TÄNK ATT FÅ VAKNA...


...tidigt en morgon.

Med ljuset händer det allt som oftast att jag gör det.
Vaknar tidigt. Fåglarna sjunger. Koltrasten tar ton.
Även om det är mulet och grått i naturen så händer det saker därute! 

Och här inne! I morse när jag tassade ut i vardagsrummet så hade den första 
magnolia-knoppen slagit ut. 
Och det är fler på kommande. jesss...jessss....jesss.

Och medan jag fyller på vattenkokaren i köket börjar jag nynna på
en visa, egentligen väl en gammal folkvisa, 
eller en psalm, 
ni vet:

Morning has broken, like the first morning.
Blackbird has spoken, like the first bird.
Praise for the singing, praise for the morning.
Praise for the springing fresh from the world. 


Tänker att den visan passar så bra för just den här dagen.

Hela dagen har jag haft låten i huvudet, nynnade på den nu och då.
En fin visa helt klart! 

Nu är jag ju ingen morgonmänniska så där av naturen, men när
jag någon gång får uppleva att vakna själv, tidigt en morgon...

Då är det nog så fint ändå! 

Det här med först vårtecknen.
En kan inte annat än gilla läget! 

SKRUVAR FRAM TIDEN...


...nej, nej vi är ju inte RIKTIGT här ännu om man tittar ut genom fönstret,
men när det gäller det här med Bokashi - så är det här allt slutar. 
I jorden.

Som sagt, genom att ta hand om sitt köksavfall med hjälp av Effektiva Mikroorganismer (EM) 
som blandas upp med köksavfallet, som får fermenteras i ett par veckor i ett så lufttätt kärl som
möjligt och sedan är redo att blandas med jord för att på ytterligare ett par veckor vara...
...tadaaa...mylla! 


Jag kommer säkert att skriva en hel del om det här längs våren och sommaren, så
häng med ni som blivit nyfikna.

Det absolut häftigaste med det här, förutom att det verkligen fungerar, är det
att när jag pratar om det med människor så blir så gott som alla jätteintresserade 
och vill veta mer! Redan nu är jag inbokad som föreläsare till hösten gällande 
Bokashi-kompostering.

Men hur gör man?

Först och främst så skall man försöka glömma det man lärt sig 
om traditionell kompostering. För fast slutprodukten här är samma,
fantastiskt fin mylla, och att man blivit av med sitt köksavfall så är
det ändå helt annorlunda. Så töm hjärnan på det du vet om
kompostering. Så där i princip.
Det ena utesluter ju inte den andra utan är mer som 
komplement. Så töm inte helt kompostfilen, men lägg till
en ny, en Bokashi-fil.


Egentligen är det enda man behöver när man skall börja 
är en påse med riktigt goda mikro-organismer. Det är det vi kallar EM. 
Dem får man behändigt köpa i en mycket dryg påse uppblandat i strö som 
mest ser ut som kli.
Kolla tex HÄR för att läsa mer! 

Sedan kan man på samma gång köpa eller klicka hem ett par
Bokashi-hinkar. De behövs inte för att komma igång, men de gör
det hela ännu mer enkelt. 
Men jag tänkte beskriva här hur man gör om man bara har skaffat sig EM-ströet. 


Det man behöver då för att starta upp sin blivande jordfabrik är
ett par helt vanliga hinkar och ett lock.

I botten av den ena hinken borrar man rejält med små hål (jag har kanske tio?) 
så man kan föreställa sig att vätska enkelt kommer åt att rinna ut. 
Så hellre flere små än några större.

Så lägger man ämbaren innanför varandra.

Sedan tar man tag i nästa arbetsmoment, och det är att börja samla
sitt köksavfall i tex en kruka, liten hink, burk, vad man råkar ha.
Den har jag stående nära till hands på diskbordet.

Och dit åker ALLT organiskt avfall.
Bananskal, gammalt bröd, en torr ostkant, fiskbenen, potatisskal - allt.
Nu blir det ju jättesällan köttrester hos oss i och med att det bara är
sambon som nu och då fixar något av kött åt sig. 
Men allt hamnar in i krukan, burken eller vad man nu har.

