BARN AV SIN TID


Det är nog väldigt länge sedan, känns det som, då jag hörde om att det i Amerika var möjligt att tekniskt
sätta en grunka på sin unge så man kunde följa med på en skärm var ungen rörde sig. 
Däremot tror jag att jag skrev om det här på bloggen så att såååååå länge sedan är det ändå inte. Eller? 
Jag upplevde nämligen att det var lite otäckt och inskränkande på barnet att någon följer
med hela tiden. Men det är nu så där som det är i Amerika - de är nu lite knasiga over there, tänkte jag då.  

Men så har jag ändå i lite olika samband lagt märke till att vänta nu - dagens föräldrar
har minsann full (teknisk) koll på var deras ungar rör sig. När hände det här? Att det gick från
något smått utopistiskt till vardagligt? Till och med önskvärt? En bra förälder har 
väl full kontroll över var barnet rör sig? Eller är det så? 


Läste en strålande artikel av Maria Sundblom Lindberg som 
är psykoterapeut och präst, i dagens Husis

där hon skriver om att curlingföräldrar kanske gör mer skada än nytta, 
och att man på något sätt blir curlingförälder för att man själv har en osäkerhet i
sitt föräldraskap och att man vill göra allt rätt för att det finns så mycket information
om "rätt föräldraskap" och det finns så många kanaler där man kan jämföra sig som förälder 
och då är det bäst att ta till sig allt och göra allt. Även om det egentligen bara 
stressar föräldrarna och i viss mån begränsar barnens möjligheter att ensamma utforska
världen utanför hemmet i små bitar. 

Åh, den där artikeln är så bra! Hoppas att den inte ligger bakom en betalmur bara! 

Själv som barn på 60-70-talet så minns jag just vilken frihet man hade - fast det begrep jag ju inte då. 
Man bara for iväg på sin cykel, ibland var vi borta en halvtimme, ibland en hel dag. 

Också mina egna ungar har fått växa upp utan ständig kontroll. 

Citerar från artikeln: 

"Ser man på 80-talets barndom i dag så var den ändå rena Rövarskogen jämfört med 2025. På 80-talet kunde Ronja och Birk ännu cykla hjälmfritt på knotiga stigar och simma i den brusande älven utan att först ringa hem eller skicka sin location. 

Skolan var något man gick till men inget som definierade vem man var och framför allt hade den inget att göra med ens framtid. För att inte tala om hur det var att växa upp på 60-talet. Då rökte barn och ingen hade bilbälte i bilen. Vuxna slängde en Kalle Anka på köksbordet och gick själva på fest. Det var inte toppen på alla plan men vi blev mindre sårbara som vuxna."


Nu är det inte så att man skall börja röka eller åka utan bilbälte, det är inte det som det handlar om. 
Men lite mindre ängslighet över allt som kan hända, men som sällan ändå sker
kanske är bara bra? Har man som barn och ung mött och stött på problem och utmaningar som
man lyckats klara upp eller "genomleva" så har man en bra mycket bättre verktygsback att
klara av och lösa de problem som kommer i vuxenlivet. 
För ingen kan bli curlad genom livet. Och barn är inte så sköra som man tror. 

Men vad vet jag? Jag är ett barn av min tid, mina numera vuxna barn är barn av
sin tid. Ändå tänker jag på att det fanns så mycket mindre illamående då det fanns
mer frihet, men också mer konkreta regler. Låter motstridigt, men tänker på att det då fanns en
viss auktoritet hos föräldrar, lärare, andra vuxna som var så självklar och gav faktiskt en
slags trygghet. Jag, som barn, behöver inte ta ställning till det här. Jag, som barn, 
behöver inte fundera på om det här är rätt eller fel. Någon har sagt åt mig hur det är. 
Då kan jag, som barn, sätta min energi på att - vara ett barn. 

Kan som sagt inte alls relatera till dagens värld, annat än i teorin. Har ingen kontaktyta 
till det. Så kanske hela inlägget är totalt onödigt - hahahaha? 

