DET FINNS PROJEKT - OCH SÅ FINNS DET EVIGHETSPROJEKT



Det är ganska exakt femton år sedan jag knäppte bilden ovan. 
Av en något blek bröddeg på jäsning. 
Det var i mars 2009 och jag minns inte om jag lade upp bilden 
här på bloggen, eller om jag bara tyckte att det var skoj att fota mat. 
Minns inte ens vad jag planerade, men någon gång då tänkte jag att det skulle
vara skoj att laga en "kokbok" med "mammas favoriter" att ge åt min 
förstfödde som då var på väg ut ur boet. 


Nu är det ju bara att medge att just det projektet verkar vara ett sådant där
evighetsprojekt. Min förstfödde fyller i år 35 år och är i mångt och mycket en 
bra bättre kock än jag. Så lite sent att ha honom som målgrupp för mitt projekt...heh! 

Men tanken på någon slags matbok har inte släppt mig. 
Och under årens lopp har det blivit en ansenlig mängd bilder på mat. 
Fotona från "early days" fyller kanske inte de krav på bildkvalitet som jag har idag, 
men det finns några riktigt fina som jag gärna skulle se i en matbok innehållande
just vår familjs favoriter. 



Antagligen kunde man redan 2009 googla en hel del recept, och i dagens läge
är det väl ganska sällan man faktiskt plockar fram en kokbok? 
Har någon ansenlig meter kokböcker i min bokhylla för att jag älskar att bläddra i dem. 
Vackra kokböcker och vackra trädgårdsböcker kan man inte vara utan! 

Nåjo, nu har jag i alla fall bestämt att ett evighetsprojekt skall bli ett projekt. 
Under det här året skall jag sammanställa en liten mat/kokbok åt familjen. 

Eftersom jag inte lever i den villfarelsen att en "mammas kokbok" skulle bli
speciellt tummad om jag gav sådan till de redan vuxna ungarna, så tänkte jag istället
fokusera på riktigt enkel mat. Sådan som vi ätit och äter då vi är på stugan. 
Det kunde samtidigt bli en liten bok i nostalgi och nostalgimat att bläddra i där på stugan. 

Gick nämligen igenom mitt bildarkiv och kunde konstatera att jag har några hundra
matbilder, endel kan man använda andra inte. Men de är ju inte till någon glädje 
där på en dammig hårdskiva. 

Sedan är det en annan femma att vissa bilder är hur snygga som helst, men 
jag har ingen aning längre vilken soppa det är frågan om, hahaha...

Men på den senaste bilden är det ett bröd som man kan baka utan att ens
ha annat än en skål och en träslev som verktyg. 
Bästa brödet att baka på stugan! Behövs inte ens knådas. 
Sådana recept liksom. I en snygg förpackning mellan två pärmar. 
Det skall bli årets projekt - med en deadline...😉

*

Och vet ni, jag har en arbetsdag kvar och så är det semester för den här tanten.
Hon tänker minsann dra ut till stugan och känna på det där enkla livet, den 
enkla maten. Och dessutom den mycket enkla tillvaron på alla sätt då det fortsättningsvis
är så kallt så vattnet inte kan kopplas. 



DISIGA DAGAR - OCH NÄTTER



Som jag skrev i ett inlägg här tidigare så har husbolaget där vi bor startat
upp med modernisering och uppdatering av våra hus. Det är bra, och kommer
att öka på både det praktiska och det estetiska. För att vara ärlig
så är våra hus fula som stryk, det går inte att förneka. Och en renovering av
fasaden och nya balkonger kanske inte får dem att bli stora skönheter i fortsättningen 
heller, men de blir i alla fall fräschare "fulingar". 

För tillfället arbetar man med att förse oss med jordvärme istället för fjärrvärme. 
Och det är en massa grävande och berg-borrande sex dagar i veckan, från 8 på morgonen
till 18 på kvällen. Så det är onekligen skönt att sent om sider ställa sig på balkongen 
och lyssna på tystnaden över sjön. Hörde, mer än såg, råddjuren gå längs strandlinjen. 
Skaren låter när deras klövar går igenom. Krasch, krasch. 
Ser ljusen på andra sidan sjön. Husen där. 
Till sommaren är de dolda bakom trädens grönska. 
En lugn förort inbäddad i klorofyll. 



Än är isen rätt tjock på sjön. Det känns långt till vår även om det varit plusgrader 
och nederbörden som kommit har varit vatten. På nätterna är det ändå oftast minusgrader. 
Ute på isen sitter det pimpelfiskare. Dem skall man hålla sig på god fot med. 
Dels för att de har koll på det här med isens tjocklek 
och så kan man ibland få med sig en firre. 
Färskare än så här blir nog inte dagens mat. Den mindre fisken på bilden
blev gäddans sista måltid innan den själv blev fångad. 
På den lilla fisken ser man hur otroligt effektiva en gäddas tänder är. 