När den är full, vi har en som rymmer dryga 2 liter, så tar man fram
det "dubbla" ämbaret eller om man valt ett Bokashi-ämbar så det.

När man första gången startar upp är det bra att strö lite (ca 1 msk) EM-strö i botten 
av hinken, så häller man över sin "dagliga dos matrester" och strör på ytterligare
ca 1-2 msk strö per liter rester. Har man mycket köttrester och ben och så kan man
underlätta kommande process genom att ge en liten extra dos EM-strö för att 
proteinerna i köttrester tar längre tid på sig att bli mylla. 
Och så gör man precis tvärtemot som i en vanlig kompost:
Man TRYCKER TILL avfallet så det blir så tätt som möjligt.

Jag använder en potatisstöt som gjort sitt. Mycket behändigt.

*

Och så här håller man på tills den dagen ämbaret är fullt.

Nu undrar ni kanske varför detta dubbla ämbar?
Och varför satsa på ett äkta Bokashi-ämbar?


Nå, någonstans där vid tredje dagen av på fyllnad börjar det samlas vätska som 
samlats i det yttre ämbaret, eller i Bokashi-ämbarets botten. Fördelen med ett äkta
Bokashi-ämbar är att de har en kran så man kan enkelt tappa ut den här
vätskan. Det man får är en vätska som är rena rama dundergödslingen! 
Den är bara väldans koncentrerad så  s p ä d  u t!!! 
Den är inte speciellt hållbar - ett par dagar i kylskåp max. 
Eller så häller man den i avloppet helt enkelt - den gör även nytta där.
(Varför så...det tar jag i ett annat inlägg - det finns så härligt många goda ting i
det här med Bokashi, så det är inte riktigt klokt!)

Ja..alltså. Antingen tappar man bort vätska genom kranen, eller så tar man i sär
de två ämbaren och häller ut vätskan på det sättet.

Men så är då ämbaret fullt. Varje gång man fyllt på sitt ämbar
strör man på av EM-ströet och packar ihop.
Det är viktigt att man inte öppnar sitt Bokashi-ämbar mer än en eller högst ett 
par gånger per dag, för den process som sker inne i ämbaret tillsammans med EM-ströet 
är en anaerobisk nedbrytning. Desto mindre syre kommer in i ämbaret - desto bättre.
Min erfarenhet är att det funkat toppenbra genom att öppna ämbaret en gång per dag.

När ämbaret är fullt så flyttar man över innehållet i en annan behållare eller
så har man två ämbar som får rotera.

Nu lämnas det fulla ämbaret för att eftermogna i ett par veckor utan att man öppnar locket alls!
Desto tätare, mindre luft det är i ämbaret, desto bättre.
Och allt det här pågår alltså inomhus. I köket.
Och nej, det luktar inte! Det kan mest dofta lite vinäger när man öppnar ämbaret, 
men det är ingen illa lukt alls. 
För det som sker där i ämbaren är inte en förruttnelse som i "vanlig" kompost utan
nerbrytningen sker genom en försurningsprocess - därifrån kommer vinäger-doften.

*

Jag kör med bara ett "aktivt" ämbar och flyttar över innehållet i plastlådor med knipslock.
Ni vet sådana där som man har ungarnas lego i...typ.

De här har ju inte något hål i botten, eller någon kran så här lägger jag lite tidningspapper i botten
och likaså på toppen för att samla upp överlopps fukt. Och ser till att det blir så lite luft 
mellan avfallet och locket som möjligt. Och så packat som möjligt.

Det här har många jag talat med lite knepigt att minnas. Har man komposterat så 
är det ju luftighet som gäller - nu är det precis tvärtom! 
Och just det gör det också så utrymmesekonomiskt. Man får betydligt mer avfall att
förmultna på så mycket mindre yta.
Och så har vi den här biten med kol. I en traditionell kompostering så
"smiter" en hel del av kolet i avfallet ut i luften och blir till koldioxid - vilket vi ju alla vet 
att inte är så okej. När förmultningen sker anaerobiskt som nu så binds kolet kvar i avfallet
och förflyttas direkt tillbaka till jorden i nästa fas.

*

Och till nästa fas kommer vi när ett par veckor har gått sedan vi lade locket på
ämbaret eller kärlet för eftermognad.