Men jag funderar en hel del på det här med hur illa barn och ungdomar mår, och
vad det kan bero på. Med det i tankarna tyckte jag att artikeln var strålande! 
Däremot tror jag inte föräldrarna kan styra allt, långt ifrån, men en förälder som är 
trygg och säker i sitt eget föräldraskap är värd en applåd och en hatten av - de gör
ett fantastiskt jobb med sina barn. Sedan kan det finnas annat, som mobbning, som 
man som förälder är ganska hjälplös inför. 

Men om man tänker från början, eller jag tänker: 
Det kanske inte behövs den finaste barnvagnen, eller den mest populära
 hobbyn för att få till ett lyckligt barn? 
Å andra sidan är världen annorlunda idag och att vara den som sticker
ut är inte heller lätt, vare sig man är barn eller förälder? 

Kanske är jag bara glad av att ha varit ett barn av min tid? 
Inte var det något speciellt då med den tiden, men det var bra. 
Så där vardagsbra - och det räcker långt. 

Citerar ännu ett utdrag ur artikeln om man inte kommer in för
att läsa den: 


Men det är inte bara ungarnas självständighet och självkänsla som håller på att curlas sönder. Det intensifierade föräldraskapet är faktiskt ett högriskbeteende också för föräldrar. 

Om man alltid är tillgänglig och ständigt prioriterar sina barn i stället för att träffa sina vänner eller vara på tumanhand med sin partner så ökar inte bara risken för utmattning utan även för skilsmässa. 

Att ständigt vara närvarande och behjälplig som förälder gör även att barnens kognitiva och emotionella uthållighet aldrig kanske får utvecklas och därför snavar de brutalt på tröskeln när de en dag vill kolla om de kan själva.

Strålande analys! 

Och bilden - ja den är det första fotot i ett fototema jag gett åt mig själv i år  - "Tystnad". 



SKREITORSK FRÅN RENA FRISKA KALLA VATTEN



När det gäller mat så är jag en riktigt årstidstraditionalist. Älskar när maträtter är
knutna till en årstid. När inte allt går att få hela tiden, dygnet runt, året runt, världen runt. 

En sådan mat som man bara kan få under några veckor i början av året är skreitorsk. 
Skreitorsk är en vandrande torsk som lever i Barents hav, men vandrar ner längs nordnorska 
kusten för att leka och fångas där den här tiden på året. Och det under kontrollerade
omständigheter så inget överfiske sker. Vad skiljer då skreitorsk från vanlig torsk? 

Nog är det smaken, och framförallt konsistensen på köttet. Efter att simmat i runda
tal tusen kilometer så är fiskkroppen minst sagt i trim. Köttet är fast och fint. 

För några år sedan så var jag en sväng upp till Barents hav och något där satte sig som 
en evig längtan i själen på mig. Något av det vilda, vackra etsade sig fast i mig. Har rest
en del i mina dar, men ingenstans har jag känt på samma sätt. Att en del av mig liksom är
hemma där fast jag inga kopplingar till nordnorge har. Eller vad jag vet, kanske någon 
urfader kom därifrån? 
 

Så när min lokala fiskhandlare hojtade till om att det nu fanns skrei i fiskdisken så 
var jag inte sen att köpa hem ett par bitar. 

Jag kokade fänkål till och lade med några räkstjärtar som jag hade i kylskåpet. 
Fixade till en sås av grädde och skaldjursfond och lite vitt vin. 
Stekte snabbt fiskbitarna på vardera sidan och lade dem i ugn. 
Hade först en temp på 150 °C och drog samtidigt som jag lade fisken i ugnen 
ner temperaturen till 50 °C. Och så en termometer som berättar när
köttet är 50° C. Långsam tillredning är viktigt med skrei, så har jag lärt mig. 

Och ja....det var gudomligt gott! Och jag bara måste gräva fram lite gamla bilder från Varanger
och fantisera mig dit igen. Kanske borde jag ta mig upp dit igen en sväng? 
För att höra bruset av vågorna och på något sätt känna det där vilda igen. 

