...nej, nej vi är ju inte RIKTIGT här ännu om man tittar ut genom fönstret,
men när det gäller det här med Bokashi - så är det här allt slutar.
I jorden.
Som sagt, genom att ta hand om sitt köksavfall med hjälp av Effektiva Mikroorganismer (EM)
som blandas upp med köksavfallet, som får fermenteras i ett par veckor i ett så lufttätt kärl som
möjligt och sedan är redo att blandas med jord för att på ytterligare ett par veckor vara...
...tadaaa...mylla!
Jag kommer säkert att skriva en hel del om det här längs våren och sommaren, så
häng med ni som blivit nyfikna.
Det absolut häftigaste med det här, förutom att det verkligen fungerar, är det
att när jag pratar om det med människor så blir så gott som alla jätteintresserade
och vill veta mer! Redan nu är jag inbokad som föreläsare till hösten gällande
Bokashi-kompostering.
Men hur gör man?
Först och främst så skall man försöka glömma det man lärt sig
om traditionell kompostering. För fast slutprodukten här är samma,
fantastiskt fin mylla, och att man blivit av med sitt köksavfall så är
det ändå helt annorlunda. Så töm hjärnan på det du vet om
kompostering. Så där i princip.
Det ena utesluter ju inte den andra utan är mer som
komplement. Så töm inte helt kompostfilen, men lägg till
en ny, en Bokashi-fil.
Egentligen är det enda man behöver när man skall börja
är en påse med riktigt goda mikro-organismer. Det är det vi kallar EM.
Dem får man behändigt köpa i en mycket dryg påse uppblandat i strö som
mest ser ut som kli.
Kolla tex HÄR för att läsa mer!
Sedan kan man på samma gång köpa eller klicka hem ett par
Bokashi-hinkar. De behövs inte för att komma igång, men de gör
det hela ännu mer enkelt.
Men jag tänkte beskriva här hur man gör om man bara har skaffat sig EM-ströet.
Det man behöver då för att starta upp sin blivande jordfabrik är
ett par helt vanliga hinkar och ett lock.
I botten av den ena hinken borrar man rejält med små hål (jag har kanske tio?)
så man kan föreställa sig att vätska enkelt kommer åt att rinna ut.
Så hellre flere små än några större.
Så lägger man ämbaren innanför varandra.
Sedan tar man tag i nästa arbetsmoment, och det är att börja samla
sitt köksavfall i tex en kruka, liten hink, burk, vad man råkar ha.
Den har jag stående nära till hands på diskbordet.
Och dit åker ALLT organiskt avfall.
Bananskal, gammalt bröd, en torr ostkant, fiskbenen, potatisskal - allt.
Nu blir det ju jättesällan köttrester hos oss i och med att det bara är
sambon som nu och då fixar något av kött åt sig.
Men allt hamnar in i krukan, burken eller vad man nu har.
När den är full, vi har en som rymmer dryga 2 liter, så tar man fram
det "dubbla" ämbaret eller om man valt ett Bokashi-ämbar så det.
När man första gången startar upp är det bra att strö lite (ca 1 msk) EM-strö i botten
av hinken, så häller man över sin "dagliga dos matrester" och strör på ytterligare
ca 1-2 msk strö per liter rester. Har man mycket köttrester och ben och så kan man
underlätta kommande process genom att ge en liten extra dos EM-strö för att
proteinerna i köttrester tar längre tid på sig att bli mylla.
Och så gör man precis tvärtemot som i en vanlig kompost:
Man TRYCKER TILL avfallet så det blir så tätt som möjligt.
Jag använder en potatisstöt som gjort sitt. Mycket behändigt.
*
Och så här håller man på tills den dagen ämbaret är fullt.
Nu undrar ni kanske varför detta dubbla ämbar?
Och varför satsa på ett äkta Bokashi-ämbar?
Nå, någonstans där vid tredje dagen av på fyllnad börjar det samlas vätska som
samlats i det yttre ämbaret, eller i Bokashi-ämbarets botten. Fördelen med ett äkta
Bokashi-ämbar är att de har en kran så man kan enkelt tappa ut den här
vätskan. Det man får är en vätska som är rena rama dundergödslingen!
Den är bara väldans koncentrerad så s p ä d u t!!!
Den är inte speciellt hållbar - ett par dagar i kylskåp max.
Eller så häller man den i avloppet helt enkelt - den gör även nytta där.
(Varför så...det tar jag i ett annat inlägg - det finns så härligt många goda ting i
det här med Bokashi, så det är inte riktigt klokt!)
Ja..alltså. Antingen tappar man bort vätska genom kranen, eller så tar man i sär
de två ämbaren och häller ut vätskan på det sättet.
Men så är då ämbaret fullt. Varje gång man fyllt på sitt ämbar
strör man på av EM-ströet och packar ihop.