Nä, nu skall jag sluta babbla här och gå och tillreda en riktig
barndomskassiker - ugnsgädda med äggsås. 
Det ni! 

Ha en skön lördagskväll! 
 

OM ATT BEMÖTA OLIKA SORTERS MÄNNISKOR



Under många år var det mest min sistfödda - aka Lillungen - som i viss mån figurerade här på bloggen. 
Till stor del för att han bodde hemma ännu många är in i min bloggtid, medan min äldre redan då jag
började blogga för snart femton år sedan var på god väg in i sitt vuxenliv och hade nog inte varit
speciellt bekväm i att landa i mammas blogg. Det har varit viktigt för mig att ge egen space åt ungarna då
de skall traska in i vuxenlivet. Men finnas där om livet luggar. I övrigt ta ett steg tillbaka. 
Med facit på hand har det nog varit en bra plan. Mer om det en annan gång. 

Men nu till Storungen då. I morse ringde han och frågade om jag hade lust att komma med och 
välja nya glasögon åt honom. Smakråd, det ställer man ju upp på om man får lite mysigt lunchprat
på en och samma gång. Hans tjej sedan tio år är nästan halva tiden i Sydkorea, så också nu. 

Min Storgrabb kan ta ganska så mycket "mental space" när han kliver in på egentligen vilken 
"arena" som helst. Orsaken till att han vill ha nya glasögon var att han citat: 
" Är så jävla trött på mina att se mig själv i mina runda glasögon när jag har teamsmöten, 
vill ha några som ger mig en skarpare look, som passar mer ihop med det jag är". 

Och skarp är han. Och tar plats. 
Inte fysiskt, inte alls bullrig, han bara tar mentalt utrymme. 

Vi gick in i den första optikerbutiken. Och vips dök det upp en ung tjej som ville hjälpa. 
Grabben min sade att han var ute efter glasögon som hade en slags 
"intellektuell-aggressiv" utstrålning. 
Tjejen fattade inte alls galloppen utan försökte erbjuda honom märkesglasögon som 
kostade skjortan, vilket är inte alls vad han var ute efter. Tvärtom anser han att 
en bit plast inte på något sätt kan motiveras kosta 700 €. Eller ens 300 €. 
Det blev inte affär och jag tror tjejen var mest glad att han vänligt tackade för sig. 
Om det kan vara galaxer mellan kund och försäljare så var det här det skedde. 

Hos nästa optiker kände grabben att prisen var mer sådana han tyckte att man kan 
begära för bågar, men utbudet var ganska tråkigt och vid förfrågan om han kunde hämta 
egna 3D-printade bågar så blev det lite hicka...med ett påföljd njaaa.???

Vidare till nästa. 

Där var det en dam som direkt fattade vad som önskades. Så till den grad att han plötsligt hade 
fyra bågar som han gillade - och som passade honom perfekt. Även enligt detta eminenta smakråd
som hans mor då. Snabbt kollat så tyckte jag glasögonen i de olika optiker-butikerna var 
ganska lika, men det var i den tredje som det blev ett möte mellan kund och försäljare. 

Som iakttagare var det här fascinerande att se. Även om det i de tidigare affärerna varit 
åldersmässigt en bättre "match" så blev det här en slags möte på samma våglängd. 
Och affären blev rodd i land - det blev inte bara ett par glasögon utan efter lite 
lirkande till och ifrån - två par till nästan priset av ett. 
Sådant här är så skoj att se. Det är nästan som en dans. 

Innan vi gick ut tackade grabben min försäljaren och sade att hon var ett sant proffs. 
Och även om hon med största sannolikhet visste om det så är det ju ändå roligt att få 
höra det. Även personer som är duktiga på vad det gör behöver få uppmuntran. 

Och även om Storgrabben min kan vara kaxig och blir lätt frustrerad så 
är han minst lika givmild med beröm och uppmuntran - när någon är bekänt av det. 



Har själv jobbat med att bemöta människor från "hög till låg" under största delen 
av mitt arbetsliv. Att kunna bemöta en VD för ett stort företag kräver sitt, men att få en 
15-årig moppe-kille att känna sig bekväm kräver en annan infallsvinkel. 
Och att behärska den skalan av bemötanden är nyckeln till mycket. 

Det kräver att man är trygg och kunnig i själva jobbet och att bygga upp en slags
snabbskanning av personen man möter. Det är aldrig frågan om att spela en roll, det är mer
som att sätta på olika förkläden på sin egen personlighet så det skall kännas bekvämt
för den andra. Och för mig också. För mig har det varit viktigt att alltid få vara mig själv. 