Hmmm...kanske man borde planera en liten roadtripp? 

Kram Maggi

EN EGEN LITEN BUBBLA


Det är något väldigt märkligt i vår tid. Under min tid på jorden har jag nog inte
upplevt sådan politisk turbulens som det är just nu. Mycket känns att det är fortfarande
på något sätt under ytan och inte så uppenbart, men någonstans mot något nytt
och annorlunda är vi på väg. Högerextremismen, för att inte säga nazismen, som 
verkar få mer yta att stå på. Inte bara på ett ställe i världen utan lite här och där. 
Som droppar av färg på en akvarell som sprider sig för att gå ihop till något större. 

Det rustas för krig. Vapenskrammel kanske någon skulle kalla det,  men 
jag vet inte längre om jag orkar tro på att det bara är skrammel. 
Snart har tre stormakter i världen väldigt egocentriska och maktgalna ledare
som på olika sätt (eller kanske på samma sätt) är oförutsägbara. Förutom att de
verkar alla ha som motto att försätta (väst)världen i någon form av gungning eller kanske rentav kaos?

Jag har alltid tänkt att det må finnas kloka, ansvarstagande och vettiga människor 
 att väljas in till maktposition. Så naivt av mig. Känner ändå att jag är lyckligt lottad som
största delen av mitt liv fått leva i en sådan värld. Men nu är det kanske slut på det? 
Som om endel verkligen går all in med att "söndra och härska" utan att speciellt 
mycket bry sig om konsekvenserna. Och att det här tillämpas på många fronter. 

Känns att knäppgökarna blir bara fler och fler och får mer och mer makt.
När de sociala medierna kom så var jag smått skeptisk, men gick med. 
Först till Facebook och långt senare till Instagram. För mig har de varit en 
plattform att "babbla på" om allt och inget med människor som jag känner IRL. 

Twitter, eller X, intresserade mig aldrig - det kändes för stort på något sätt. 
Och för främmande för mig. Facebook var liksom intimare och mer - jag vet
inte pålitligare precis - men liksom långsammare och ärligare, mer "på riktigt" än
övriga kanaler. Tiktok och Snapchat har nu aldrig lockat mig. Inte för att jag inte skulle
kunna, men jag har inte velat. Lite gammeldags Facebook är fine för mig. 

Men nu vet jag inte hur jag skall tycka och tänka om dessa två, 
FB och IG och de övriga? 
Om Meta vill släppa alla tömmar och tyglar gällande faktakontroll 
(om än bara i USA än så länge) så är frågan om det är en (meta)värld jag vill vara i? 
Där alla kuckun och troll kan sprida vilken missinformation som helst och det 
finns mängder och åter mängder av människor som kommer att tro på det. 
Otroligt kan man tänka sig, att människorna skulle vara så stolliga, men vi skall inte
glömma att Hitler minsann hade sina anhängare i mängder, även om vi inte
riktigt kan fatta hur det gick till. Men kanske samma upprepas? 

*

När jag började blogga så var det väl ganska nytänkande, tror jag? Det är
å andra sidan en liten evighet sedan, nästan som i en annan värld, 
och inte har jag samlat på mig en speciellt stor läsekrets heller. 
Men det har nu aldrig varit mitt mål. Tur för det, för annars hade jag slutat för länge sedan! 

Att sätta mig här i mitt soffhörn, tända
några ljus, dra fötterna under mig och börja skriva ner lite tankar pepprat
med några bilder från min lilla vardag är som att få krypa in i sin alldeles egna lilla bubbla. 

Där världen är lite mjukare än verkligheten och allt elände lite längre borta. 

Inte för att jag försökt försköna min vardag och min verklighet på något sätt, 
men här inne är resten av världen lite på avstånd. Och det är skönt ibland. 
För stunden.

Att stanna en stund i en bubbla och skriva ner lite banaliteter. 
För att jag kan - och vill. 

