SOMMARREGN



Det doftar svagt av luktärterna som jag plockat in och har på 
bordet på verandan. Doften av dem blandar sig med doften av ett stilla
sommarregn. Åskfronten som dragit in över landet från öster har inte
riktigt nått ända fram till Finlands sydspets där denna lilla udde ligger. 
Vi fick bara lite regn.


Men det är välkommet! Regnet. 
Med en nyanlagd trädgård är varje regnskur välkommen!
Endast de få rosor jag planterat, de av gammal bondsort som doftar gudomligt, 
vill  inte riktigt tåla regn. Men det är som det är. 
I övrigt är de en tuff sort. Och det kommer nya knoppar som kommer att blomma och dofta. 
Skärgården bjuder på fler tuffa förhållanden än lite sommarregn. 
Som igår när det drog en lätt sommarstorm förbi och min
japanska lönn, som jag har i kruka, nästan vände ut och in på sig där
den stod i vindhålet mellan husen. Innan de riktigt tuffa sensommar- och höstvindarna
skall jag nog flytta den lite mer i lä. Om jag vill ha kvar något löv alls på den.
Stackaren. 


 Men regndagar är sköna! De med. 
Sitter och delar spellistor med lillungen som 
har ett nyväckt intresse för klassisk musik. 
Eller jag kanske anade att en dag skulle han upptäcka det då han 
motvilligt för något år sedan  följde med mig på en opera i Nyslott. 
Mycket långa tänder visades innan men ändå var han den 
som först ställde sig upp och applåderade. 
Inte för att det var slut (hahaha) utan för att han ärligt gillade det. 
Trots lite taggig tonårsattityd där innan. Ingen var mer förvånad än han själv den gången. 
I våras överraskade han mig med att meddela att han just sett 
Svansjön av Tjajkovskij på Operan i Helsingfors - bara för att han 
just den dagen inte hade bättre för sig. 
Inget han bokat månader i förtid, alltså. 

Vi är alltså ingen speciellt musikalisk familj, men jag har alltid tänkt att 
all musik skall ges möjlighet att upptäckas. Alltså tillfällen till att möta 
olika sorters musik (och kultur också i övrigt) är så viktigt att delge sina barn. 
Och sig själv. 

Aldrig för sent att upptäcka nya saker i livet. 

EN ENKEL TILLVARO


Sista semesterveckan har inletts och håller på och inreder vår lilla tilläggsbyggnad som skall hysa
ett par (gäst)sängar men framför allt mitt kommande hemmakontor! 
Kommer att bli lagom klart tills jag skall logga in mig på jobbet nästa måndag. 

Hinner nu inte bli helt färdigt, men så det fungerar. 
Känns nästan lite märkligt; det där som jag drömde
om redan då lillungen var i lågstadiet blir verklighet. Att jag verkligen
kan bosätta mig härute på udden hela sommaren om jag så vill. 
Inget som binder mig till någon annan plats. 

Att få leva enkel-liv är underbart, tycker jag. 

Gubben har efter många om och men pensionerat sig på riktigt och
avslutar sin företagarkarriär i och med denna sommar. Vissa uppdrag kommer han att ha kvar, 
men inget som kräver att han har ett lager, så på det sättet är han också lika
fri att välja plats var han är på som jag. 
Det är en alldeles ny insikt. Vi har tid. Ganska ljuvligt! 

Nu skall jag ta och tugga i mig lite jordgubbar, sätta mig och läsa en 
bok, slänga upp fötterna på en annan stol och invänta sommarregnet
som utlovats. Det är välkommet. 





EFTER ÅSKAN


 Det kom ett litet åskväder i går kväll som svepte över viken. 
Inget dramatiskt i sig, snygga moln, horisontella blixtar och mjukt buller. 
Men precis då åskan dragit vidare skedde ett ljusfenomen som jag 
faktiskt inte kan minnas att jag upplevt tidigare. 
Hela tillvaron blev totalt gul. 