Förutom att vara smakråd idag, fick jag följa med det spännande mötet mellan olika 
människor som bara möts för att göra en liten affär. Men det är intressant hur mycket
mer som utspelas under dessa ganska triviala möten än vad man först tänker. 
Om man bara stannar upp och analyserar lite. 
Bara för att det är skoj. 
Och för att man kan lära sig lite om att bemöta och bli bemött. 



I MORGON BÖRJAR DET

 


Det har blivit tisdagskväll och jag har varit tillsammans med lillungen 
till veterinären med hans katt. Han skulle naturligtvis klarat veterinärbesöket
själv, men jag tror att för en fattig studerande så var det mer mors plånbok som 
spelade roll. Och det bjuder man ju på. Vi har försäkring. 
Utan försäkring är det inte billigt att ha ett sjukt djur. 

Katten kommer att bli bra, men i alla fall ett återbesök kommer det att bli. 

Men vad är det som kommer att börja i morgon? 
Jo, husbolaget där vi bor kommer att inleda en radda med renoveringar och 
förbättringar. Vi skall få jordvärme och elbil-laddningsstolpar. 
För ett par veckor sedan började de borra hålen neråt i marken. Dryga 300 m ner
borrade de. Och eftersom husbolaget är rätt stort blev det många hål. 
I morgon påbörjas arbetet med att koppla dessa hål ihop horisontellt. 

Det kommer att betyda stora grävmaskiner och what not. 
Det är estimerat att ta sex veckor. 



Senare på våren kommer följande firma och klär in hus efter hus
för förnyande av tak, fasad, balkonger och en del av fönstren. 
När vi köpte lägenheten visste vi att detta var på kommande, så det har inte
kommit som en överraskning, men det blir ju mer konkret när det faktist börjar röra
sig en hel del gubbar i gula reflexvästar och med orange hjälmar på huvudet mellan husen. 

Med en viss erfarenhet av renovering och nybyggen under årens lopp är jag mer
än tacksam att bara låta andra fixa och dona. 
Hoppas bara att tidtabellen för då vårt hus är inbäddad i huva sammanfaller
med en sådan tid på året då vi kan mer eller mindre bosätta oss på stugan. 

Skall bli intressant att följa med en sådan här storrenovering på nära håll. 



Vad har nu sedan det här med bilderna att göra? 
Ingenting faktiskt. Bilderna är från söndagens utfärd med min bästa fotokompis. 
Vädret var grått och tråkigt, vilket det lätt är så här när vintern tippar
över mot vår. Soliga dagar är ju fina, men milda varma mulna dagar är 
inte det mest inspirerande fotoväder. Men vi åkte runt och kollade in 
olika forsar i vårt närområde. Det var överraskande hur mycket gamla kvarnar 
vi hittade. Det var mer som att åka runt och kolla så man vet vart man skall återkomma
när både väder och naturen visar lite mer av sin sköna sida. 

Snön smälter med fart nu, så snart, om det inte blir vinter på nytt, kan det faktiskt bli dags att 
ta sig ut till stugan en helg och se hur det ser ut där efter en erbarmligt lång vinter. 
Och fly undan grävskopor och annat bullrigt. 


DET VÅRAS

 


Mer än vanligt har jag lidit av vintertrötthet denna vinter. Känns som om den aldrig skulle ta slut. 
Och så är det ju ändå bara februari än, så helt naturligt att det skall vara vinter än hur jobbigt det
än är för mig på ett personligt plan. 

Därför blev jag så där extra glad när jag igårmorse hörde sångsvanen flyga trumpetande över sjön. 
Sjön som alltså fortfarande är alldeles istäckt. 
Sångsvanens trumpetande är ju så karakteristiskt så har man hört det en gång, 
så vet man det för resten av livet. 
Eftersom jag då legat och dåsat till - det var ändå min sovmorgon - och vaknat till trumpetandet 
så blev jag ändå osäker - kan det verkligen varit en sångsvan så här tidigt på året? 
Eller drömde jag bara ljudet? Var det bara en illusion?
Så jag gick in och kollade på en eminent websida för fågel-bongare som heter Tiira. 
Och där rasslade det in observationer gällande flyttfåglar på inkommande söderifrån. 

Man har de senaste dagarna sett lärkor, tofsvipor, sångsvanar, andra sjöfåglar. 
Det har några dagar nu varit plusgrader och vindarna sydliga och då 
börjar det hända saker i fågelvärlden. Tidigt är det dock! 

Alltid fascinerats av det här med hur flyttfåglarna vet. 
Klart att det varje vårvinter kommer någon opportunist-fågel som vill vara
först till kvarn med livet som insats. Men enligt de rapporter som kommit in
både igår och i dag till Tiira, så är det mängder av fåglar på gång. 

Det ger mig hopp och lyfter lite på mina vintertyngda axlar. 
Det våras så stilla.