Det var inte utan en hel del dubier jag stod inför min första låda med mat-
avfall som stått i rumstemperatur i nästan en månad. Det tog oss knappa
två veckor att fylla hinken, och sedan stod den och eftermognade i två veckor till.

Och så öppnade jag på locket och...det luktade inte illa! Lite syrligt, men absolut
inte illa! På ytan fanns ett fint vitt lager med lurv som jag lärt mig är ett tecken på att 
allt gått rätt till i fermenteringen. 

Bananskalen är fortfarande bananskal, likaså brödkanten och avokadoskalen.
Det var alltså absolut inget slaskmonster som med sin stinkande andedräkt kastade
sig över mig när jag kikade in i ämbaret. 
Tvärtom. 

Men det är nu det riktigt magiska börjar! 

Skulle det vara sommar så kunde jag nu gräva ner mitt fermenterade avfall i jorden
och invänta en förmultning i racerfart.
Men när jag var i det här skedet så var det mitt i februari och snödrivorna stod höga 
och tjälen djup och temperaturen var allt annat än optimal + 20 grader.

Men så sjuttons nyfiken och redan då lite övertygad om att här faktiskt kunde fungera
var jag så jag bestämde mig att grunda en jordfabrik hemma, inomhus - i köket.

Så jag köpte en stor hink. 
Fyllde den till 1/4 med gammal mylla från inomhusblommorna. 
Och så kippade jag helt sonika ut de fermenterade matresterna 
och lade på ett lager med mylla. 
Myllan som blivit över när jag planterade om blommorna här inne.

Så lite gammal avtjänad mylla. Bokashi och så ovanpå lite köpismylla

Och där har den nu stått ett par veckor snart, i ett hörn i mitt kök.
I ett ämbar. 
Ingen lukt. Ingen ivrig hund som känt för att gå och gräva fram något.
Hade en kompis på besök häromdagen, bad henne säga om hon tyckte
att det luktade något speciellt i mitt kök.
Och jo, hon är av den sortens väninna som svarar ärligt! 
Hade det luktat apa i mitt kök hade hon sagt det.

Så ja...jag lagar egen mylla i mitt eget kök av mitt egen köksavfall.
Mina sopor har transporterats någon meter bara.
Och håller på att bli mylla på någon vecka bara.

Det ni!!!

Det är stort i ett litet hushåll som mitt.
Hur stort kunde det inte vara globalt?
I större skala.

*

Och jo...nästa gång får ni dyka in i mitt lilla kökslaboratorium
och se hur det ser ut nu.

Can't wait, eller hur?

Och så skall jag berätta om historien bakom Bokashi.
Och kanske det blir något annat också...

...vem vet!?

Kram på er.

BIOAVFALL OCH ATT GÖRA EGEN MULL...

Ber om lite uppmärksamhet här. 
Innan jag börjar.
Sätt er bekvämt, häll upp lite te, kaffe eller fredagskvällen till ära ett glas vin.
Det här kommer att ta tid. För det här kommer jag inte att kunna tala kort om.

Som om jag gjorde det annars heller, men ja, ni fattar?

När jag flyttade på hösten så tänkte jag att bara det blir vår så skall jag (igen) försöka
starta upp en ny kompost för det tar så emot att slänga matrester i soporna. Över häften av 
våra sopor är faktiskt köksavfall som kunde göra mer nytta än så.

Nå, att starta en kompost i oktober är kanske inte det vettigaste och eftersom mina
erfarenhet av tidigare komposter varit lite...eh...varierande så tänkte jag att det är bara att 
snällt vänta till våren med den biten. Och bita ihop och slänga allt i sina vanliga sopor.

Nå, som det nu är ibland så spelar slumpen eller ödet eller you name it in,
och jag blir presenterad för en person som kommer med en grej som vänder upp och ner på 
hela min kompostmedvetenhet, -kunskap och -intresse.

Hon kallar det Bokashi och jag kan knappt för mig själv erkänna att jag aldrig hört talas om det.
Men så mycket biologi och ekologi och pedologi har jag bläddrat mig igenom under studieårens 
glada dagar att det hon berättar om känns helt rätt från första stund.

