ISROSOR OCH SNÖSTORM

Mars är ju som känt en vårmånad som gillar att retas och bråka och trilskas och vara lite så där wannabe-vintermånad i iallafall. 

Jag har insett - det kanske tog några decennier - att mars är liksom vår bara på ett plan och då handlar det om ljuset. Resten av mars är vinter. Har jag insett. Efter, nåååh....vem räknar nu årtionden...?

Mars har bjudit på snöstormar och trafikkaos, bister kyla och ett till snöoväder skall det bli innan termometern börjar tippa mot vår så där på allvar. 

Häromkvällen badade vi bastu här hemma hos oss. Det bildas alltid lite ånga på fönstren i badrummet och då temperaturen störtdök ner mot många minusgrader så hann inte ångan avdunsta innan frosten nöp tag i vattenmolekylerna och förvandlade det till de vackraste isrosor. 

Men utöver ljuset har ju nog mars ett annat äss i ärmen, och det är ju solen. Om den bara visar sig så är det två mot en i kampen mellan vinter och vår. När solens strålar på förmiddagen hittade till fönstret så fick det vara hur kallt ute som helst, men nog smälte solen isrosorna och i ett nafs var fönstret klara igen. 

Det kanske bara är naivt att fastna vid sådana här banala ting när världen ser ut som den gör? Ibland tänker jag så. Eller så är det bara bra och sunt att låta småsmå alldagliga ting ta lite mer plats i vår lilla sfär? Ibland tänker jag så. 

Med andra ord är jag lite som mars som inte kan bestämma sig utan vippar lite hit och lite dit. 

Men kanske ändå tänker att i den situation vi nu är i med allt strängare restriktioner och allt mer utdraget Corona-h*lv*te så behöver vi se, upptäcka och uppleva i allt större grad det lilla vackra. 

CORONATRÖTTHET

 

Nej, jag har inte corona. Nog lite småförkyld och hängig, men ingen corona.

Däremot börjar jag bli rejält coronatrött. Inte så att jag skulle börja slira med restriktionerna, det är mera någonting som händer i mitt huvud - liksom på känsloskalan. 

Jag hör ju till de introvertas bleka (sarkasm...;)) skala som inte hittills känt speciellt mycket problem i att leva i en coronavärld. Att distansarbeta är i min värld absolut guld! Och jag pendlar ju gärna mellan hem och stuga och tycker att det oftast är omväxling nog. I synnerhet som man däremellan kan ta sig på en och annan utfärd hit och dit. Små resor som jag inte tidigare ens tänkt på att är en slags avståndstagande till vardagslunken. Men de är. Och de är viktiga! Inser det nu. 

Att gå på café och bara träffa några vänner, delta i ett möte, gå på en kurs, hålla själv en föreläsning...

Mötas och träffas. Otvunget och spontant. Och utan andningsskydd...

Talade häromdagen med några vänner. En hade blivit mormor för snart ett år sedan, men inte kunnat resa för att se sitt barnbarn. Hon hör själv till riskgruppen, så bara att snällt stanna hemma då det skulle ha betytt en lång resa till andra sidan jorden. Talade också med en annan som sade sig tappat lusten till de hobbyer hon haft innan för att det är så svårt att utöva nu och det medför en deppighet som kan vara svår att ta tag i. Det är liksom en nedstämdhet som man vet att "bara" beror på corona-pandemin och hittills tror jag många skuffat denna insikt framåt. Allt blir som vanligt bara man blir vaccinerad, bara fallen insjuknade minskar, bara vi klarar den här "vågen", bara det blir...ja vadå? 

Tänk om det inte gör det? Inte ändrar? Inte på väldigt lång tid i alla fall. 

Jag tänker att jag ändå kommit ganska lätt undan. Delvis tack vare min introverta läggning, men också med tanke på att jag ändå haft lyckan att ha min familj, också de vuxna barnen, boende på samma kulle så det har liksom varit nästan som att ha dem hemma, och vi har kunnat umgås helt normalt. 

Jag har ju mest stressat över risken att smitta ner min mycket sjuka bror, vars egenvårdare jag är, och som jag behöver besöka flera gånger i veckan. Gå till butiken för honom, till apoteket, föra ut sopor och allt sådant. Sedan hans hälsa kollapsade ytterligare i höstas, så har han knappt varit utanför sin lägenhet. Vi har varit på ett antal läkarbesök, samt skaffat honom en elektronisk rullstol. Men han kan inte ta sig ut i friska luften med den pga att det är så halt och han är än så osäker med att röra sig med den. 

Hade redan tänkt att nu börjar det våras, men nu ser det ut som om vintern igen tar ett nytt grepp om oss. Den och strängare corona-restriktioner. Så få se när han kan åka ut på en "jungfrufärd" med den. 

Igår tog jag några timmar alldeles, alldeles egen tid och gick en långsam promenad längs stränderna i östra Helsingfors. Det var isigt och mycket halt längs stigarna, men tack vare mina dojor med rejäla nabbar kunde jag traska runt helt obehindrad. Att det låter när man går med nabbskor på is är en annan sak. Lyckades skrämma iväg några knipor som samlats för lite förvår-frieri i viken redan innan jag knappt nådde stranden.

