En av de absolut största fördelarna som jag haft på min
arbetsplats är att jag sedan dag ett på pandemin har kunnat jobba
på distans, och har haft förmånen att få fortsätta med det.
Har haft, skrev jag, för att företaget som jag jobbat på har blivit
uppköpt av ett bolag vars strategi är att köpa upp mindre bolag
inom den bransch jag jobbat i. Och ja...det fanns inte plats för
det jobb jag gjort i det nya bolaget så nu är jag utan arbete.
Det är ingen större katastrof så där personligen, och osäker om jag
ens hade velat fortsätta i det nya bolaget med helt andra premisser.
På sikt hade både möjligheten att arbeta deltid och på distans tagits bort?
Många är de företag som nu vill locka sina arbetstagare alltmer tillbaka
till kontoret, också de vars arbete oftast ändå är "ensamarbete" i form av
analys och annat som ofta kräver att man får koncentrera sig.
Men jag blir onekligen lite provocerad då en av orsakerna för att man
vill ha arbetstagarna tillbaka till kontoren är - förutom att man kan kontrollera
och visa sin makt - att man vill att arbetstagarna skall konsumera mer.
Köpa snyggare kläder, äta mer ute på lunchrestaurangerna, spontan-shoppa
när man stressad hastar hem från jobbet.
Kanske är det så? Att vi måste konsumera mer för att hålla ett samhälle i
rullning? Men ibland tänker jag att är det nu sedan så sunt?
Jo, jag vet...vi är alldeles för många människor för att vi skulle kunna gå
tillbaka i utvecklingen, alla behöver ju en arbetsplats och visst ger
konsumtion arbetsplatser men ändå känns det lite knasigt.
I bl.a. Japan har man vaknat till att människorna där konsumerar allt mindre och
man vet inte riktigt varför. För att de har tröttnat på den eviga hetsen kring allt nytt
och allt man "måste" ha.
Att ständigt hålla på att konsumera gör oss inte speciellt lyckliga. För stunden kanske
men det är nog bara ett övergående rus för de flesta av oss. Men då har vi
ändå gjort av med pengar. Liten slant eller stor sedel, spelar ingen roll.
Vi har ofta ändå konsumerat på något som inte egentligen var oss viktigt.
Läste en artikel där man kommit fram till att våra hjärnor egentligen
mår bäst när vi är lite snåla. Så där som människan alltid behövt vara för att
överleva. Under större delen av mänskligheten har det inte funnit ett överflöd.
Möjligen för någon enstaka person, men under många generationer bakåt i tiden
har man haft fördel av att vara lite gnidisk med pengarna. Eller vad man nu hade
för ägodelar. Och vår "stenåldershjärna" gillar det. Sparsamhet ger oss, enligt forskningen,
en längre tids tillfredsställande än vad snabba köp gör. Jag tycker det är en otroligt
spännande tanke. Att vi skulle må bättre om vi konsumerade mindre.
Nu kan man ju tycka att lätt har jag att säga som har en hyfsat stabil ekonomi,
ett hem som jag under årens lopp fyllt med möbler och ting som jag gillar
och som det skall mycket till för att någon skall ta ifrån mig.
Och säkert har åldern min också en bidragande orsak till att jag kan
luta mig bakåt och tycka att det är så bra så som det är.
Men om man nu frånser från min situation och tänker lite bredare.
Tänk om man skulle bejaka den där uråldershjärnan som vill att man skall
vara sparsam och strunta i fanskapet på axeln som ständigt viskar åt en att
man skall skaffa mer - för att man skall skaffa mer. Man skall shoppa. För att.
Har en hel del tankar om just konsumtion som snurrar i huvudet på mig,
men jag skall avsluta här för idag. Får nog återkomma till mer tankar i ämnet
om ett tag, en annan dag. Nu skall jag gå och kolla att inte min katt
äter upp all mat som är avsedd för för fina kattgäst, Bertha.
Hon är på alla plan väldigt mycket försiktigare än våran Iris så hon är ännu
lite blyg av sig och håller sig på lagom avstånd.
Inte läge ännu att klämma upp en kamera i morrhåren på henne liksom!
Kram från Maggi