Att man inte kommit på det tidigare?!!!? 
Nå, nu är ju verkligheten den att det var en japansk professor och hans team som faktiskt kom
på det här redan för dryga trettio år sedan. Att det sedan inte hittat till oss hit till Norden 
före rätt nyligen kan säkert förklaras med ja, just det att vi är Norden.
Lite kallt och lite på sidan om i alla fall.

Nå jo, men jag skall försöka hålla mig till saken.
Soporna ja, bioavfallet.

Vi börjar där.

I en traditionell kompostering så ruttnar avfallet sakta och blir mylla i sinom tid.
Genom att välja bokashi-metoden så går man från "bananskal till mylla" på
bara några veckor. Året runt om man så vill.

När jag först hörde det här så tänkte jag nog lite Too Good To Be True.
Men jag har fått retirera, för det här funkar verkligen! 

Kort och gott handlar det om att fermentera, dvs syra, lite som att göra surkål eller så. 
Men nu är det soporna som får den behandlingen.
Genom att tillföra mikroorganismer som bryter ner bioavfallet i en syrefri miljö sker en nerbrytning 
som sker fort och inte förorsakar någon odör alls. Det luktar, eller doftar, mest lite som vinäger.
Lite syrligt alltså. Vilket gör att man kan göra det här inomhus hur enkelt som helst.



Sagt och gjort, jag hakade på och desto mer jag bokashade desto mer övertygad
om att det här är en alldeles otroligt bra grej blev jag.

Jag tror jag skall ta det där hur man kommer igång, vad som behövs och vad 
bokashi-kompostering egentligen är i ett annat inlägg för det är i all sin enkelhet 
ändå något som är bra att förstå. 
Det är kompostering, och ändå inte.
Det är så naturligt som det kan bli, och ändå är det främmande för det är nytt - hos oss.

Men jag är helt såld!
Jag vet att det här funkar. För jag har sett mina bananskal bli mylla.
Mitt i vintern. På sex veckor. Inomhus. Och det luktar inte.



I morgon skall jag berätta hur det går till.
vad man behöver och varför det här är alldeles fantastiskt.

Aldrig har sopor varit så fina som nu! 

I morgon blir det lite tillbakablick i min bokashi-dagbok.

Det kommer att dofta syrligt friskt och jordigt mustigt om mina följande inlägg.

Det är ju trots allt en ny växtsäsong på kommande. 
Eller hur?





FJÄDRAR OCH VÅRSOL...


...och vingar som för en sakta framåt. 

När jag den där novemberdagen hörde mig själv säga till chefen att nu
säger jag upp mig, så visste jag nog inte om jag kommer att kunna flyga, 
eller falla som en skadskjuten kråka till marken så det smäller om det.

Till min enorma glädje märker jag att det börjat hopa sig uppdrag så till den grad
att jag behöver börja prioritera och organisera vad jag kommer att hinna med, och när.
Här i veckan blev jag klar med ett par saker jag lovat och det känns bra att kunna
kruxa för dem på min to-do-lista. 
Vissa saker som jag trodde jag skulle syssla med nu på våren får jag snällt skjuta 
framåt hösten, och bara den tanken känns lite bisarr. Jag planerar hösten. I mars!

Men som sagt - det känns bra! 

Bra känns det också att ha en svägerska som håller sig med höns, så
alltid nu och då får jag På Riktigt Lyckliga Höns-ägg.
Och om vi inte råkar ha vägarna förbi varann, så har jag nu
hittat REKO-ringar också här i Vanda där jag nu bor. 
Helt toppen! 

Att köpa sina ägg, mjöl, fisk, grönsaker (bara det blir sommar) från 
producenten direkt är bara så rätt! 
En Farmers Market på facebook, vilket REKO ju rätt långt är, 
kombinerar det bästa av två världar liksom.
Det jordnära och det digitala.