Det är viktigt att man inte öppnar sitt Bokashi-ämbar mer än en eller högst ett
par gånger per dag, för den process som sker inne i ämbaret tillsammans med EM-ströet
är en anaerobisk nedbrytning. Desto mindre syre kommer in i ämbaret - desto bättre.
Min erfarenhet är att det funkat toppenbra genom att öppna ämbaret en gång per dag.
När ämbaret är fullt så flyttar man över innehållet i en annan behållare eller
så har man två ämbar som får rotera.
Nu lämnas det fulla ämbaret för att eftermogna i ett par veckor utan att man öppnar locket alls!
Desto tätare, mindre luft det är i ämbaret, desto bättre.
Och allt det här pågår alltså inomhus. I köket.
Och nej, det luktar inte! Det kan mest dofta lite vinäger när man öppnar ämbaret,
men det är ingen illa lukt alls.
För det som sker där i ämbaren är inte en förruttnelse som i "vanlig" kompost utan
nerbrytningen sker genom en försurningsprocess - därifrån kommer vinäger-doften.
*
Jag kör med bara ett "aktivt" ämbar och flyttar över innehållet i plastlådor med knipslock.
Ni vet sådana där som man har ungarnas lego i...typ.
De här har ju inte något hål i botten, eller någon kran så här lägger jag lite tidningspapper i botten
och likaså på toppen för att samla upp överlopps fukt. Och ser till att det blir så lite luft
mellan avfallet och locket som möjligt. Och så packat som möjligt.
Det här har många jag talat med lite knepigt att minnas. Har man komposterat så
är det ju luftighet som gäller - nu är det precis tvärtom!
Och just det gör det också så utrymmesekonomiskt. Man får betydligt mer avfall att
förmultna på så mycket mindre yta.
Och så har vi den här biten med kol. I en traditionell kompostering så
"smiter" en hel del av kolet i avfallet ut i luften och blir till koldioxid - vilket vi ju alla vet
att inte är så okej. När förmultningen sker anaerobiskt som nu så binds kolet kvar i avfallet
och förflyttas direkt tillbaka till jorden i nästa fas.
*
Och till nästa fas kommer vi när ett par veckor har gått sedan vi lade locket på
ämbaret eller kärlet för eftermognad.
Det var inte utan en hel del dubier jag stod inför min första låda med mat-
avfall som stått i rumstemperatur i nästan en månad. Det tog oss knappa
två veckor att fylla hinken, och sedan stod den och eftermognade i två veckor till.
Och så öppnade jag på locket och...det luktade inte illa! Lite syrligt, men absolut
inte illa! På ytan fanns ett fint vitt lager med lurv som jag lärt mig är ett tecken på att
allt gått rätt till i fermenteringen.
Bananskalen är fortfarande bananskal, likaså brödkanten och avokadoskalen.
Det var alltså absolut inget slaskmonster som med sin stinkande andedräkt kastade
sig över mig när jag kikade in i ämbaret.
Tvärtom.
Men det är nu det riktigt magiska börjar!
Skulle det vara sommar så kunde jag nu gräva ner mitt fermenterade avfall i jorden
och invänta en förmultning i racerfart.
Men när jag var i det här skedet så var det mitt i februari och snödrivorna stod höga
och tjälen djup och temperaturen var allt annat än optimal + 20 grader.
Men så sjuttons nyfiken och redan då lite övertygad om att här faktiskt kunde fungera
var jag så jag bestämde mig att grunda en jordfabrik hemma, inomhus - i köket.
Så jag köpte en stor hink.
Fyllde den till 1/4 med gammal mylla från inomhusblommorna.
Och så kippade jag helt sonika ut de fermenterade matresterna
och lade på ett lager med mylla.
Myllan som blivit över när jag planterade om blommorna här inne.
Så lite gammal avtjänad mylla. Bokashi och så ovanpå lite köpismylla
Och där har den nu stått ett par veckor snart, i ett hörn i mitt kök.
I ett ämbar.
Ingen lukt. Ingen ivrig hund som känt för att gå och gräva fram något.
Hade en kompis på besök häromdagen, bad henne säga om hon tyckte
att det luktade något speciellt i mitt kök.
Och jo, hon är av den sortens väninna som svarar ärligt!
Hade det luktat apa i mitt kök hade hon sagt det.
Så ja...jag lagar egen mylla i mitt eget kök av mitt egen köksavfall.
Mina sopor har transporterats någon meter bara.
Och håller på att bli mylla på någon vecka bara.
Det ni!!!
Det är stort i ett litet hushåll som mitt.
Hur stort kunde det inte vara globalt?
I större skala.
*
Och jo...nästa gång får ni dyka in i mitt lilla kökslaboratorium
och se hur det ser ut nu.
Can't wait, eller hur?
Och så skall jag berätta om historien bakom Bokashi.
Och kanske det blir något annat också...
...vem vet!?
Kram på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar