EN BLÅ STUND...

...ibland har jag en sen morgon. 

Oftast är det också en seg morgon.

Ibland händer det att jag stannar kvar i sängen och lurar, lyssnar på tonåringens morgonpyssel då han gör sig klar för skolan. Viktigast är att jag hör pysslet - att han vaknat och inte ligger och lurar som mor sin vill säga. I morse var en sådan morgon.

Lillungen tassar och tisslar med sitt. Fixar frukost och letar strumpor. Packar skolväskan.

Svär, tyst, så jag inte skall höra när han slår tån i något.

Jag ler i dynan.

Märklig känsla. I årtionden har jag varit den som varit vaken innan, sett till att alla morgonrutiner blir skötta. Nu plötsligt är det helt legitimt att stanna kvar i sängen - även en vardagsmorgon - då jag börjar mitt jobb lite senare.

Oftast stiger jag ändå upp samma tid som alla andra morgnar, men i morse kändes det skönt med att få ligga kvar och dra sig en stund.

Hör ytterklädernas prassel när grabben tar rocken på sig. 

- Hejdååå!!! ekar mellan tamburväggarna, och i det samma hör jag ytterdörren smälla igen.

Hunden, som ligger som en kringla i fotändan av min säng, rycker till och tittar yrvaket och med terrierskägget på sned, omkring sig.

Hörs ett litet sömningt; mrrfhhh!

Skall väl föreställa en kombination av morr och skall.

Inget att bli imponerad av.

På en sekund har hon åter hittat tillbaka till sömnen och gnyr bara sakta när jag flyttar på mina fötter.

En sovmorgon till vardags ruckar lite smått mina cirklar.

Är så van att gå på autopilot dessa vanliga, tidiga, morgnar så när det inte är så, ja då blir jag tvungen att hålla extra koll på klockan för att inte försena mig. Inte en sen morgon. Skulle vara snopet?

Medan kaffet kokar står jag och hänger över arbetsbänken i köket och ser ut över trädgården och mot det gamla torpet, som fått namnet Ateljé. Och Bastu.

I ett och ändå separat.

Där ligger torpet tyst inbäddat i sin vinterbädd. Väntande.

Häller upp kaffet i en kantstött kopp som blivit min AbsolutaFavoritMorgonKopp för sin generösa storleks skull. Slötittar ut på fåglarna som flyger skytteltrafik mellan busken och fågelbrädet.

Bra, där finns mat än, behöver inte fylla på där än.

Hunden kommer ner tassande, får sin frukost, sin morgonsväng, gör sitt morgonbestyr.

Katten, som vaknat långt innan mig och redan väntade på mig nere i köket, har hoppat upp på fönsterbrädet och tittar förstrött ut när vi, hunden och jag kommer in tillbaka.

Jag dricker ett kopp kaffe till.

Det är lätt hänt att jag skulle välja att stannar kvar i den lite drömska, tröga, morgonen.

Om jag kunde vill säga.

Sköljer koppen och tar itu med att göra mig i ordning för en dag på jobbet.

Just dessa sena morgnar gör kontrasten så stor.

Mellan tempot på jobbet och det Stora Lugnet härhemma.

Ibland har jag svårt att slita mig. 

Skulle så gärna stanna i den blå stunden lite längre.

*

En halvtimme senare, med håret uppsatt och jobbeklädd, startar jag bilen och backar ut genom grinden.

Radion spelar en låt, något jag hört hundratals gånger, men som egentligen inte säger mig ett skvatt.

Inte ens berör, egentligen.

Nyhetstrudelutten tar mig senast tillbaka till verkligheten.

Gasar på och rattar via småvägarna ut mitt svarta schabrak på stora vägen.

Hastighetsmätaren visar på 100.

En ny vardag har satt i gång.

Den blå stunden är borta.