trött av för mycket av det goda.

Jag gillar att prata och berätta om det jag tycker om och brinner för.
Älskar samtal och dialoger, 
men behöver tystnad för att finna balans.

En balans som verkar vara allt svårare att uppnå i en allt snabbare, 
mer högljudd och liksom hysteriskt ytlig tillvaro där
det känns som om eftertanke eller ens tanke saknas
eller inte verkar speciellt uppskattat.
Som om det som behöver ta tid inte är..in.

Eller inte varit in på länge.

Det är på ett ungefär ett år sedan jag tillbringade en hel vecka ensam här ute på stugan.
När jag åkte ut hit den gången var jag urlakad och tom.
 Kände nästan ett panikartat behov av ensamhet.
Jag fick det, målade fönster och vandrade längs stranden.
Men kände att det ändå inte riktigt räckte till. 

Det var nog då jag insåg att jag hade gått över någon gräns då 
egentid inte längre fixade till tröttheten.
Kanske var det så att jag redan då inom mig bestämde mig om 
att jag behöver ändra på mitt sätt att leva om jag vill bejaka det som är jag.



De som levt nära mig denna vinter efter att jag sagt upp mig vet vad jag talar om.
Precis efter att jag slutat skämtade jag om att jag kommer att sova en månad för
att bli mig själv igen.

Det tog två och en halv...månad.

Det var för en månad sedan som jag började sakta känna att jag kanske kan
ha kapacitet att ta itu med lite större projekt.
Stresståligheten är inte ens i närheten av vad den någon gång varit. 
Det känns lite konstigt, för jag brukar inte vara speciellt stresshispig innan heller.
Men nej, kroppen säger ifrån numera.

Det skulle ju vara så enkelt att skylla på arbetslivet, på arbetsgivaren 
på samhället, på regeringen, på på på...man kan alltid hitta en annan "skyldig".
Men jag gör inte det. Jag tänker mer att det bara är så att
jag kanske inte var lämpad för det jag höll på med på sättet som 
jobbets karaktär hade utvecklats till.
Att det säkert finns en plats för en sådan som jag även om 
vi introverta kanske får söka vår plats lite mer.
Och ta plats och ryta till om våra behov.
Fast jag vet, vi introverta ryter inte till så ofta...
Men vi borde.


*

På det sättet känns det att jag är på rätt spår.
Det börjar kännas nu att det inte längre tar en vecka eller två 
att få batterierna laddade i egentid.
Det räcker med en strandpromenad i kvällningen.

Så där som det gjort innan. I alla år innan.
Det känns skönt. Som en lättnad.
Som en liten lycka.

Jag är på något sätt tillbaka i det jag engång var.
Jag är hemma igen i mig själv.