Kram Maggi




 

SLUT PÅ HELGERNA OCH NY TRETTONDGASTRADITION



Än lyser advents-ljusstakarna i mina fönster, men i morgon skall jag nog ta och 
plocka ner dem och då är det sista av juletiden undanstädad. 
Tack för i år. Utan allt detta vackra i juletid skulle nog midvintern
kännas smått utmanande att traggla sig igenom. 

Vi hade gubbens barndomskompisar med fruar på lutfisk-middag och 
innan vi kramades adjö något tag där närmare midnatt var alla rörande eniga om att det
här måste bli en tradition! Kocken (jag) var förfärligt glad över att i alla fall ett
par av gästerna inte varit uttalade lutfisk-vänner, men sade sig nu blivit smått lutfisk-
frälsta. Sådant värmer ju en kock in i hjärteroten. Lite pirrigt att bjuda på mat som 
endel av gästerna nämt som inget de ätit sedan "de måste" hos någon släkting. 
Till all tur var en del ändå lika inbitna lutfisk-älskare som gubben min. Men alla tog till, 
och det är ju ett bra tecken. Man kan säga om maten vad man vill, men ingen tar väl
till både en och två gånger om man verkligen inte gillar...väl? 
Än mindre att man önskar att det blir en ny trettondagstradition. 
 

Och det tycker jag skulle vara trevligt! För trettondagen har varit lite så där 
"utan tradition" hos oss. Jo, man städar bort julgrejerna men i övrigt har det nu bara
varit en extra ledig dag. Skoj med nya "traditioner" kan jag tycka. Följande år får visa
om det verkligen blir till en tradition eller inte, men så genuint kändes förslaget - så varför inte? 

Det var dessutom nästan lite vinterkänningar då temperaturen häromdagen kröp ner
till vinterns rekord på dessa breddgrader. Minus 12 var det som kallast. 
Den kylan gjorde att trastarna gav sig på rönnbären i träden här omkring. Det är
ovanligt mycket trastar som valt att stanna, styrda av den milda hösten och dito 
december. Kikar jag på långtidsprognosen så ser januari också mild ut.  
Bra, bra! Det gillar vi, ropar trastarna som de opportunister de är och 
stannar kvar så länge som möjligt för att vara först på plats när det börjar våras. 

När det börjar våras skall jag också ta katten Iris med mig till stugan och introducera 
utelivet till henne. Det skall bli skoj att se hur hon tar emot det. Så mycket spännande 
att upptäcka som en nyfiken ungkatt! Här hemma blir det bara att krypa in i alla möjliga
(och omöjliga) håligheter. 

Men i väntan på vår, eller ens vårvinter - några vardagliga oxveckor att ta sig igenom. 
Men det fixar vi väl? 

Kram Maggi



 

JULMINNEN FRÅN TIDER SOM VAR


Ett alldeles säkert tecken på att man håller på att åldras är att det lite
överraskande nu och då ploppar upp barndomsminnen som pockar på 
någon slags uppmärksamhet. Jag har förstått att det inte är alldeles ovanligt när
man, som man säger, kommit upp en bit i ålder. 
Så även hos mig. Jag tänker ofta med värme tillbaka på mina barndomsjular. 
Tvivlar på att de alltid var fullt så gyllenkantade som jag minns dem, men det 
fanns aldrig något bråk, eller så. Det var traditioner, samvaro, spel och 
mängder med mandariner. Mandariner har blivit en slags familjeskämt även i min
vuxna familj. Vi älskar mandariner hela bunten och ger ofta varandra olika sorters
mandariner/klementiner/satsumas i gåva. I år gjorde lillungen ett litet skämt 
åt sin storebror. Min uppgift var att lura bort storebror från sitt hem så att lillungen 
(för de som inte vet så är de vuxna karlar båda två) skulle kunna
i hemlighet gå dit (de har nycklar till varandras hem) och gömma mandariner överallt i 
lägenheten. Satt och fnissade för mig själv när jag fick bilder på vart 
dessa mandariner gömdes. Urkul! 