Klockan, då bilden togs, var lite över nio på kvällen, så det är inte solnedgång.
På något vis lyckades solen bara lysa genom molnen så allt bara blev gult. 

Det hade precis regnat innan och det ångade från bergen och 
det blev ett väldigt drömskt landskap av det där vanliga jag glor på 
varje dag. Ljusfenomenet gick över rätt snabbt. 

Fast jag inte är någon stor vän av gult, så är det ändå ganska
häftigt när hela världen bli gul för en stund. 


ETT SISTA HEJDÅ


 Vågorna kluckar somrigt mot stranden och på håll håller korparna kontakt med
varandra och med sina ungar, i övrigt är det tyst här på udden. 
I köket hör jag hur gubben tvättar nypotatis. Själv sitter jag på 
verandan och låter kvällen komma. 
Ögonen är sträva av gråt och jag vill helst bara blunda. 
Och gråta lite till. En stilla gråt. Sådana tårar som behöver gråtas. 
De som helar. 

Vi hade jordfästning av min bror idag. Ett enkelt, stilla, vackert avsked i en 
av de vackraste kapell jag vet. Kapellet intill Helsinge kyrka. 
Har alltid gillat det. Och idag sade vi alltså ett sista hejdå åt brorsan min. 
Jag tror han fick just en sådan jordfästning han hade önskat. 
Enkelt men vackert. 

Länge tänkte jag att man inte kan förlora sitt syskon. 
Eller naturligtvis begriper jag att det är så, men på känslobasis har jag liksom 
inte tagit det till mig, trots att min bror i några år varit obotligt sjuk och
vi alla visste att den här dagen skulle komma förr eller senare. 
Ett syskon är väl tänkt att gå bredvid en hela livet, har jag tänkt. 
Inte framför en som ens föräldrar, inte bakom en som ens barn
utan just bredvid. Men det är ju inte så. 
Hur man än vill, så är det inte så. 

*

Efteråt, när vi var på en minneslunch så tittade jag på mina barn, mina
pojkar, och insåg att någon av de kommer att behöva ta avsked av den andra
på samma sätt som jag gjorde idag av min bror. 

Det blev en märkligt stark insikt. De tänker naturligtvis inte på det, 
och skall inte behöva göra det heller. 
Lika lite som jag gjort det med min bror innan han insjuknade. 
Men fram tills det var det som om syskon liksom inte hörde till de som dog. 
Otroligt barnslig tanke, jag vet, men den var där och på
någon slags evig lillasyster-nivå ändå rätt verklig. 
Som om fakta och känsla, vetskap och emotion inte riktigt möttes. 

Vi alla står inför de här jobbigt sorgliga, 
men också behövliga stunderna
av att få ta avsked för gott. 

En jordfästning. En begravning. 
En ritual - det där sista farvälet. 
Att ännu en sista gång få viska "Hejdå"
Det är viktigt. Har kanske inte riktigt förstått det innan. 
Men det har nog en plats i sorgen. Har haft det i urminnes tid. 
Vi behöver denna ceremoni. Att de egna åter blir fästa till jord. 
Det är något otroligt vackert i det. 
Samtidigt andligt och på något sätt ursprungligt jordnära. 


*

Solen har nu gått ner. Sitter fortfarande på verandan i den svalnande kvällen. 
Fortsätter på mitt skrivande. 
Gubben och jag åt en enkel middag med nypotatis och sill. 
Pratade om dagen, om jordfästningen, om livet och döden, om min bror. 
Jag kommer alltid att sakna honom, brorsan.  
Sorgen kommer ändå att suddas ut. 
Det vet jag den gör - hur jädrans ont det än gör just nu. 
Det är så livet fungerar, tänker jag. 