Och det bästa med någon slags freelance-digital nomad tillvaro som jag just 
nu försöker leva är nog det här att kunna jobba då det känns bäst för mig. Vilket ofta är kvällar.
Och förmiddagar. 
Jag har alltid blivit lite rastlös på eftermiddagarna, och tankarna börjar irra på villovägar. 
Det är inte min bästa tid på dygnet. Inte tidiga morgnar heller! 
Men nu har jag löst det på det sättet att jag går ut när det börjar kännas grötigt i hjärnkontoret
där vid två snåret. Då har jag ofta suttit och skrivit eller skissat sedan nio.
 Jag har äntligen lärt mig att det är okej att bara ta tid och ge sig själv en timmes promenad. 
För ofta sitter jag sedan och jobbar kvällarna igenom istället.

Som en inrotad 9-17 person behöver jag få öva mig lite i det här.
Att jag faktiskt bestämmer själv.




Men så jag njuter! 

Häromdagen tog jag en sväng till en närliggande fors.
Jo, det finns alltså flera här i området. Både åar och forsar, så det är bara att välja.
Jag utforskar stigar och småvägar att ta sig runt en sväng i naturen, som just tar en timme eller så.
Optimala små ställen att fly till och tanka natur och syre när både kropp och hjärna ropar efter det.

På min tur häromdagen märkte jag att nu är det definitivt vår på gång i buskarna.
Skidarna må stava och glida fram över fälten, och jag må hoppa omkring på 
halvmeter tjocka isblock som fastnat längs åsfränderna. 
Det är ändå nu det börjar hända grejer! 

Pilfinksparet var så ivriga där runt sin holk, alldeles tydligt var de på bostadsvisning.
Även om kroppspråket på bilden tyder på att de skulle vara osams över hur man 
skall klämma tandkrämstuben, eller något, så hade vi lite 'love is i the air' här.

Sångsvanparet tog sig en behövlig paus de med.

Jag hade kanske kunnat smyga mig närmare för bättre bild, men jag har alltid 
det där i bakhuvudet att aldrig störa djuren. 
Som glad amatörfotograf så tänker man kanske inte alltid på det.
Djur måste få vila, som de här svanarna, de har säkert flugit en bra sträcka och 
behöver sin vila.
Djur behöver få äta i fred. Och djur behöver få ha sina ungar ifred.

Visst händer det att man i misstag skrämmer iväg någon när man
rör sig i naturen, men att lite tänka efter innan skadar inte.

Jag tänker nog att jag är där i naturen på djurens villkor - inte tvärtom.

Nå, det blev lite moralpredikan det här. Det var det inte meningen, men
en liten påminnelse så här inför våren. 
Man kanske inte alltid tänker efter att man kan för djuren vara en riktig plåga,
själv upplever man det ju inte så. Man vill ju inget illa - bara ta ett snyggt foto.

Nå jo.


Sen går just den här stigen förbi en kohage med det mest förtjusande 
lurviga highland cattle-varelser i. 
De blir inte speciellt störda av en fotograf.

De stod mest där och småsov och bara njöt i vårsolen.





FÅNGA FLYENDE SOLSTRÅLAR...


...har jag, och katten sysslat med ett par dagar nu.
Katten dock betydligt mer energiskt än jag.
Redan på fredagen då jag och lillungen satte oss i bilen
för en liten utfärd till städerna här omkring, så kände jag att det var någon 
liten förkylning på gång i kroppen. Man vet när det kommer.
Men till all tur blev det inte mer än att vara lite off i ett par dagar. Har ju
hört skräckhistorier om årets influensa, och DET skulle jag inte vare sig ha
lust eller tid med.

Nu söndagskväll känns det redan bättre.

Hade tänkt hinna med en hel del detta veckoslut, men när det nu inte riktigt blev 
som tänkt så får jag väl ta igen det med råge de närmaste dagarna istället.
Får helt enkelt springa lite ifatt och försöka 
fånga de där flyende solstrålarna. 

I mina hängiga stunder funderar jag  på bloggens fortsatta varande.
Eller inriktning, eller ens existens.

Vad skall jag skriva om?
Borde jag ha mer fokus på något specifikt?
Ändra om, göra nytt, tänka till?
Har bloggen nu bara helt enkelt levt sitt liv länge nog?
Så som den är nu? 
Eller över huvud taget? 

Lite små sådana funderingar har jag.

Och katten, ja den har krupit ihop i sin korgstol 
och funderar föga på något alls.

Jag tror jag skall följa hennes exempel och göra precis likadant!