INNAN STORMEN...

Första höststormen i antågande läser jag på alla nyhetssidor. 

Vaknade i morse till en spegelblank vik, men nu närmare lunchtid börjar det 

så sakta blåsa upp. Vindriktningen är sådan att här kommer det knappast att 

stänka vågor mot klipporna, för vi blir precis i lä bakom en udde av urberg.

Satt i morse och läste nyheterna medan morgonkaffet sakta väckte upp mig.

Det här med att vara introvert eller extrovert har fått ett rätt stort inlägg idag.

Det gör mig så glad, för det är verkligen på tiden att man börjar tala om hur 

olika extroverta och introverta innerst inne är och att det är svårt och riktigt jobbigt

att som introvert försöka "föreställa" att man är mer extrovert, för det är lite så 

man förväntas vara i dagens värld. 

Säg den arbetsplatsansökan som inte söker efter en "utåtriktad", "social", "öppen"

och "socialiserande" person. Att i en arbetsintervju sedan säga att man helst pysslar med sitt 

och att nonsensprat om väder och vind inte intresserar speciellt mycket, och att 

man är mer åt det introverta hållet. Nix, det gör man ju inte...

Samtidigt är det hemskt sorgligt att man behöver dölja sitt sanna jag.

För att man kan minsann vara minst lika kompetent även om man 

inte känner sig bekväm med att ösa beröm och superlativ över sig själv, och 

vara precis lika nöjd med sig själv och det man åstadkommit utan att bli 

så där "all over the place" inför egna framgångar. 

Artikeln tar upp problematiken med att då det i arbetsansökan söks personer med

ovannämnda extroverta egenskaper till chefspositioner, så kanske inte de mer introverta ens söker tjänsten. Och en introvert chef kan vara en alldeles utmärkt chef, för personer med mer

introvert inrikting är ofta en mer lyhörd och lyssnande chef, och har sällan behov att 

att framhäva sig själv och ja..sig själv. 

Klart att det här är att lite dra alla över samma kam, men det finns en rejäl gnutta sanning där. 

För egen del var det en stor grej när jag insåg att jag är introvert, det var så många pusselbitar som före på plats. Viktiga pusselbitar. 

Många tror - fortfarande - att man är tystlåten och blyg och lite inåtvänd när man är introvert och 

jag har ofta fått höra att jag nog inte upplevs som introvert då jag ändå babblar på och hela mitt liv

jobbat på arbetsplatser där jag mött nya människor hela tiden. 

Och det är inte alls så stereotypt som att introverta skulle sky kontakt med andra. 

Men det som många introverta upplever som tungt är att vara social och socialisera sig

med människor bara för att liksom, då det inte finns ett syfte. Att nonsens-mingla är kanske det värsta man kan bli utsatt för som introvert. Att behöva babbla "strunt" med människor som man inte känner, är tveksam till om man vill lära känna, och som man knappast någonsin har någon "nytta" av. 

Det låter lite hårt det där, men många introverta upplever att det enda meningsfulla i att mingla 

bland okända är att man hoppas hitta någon som man antingen kan ha nytta av i sitt arbete, 

eller hitta någon som man kan diskutera lite djupare med än "mingel-nonsens".

När jag insåg att jag är introvert blev jag så lättad för alla de gånger jag bara mått 

apa på diverse mingeltillfällen. Jag rökte förr, och det var en underbar ursäkt att få smita

ut på en cigg och komma bort. Nej, jag har aldrig stängt in mig på toa, vilket inte alls är

ovanligt bland introverta i för ansträngande sociala sammanhang. 

Man gör det bara för att hämta andan och låta hjärnan vila en stund.

Att en introvert sover till halva dagen efter ett mingel-tillfälle är inte

nödvändigt ett resultat av för mycket skumpa utan kan lika

väl bero på att man är alldeles hjärn-trött efter en sådan kväll.

Och kanske blev det för mycket skumpa - också? 

I tiderna så blev det rätt ofta att vi ordnade hemma-middagar.

 Nu efteråt inser jag att jag ofta då det var frågan om att fixa till 

någon slags businessmiddag för mannens företagskontakter valde jag att laga till 

maträtter som krävde stor närvaro i köket. Med andra ord slapp jag då vara social med

människor som jag inte kände att jag hade någon kontaktyta till alls. 

När det sedan var frågan om en middag med vänner som jag visste att ganska snabbt 

skulle halka in på intima, djupa, sköna samtal om samtalsämnen lite mer utmanande 

än väder, då lagade jag till en mat som skötte sig själv i köket och jag kunde 

vara med på ett annat sätt från början av kvällen. 

På ett sätt kan man kanske då tacka de där småtråkiga business-middagarna

från anno dazumal att jag faktiskt utvecklade mig från en okej-hemma-kock

till någon som klarade av att leverera riktiga gourmet-rätter. 

Heh! Lite winwin ändå! 

*

Maten på bilden ja: 

Gädda, den där lite småtråkiga och jättebeniga fisken 

som inte har så himmelens hög status. 

Äggsås och potatis i all retro-ära, men rättskurna gädd-

filéer kryddade med chili och grillkrydda serverad med 

en pasta och stekta grönsaker - inte fel alls. 

Man kan gott tuffa till den mesiga gäddan lite.