Sorg blir saknad blir minnen. 
En evig kedja av relationer till varandra som 
bildar det vi kallar liv. 
Levande eller döda är vi ändå en del av en kedja som är vår historia. 
En länk mellan det som varit och det som är. Och det som skall komma. 
Det vi inget vet om. Än. 

MIN LILLA TRÄDGÅRD I SKOGEN


Under årens lopp har jag haft ett antal trädgårdar att anlägga,
och halvfärdiga och färdiga att ta hand om. 
När jag flyttade in i lägenhet för ett år sedan var det med en viss
lättnad. Och jag funderade ett bra tag om jag skulle kavla
ärmarna och anlägga en trädgårdsplätt vid stugan. 
Många varnade över att hjortarna ändå kommer att äta upp allt.
Inte så motiverande precis. 

Men jag vill ta mig an utmaningen. 
Att skapa en trädgård som var lättskött, passade in i skärgården 
med skogen som granne - och helst inte lockade hjortar alltför mycket. 

Ett tips om man har hjortar som kommer på besök är medlet Trico Garden. 
Det bara fungerar. Men man kan ju inte spraya en stor trädgård, men 
här med ett par rejäla rabatter och en del krukor så funkar det bra. 
Det tar dryga fem minuter för mig att spraya på medlet. 
Att det fungerar kan jag nog våga garantera. 
Tidigare på sommaren så hade jag sprayat alla rabatter, men 
använder inte ämnet på något som vi skall äta.
Det jag odlar i odlingslådorna har ett nät över sig, men mina potatis-
plantor som jag har i stora hinkar stod oskyddade. 
Och när jag kom tillbaka till stugan var all blast snaggad. 
Nå, det blir potatis det oaktat, men märkte att allt annat fått vara ifred. 
Lite hade hjortarna smakat på en häck av aronia, men tydligen smakar
medlet så apa så de hade bara rivit några blad här och där. 
Några vallmoknoppar hade de ätit - de hade ju inte hunnit få av
Trico Garden på sig då de utvecklat sig efter att jag sprayat växterna. 
Så ja, det fungerar! 
Men det gäller att spraya det dagar då det inte utlovats regn,
för medlet skall få torka på växterna för att ha bästa effekt. 

En annan sak som jag lagt märke till, även från tidigare år, är att mörka
bladväxter inte intresserar dem. Lämpligt då att jag tycker de är 
snygga och ger en lagom tyngd och tuffhet i en trädgård som 
kan bli lite för fladdrigt blommig ibland. 
Eller det är min åsikt i synnerhet gällande en trädgård som 
den här som omges av karghet. Passar med lite tuffare växter där. 

Mörkbladiga basilikan 'Yemenite' hör till måsten varje sommar. 
Bin och humlor älskar växten och den är så där lämpligt 
ruff och skir på samma gång. 
Den nästan svartbladiga bataten är riktigt häftig. Krukan kan jag flytta 
intill något mer blomfluffigt och få den där kontrasten som jag vill ha. 



I stort har jag mer bladväxter i trädgården än sådana med magnifik blomning. 
Har bla flera olika sorters bräken. En stor favorit är spetsbräken (på bilden till vänster) som 
är delvis vintergrön. Sådana växter är viktiga i trädgården, tänker jag. 
En bedårande fin liten bräken är svartbräken. Jag har den under sommaren i kruka, men till vintern 
gräver jag ner den i rabatten. 
En annan stor favorit som också delvis i alla fall är vintergrön är skugga-grönan. 
Varken de olika bräken-sorterna eller skugg-grönan verkar gillas av de där hjortarna. 