Men tillbaka till min barndoms jular. 
Då skolans julfest var över och mitt jullov började fick jag under
mina första skolår följa med min mamma till hennes jobb så jag inte behövde 
vara ensam hemma. Minns hur fint det var i alla höghusfönster där adventsljusstakarna 
och de där julsjärnorna med sitt orange sken lyste. Vi åkte in
till stan (läs Helsingfors) först med buss och sedan med spårvagn, så det fanns mycket att se. 
Vi bodde ju ett stycke utanför Helsingfors i ett område med mest egnahemshus. Och skog. 

Från saluhallen köpte mamma hem hyacinter och det doftade så gott tyckte jag då.
Och tycker det än! Ingen jul utan hyacinter. 

Att skämta till det hela lite gällande julklappar har också varit vår familjs grej. 
Vare sig i min barndomsfamilj, eller i min egna familj tas julklapparna på större allvar. 
Julklapparna får gärna vara praktiska och/eller ha en skämtsam twist. 
Att dela ut julklappar hos oss är ofta en ganska fnissig historia. 

Det var först när jag gick i högstadiet som jag blev varse om att det fanns familjer 
vars "riktiga" julfeelis satt i mängden julklappar, och i hur värdefulla de var. 
Jag var lite konfunderad. Hade en klasskompis, som jag inte ens väldigt mycket
umgicks med på daglig basis, som varje jul ringde runt och berättade vad hon
fått i julklapp. Jag kan säga att när jag sade att jag fått mandrainer och ett puzzel, så 
small det inte så högt in på hennes wow-lista. Men jag älskade ju mandariner.
och jag älskade att lägga puzzel eller spela något bordsspel med min mamma och 
min bror. Far i huset var inte intresserad, och bra det för han var en urusel förlorare. 
Så bara bra att han höll sig borta. Kanske han hade insett något själv? 
Han satt ofta ett stycke ifrån och läste en bok. 


Innan jul träffade jag mina kolleger, som alltså är rejält yngre än jag, och är mitt 
uppe i den där småbarnsrumban. Det diskuterades just det här med julklappar och dess 
vikt i hela julfirandet. Och jag är absolut av den åsikten att julklappar hör julen till, jag menar vi
är numera alla vuxna i vår familj och inte vill någon riktigt skippa det där med klappar. 
Men dessa unga mödrar uttryckte sin frustration över en viss "omättlighet" hos sina barn
gällande julklappar, trots att de inte vill uppfostra sina barn i den andan utan faktiskt 
gör sitt allt för det motsatta. Att berätta för sina barn att en anonym julgåva till någon mindre
bemedlad inte är bort från de egna barnen. Att julen faktiskt är till att dela med sig. 
Jag blir glad när jag hör dessa kloka föräldrar som orkar stångas mot överkonsumtionens inflytande. 

 Och tänker att det kanske ändå var riktigt skönt att växa upp och bli vuxen i en tid då det
inte fanns ett överflöd av allt, även om jag aldrig upplevde att jag saknade något. 

Mina barndomsjular var aldrig ett överdrivet frosseri i vare sig mat eller klappar, men jag bär dem
ändå - eller kanske just därför - som en liten guldklimp av minnen i min själ. 
Kanske har de på något sätt satt sina spår i mig om vad som är viktigt på riktigt? 
Vad vet jag? 

Hur som helst så är julen över, nyåret är över och i morgon skall det bli en
lutfiskdoftande trettondagsmiddag hos oss med ett gäng gamla vänner som 
vill återinföra lutfisken till jultraditionen. För vem orkar äta lutfisk under självaste julen? 

Vi har ibland ätit lutfisk till självständighetsdagen. Ibland på julannandag. 
Men nu kanske den hittar en helt egen plats - till trettondag? 
Kanske det blir en ny tradition, vem vet? 

Så i morgon blir det ännu en sista jultraditions-krystning innan det är dags att packa ner julen
för denna gång. De sista julblommorna fick ge sig idag, så lämpligt! 


Kram Maggi