ATT SEGLA...

...är ingenting för mig.

Jag är en riktig landkrabba. Verkligen.

För en tid sedan blev jag bjuden på en saltig bit och lite vin till en kompis som låg i hamn här i mina knutar. Jag menar, vem tackar nej till det? Mat slinker alltid ner, vin är inte heller fel, och allt det i vänners sällskap. Ja, men det kan väl inte bli bättre?

Om inte det skulle vara för att jag hör till den där lillalilla kategorin människor som inte riktigt har fattat saker och ting.

Inte riktigt blivit biten.

När jag kommer ner till hamnen för att stämma träff är kvällen lite sommarsval, efter en sommarsval dag. Med lite regn.

Jag stiger ner i något som i mina ögon är ett aningen tilltaget plastbadkar.

Ganska fult dessutom. Faktiskt. I mina ögon.

Min kompis som precis vet min åsikt ler brett och önskar mig så hjärtligt välkommen.

Vi kramas och om det inte skulle vara för denna innerliga vänskap jag känner för kaptenskan på detta plastkar så skulle jag vägra sätta min fot där.

Vi sitter två meter från grannen på ena sidan, och två meter från grannen på andra sidan.

På fuktiga sittdynor i en plastbalja.

Maten som trollats fram är gudomligt god och efter det andra glaset vin glömmer jag att jag är våt i rumpan. Nästan.

Lyssnar på allt strul som skett under seglatsen så här långt.

Det är en hel del.

Och båten kom i sjön, av olika orsaker först till midsommar. Och i år blir det inte så mycket seglat, kanske en vecka två. Av olika orsaker.

Båten är värd en...massa.

Och jag förstår inte.

Hur i hela fridens dag utsätter man sig frivilligt för detta?

Först plöja ner en ruskig massa pengar i en vettig båt. Betala hyra för kajplats. Och vinterförvaring.

När man väl är ledig för att kunna färdas någonstans med båten så kostar också det skjortan.

Och så finns det typ hela tiden något som strular med båten.

Det mesta är vått och fuktigt av havet. Hela tiden.

(Jag vet, för stugan min är så gott som PÅ havet. Där kan man glömma att ha sockret i en sockerskål om man inte har en förtjusning i sockertoppar, stelnat socker, vill säga).

Jag sitter där i min kompis båt, som i mina ögon har stora likheter med en jacuzzi tömd på vatten, och känner mig ungefär lika vilsen som en fisk på land - fast tvärtom då.

Men maten och sällskapet övervinner allt annat, och det var en ruskigt trevlig kväll.

Men inte blir jag båtmänniska för det...

...vad mitt hjärta däremot kan slå en liten volt eller två för är de där riktigt gamla (eller nygamla) skeppen som bara är så mäktiga så jag får ståpäls bara av att tänka på dem.

Vem vet, kanske jag var en gammal sjöbjörn i mitt förra liv, som bara inte, i detta liv, kan ta in badkarsbåtarnas skönhet? 

Och inte riktigt förstå meningen med att rätt meningslöst ta sig från den ena hamnen till den andra, år ut och år in. Utan att man egentligen behöver Ta Sig någonstans alls.

Men skönheten i dessa har jag inga som helst problem med.

Under några dagar har båtarna i Tall Ship Race stannat i Helsingfors.

Och jag var ju där för ett se dessa skönheter.

För skönheter är de ju.

Inga tupervarebehållare med köl här inte!

Och så är ju hela tanken bakom racet så bra!

(vill du veta mer? Kolla här)

Det är bara så...det finns båtar och så finns det Båtar.

Jag blir aldrig vare sig en båtägare eller en Båtägare.

Min lilla fjuttiga eka klassar inte riktigt här...

Däremot kan jag kanske, kanske, förstå hur det känns att få ta riktning mot horisonten.

Kanske är det just det som är grejen? Frihetskänslan?

Men ändå...i en plastburk???

Näe, jag tror jag fortsätter min tillvaro som renodlad landkrabba.

*

Och för er som undrar; hon som bjöd mig på god mat och gott vin - hon vet min inställning...och trots det bjuder hon mig till sin båt år efter år. Och jag kommer, trots plast och blöta sittdynor.

Det är väl det som kallas ingrodd vänskap eller något sånt?

Som motvikt släpar jag ut henne i en höstig skog för att plocka svamp.

Där har hon sällan varit...

Och som svar på fuktiga sittdynor och plastkänningar bjuder jag då på älgflugor och spindelnät med dagg. Ganska fifty/fifty inte sant?