När jag har planerat trädgården så har bladen varit mer i fokus än blomningen, som sagt. 
Vad jag också satt lite extra tankearbete på vid planeringen är höstfärger. 
Jag är ju en höstmänniska och formligen älskar när trädgården exploderar i murrigt granna
höstfärger. Och till det passar också de där mörkbladig växterna bra in. 
En trädgård utan vildvin är ingen trädgård. Basta! ;)



När jag påbörjade detta skogsträdgårsdprojekt och 
siktade in mig på utseendemässigt mer anspråkslösa växter då jag besökte 
handelsträdgårdar insåg jag vilka intressanta lite udda växter man
kunde hitta i de där lite bortglömda hörnen. 
Det är ju så att de flesta vill ha pråliga pioner och storblommiga klematis
och de växterna finns där på bästa försäljningsplatsen. 
En spretig brunklematis är liksom inte den mest säljande. 
Men en helt bedårande växt i en skogsträdgård. 
Nu håller den första lilla klockan att slå ut. 
Knoppen ser utt som ett lurvigt litet russin. 

Sedan är jag ju ändå inte helt immun mot trendväxter heller. 
Och visst har en japansk lönn hittat till min terrass också. 
Den har ju den rätta färgen på bladverket. Ganska tjusig mot de blommande
växter jag har. Av vilka de allra flesta går i rosa toner. 

På bilden ovan syns också mitt bevattningssystem för krukor som jag använt i 
åratal. Blumat heter det och här är vattenkällan en stor damejeanne. Håller liv i mina 
krukor när jag inte kan vara där och vattna dem. 




För någon kan säkert mitt sparsmakade sätt att se på trädgårdens växter,
färger och former verka strikt och strängt. Men jag vill inte att trädgården 
skall sticka ut för mycket från den omgivande naturen. 

Jag har grovt valt bara några färger. Det är ganska skönt att ha ett snävt utval
att välja bland också. 
Mörka bladfärger hade vi redan. 
Vitt är aldrig fel, mörkt lila och rosa blomning. 
Och så har jag också med blågröna toner. 
De finns i hosta-blad, i kryp-enar och i lammöron. 
Och så den där vallmon 'Royal Wedding'. 
Den har allt. Enkel blomning i vitt med det där vackra lila i mitten. 
Bladen är så där silvergrågröna.
Och så har till och med fröställningen "rätt" färger där den står intill 
ett vinrött silverax och en silvergrågrön kryp-en. 
Är ingen vän av gult i blomning men tycker det är fint när blad gulnar på hösten,
så tänker en hel del på det också. Att växter är fina också på hösten. 

Hittade ett gammalt tråg på nätet i vintras och i den planterade jag kryp-
timjan som i alla fall denna sommar får växa där. 

I slutet av sommaren lägger jag ut den kompletta växtlistan. Men redan nu kan jag 
nämna lite om växter som inte riktigt gillat den här sommaren. 
Mycket lökar som jag satt förra hösten då rabatterna ännu var bara jungfrulig jord
ogillade vintern/våren och ingen tulpan orkade ta sig upp. Även övriga lök-
växters blomning var ytterst sparsam. Tex kom Allium-bollarnas blad nog upp, 
men inte en enda blomma. 

Satte på våren också lökar av Kroll-lilja, och de kom fint upp, men den heta 
period som kom just då de skulle blomma gjorde att de (trots bevattning) torkade
in. Kanske de kommer nästa år. Funderar på att flytta dem till ett mer skuggigt läge. 
Somrarna lär ju inte bli svalare precis...

Har några mörkbladiga (överraskande?) alunrot-plantor som också står aningen
för soligt för de har fått lite solbränd-skador på sina blad. När man
sitter där på vintern och ritar in sina växtplaner så minns man kanske inte alltid
hur solen skiner på den kommande planteringen. 
Den här rabatten mindes jag skulle vara mest i skugga, vilket den även
i och för sig är. Bara att de där allra hetaste middagstimmarna - då gassar solen 
på denna rabatt. Så får lova att tänka lite om där med vissa växter. 
Men 95 % av växterna verkar trivas och må gött. 

Oj, vad mycket trädgårdssnack det blev. 
Mycket babbel över liten trädgård liksom. 
Men så idag.