Någonstans mellan klipporna och den närliggande skogens lugn kom jag åt att i alla fall för stunden att känna ett skönt lugn - och att allt det där med Corona- eländet för en stund var långt borta. Tror inte för en stund att alla i landets olika skrymslen och vrår känner som jag gör. Men att bo i staden där det hela tiden är mest smittade sätter sina spår även hos en som inte är speciellt "bacillskräckig" av sig. Inte i alla fall för egen del, men för de som påverkas om jag insjuknar. Vi har inte bara ett ansvar inför oss själva att hålla det där eländiga viruset på håll. Än mer större ansvar har vi mot dem som inte får smittas. På grund av vårt eventuella slarv. 

Och ja....för ett år sedan var jag nog lite väl kaxig och tänkte att corona är väl som vilken flunsa som helst för de allra flesta som blir drabbade. Jag hade uppenbarligen fel. 

Viruset var värre än vi trodde...så är det bara. Och jag tror att det tar år att verkligen fatta och förstå vad vår mänsklighet utsatts för. Och var det verkligen en sådan "överraskning och öde" att ett sådant här virus bara "pluppade upp" på ett torg i en kinesisk ort. 

Är inte speciellt mycket för konspirationsteorier, men något stämmer inte och framtiden får säkert visa vad allt det var om. Men att smittsituationen i Wuhan enligt allas vår vän google skulle se ut så här är ju lite...märkligt? 

Eller så har jag bara fel - igen? 

Men antingen har google grymt fel, eller så är det nåt jag inte förstår? Finns en risk att jag tippar på det senare, men att gå från nästan 7000 fall per dag till 20 fall per dag på En Månad för ett år sedan i Wuhan. Och hålla läget så där lågt längs hela coronaåret...Seriöst? 

Hur fixar man det? 

Vet man i Wuhan nåt vi inte vet eller är det här en bluffarnasbluff, som den där klassikern om hur man böjer ordet "lögn": 

 Lögn - förbannad lögn - statistik. 

Framtiden får utvisa - som med så mycket annat...

MED STÖVLARNA PÅ

Det har varit en hel del dödsfall i bekantskapskretsen den senaste tiden. 

Senast i dag var det en bekant, en nära granne, som efter en sjukdomsattack inte gick att återuppliva. Själv vaknade jag till ambulansens sirener, när jag steg upp märkte jag att ambulansen var hos grannen, sedan blev ambulansen bara kvar på gårdsplanen ett bra tag, sedan kom polisen och efter ett tag körde ambulansen iväg och kort efter det kom en annan bil som körde den avlidne bort. Sedan fick vi ett textmeddelande: "Han avled, gick inte att rädda". 

Det är så det går till när någon dör knall och fall hemma. Lämnar jordelivet med stövlarna på. 

Om jag nu skulle få välja så är det kanske så jag personligen skulle vilja tassa vidare till sällare marker. Upp i ottan som vanligt, och sedan bara kaaabommmm..inget mer. För de egna är det kanske det värsta sättet, inga farväl, inga förberedelser, inget - bara en chock som den värsta tänkbara käftsmäll. Men för en själv? 

Det har blivit liksom mycket död nu de senaste veckorna, känns det som. Snackade med en annan granne, hans båda hundar dog inom bara några veckor. Grabbens katt. Min bror - nej han har inte dött - men är döende. Det är den mer utdragna versionen, och just därför tänker jag att snabba farväl till evigheten är kanske ändå skonsammare? Jag vet inte? 

För ett tag sedan fick jag lite testa mina första hjälps-kunskaper när svärmor säckade ihop. Det slutade bra, men ändå. Det kryper inpå. 

Död hör livet till, det är nu bara en sanning som man vid något skede av sin egen jordavandring inser. Det blir inte mindre sorgligt och ledsamt för det - absolut inte, men rädslan för att möta det blir kanske mindre? Men det gäller inte alltid. 

Men mer om det i morgon, eller en annan dag. 

Idag gick en man vidare, om inte med stövlarna på, så med morgontofflorna. Vila i frid! 

LITE STREETKÄNSLA

 Aj, aj aj....roar mig fortsatt att läsa mina gamla blogginlägg om diverse flytt och inser att våren blir ja...eh...strösslad med lite utmaningar av diverse slag.

Samtidigt som det kommer att ta energi, vilken flytt gör nu inte det, så gissar jag också att det kommer att på sitt sätt vara energi-givande. Ett kapitel som vi vetat skulle ta slut är nu till ända. Vi har vetat att så skall ske - inte om. Men vi hade inte vetat när. 

Många bekanta lyfter på ögonbrynen då vi säger att vi blivit med lägenhet i höghus, en "stadslägenhet", men så är det bara att man ändrar sig med åren. När jag läser om mina funderingar då tio år tillbaka så redan då spökade höghusboende i mina tankar. Just för enkelheten att bara låsa dörren och dra dit man vill för hur lång tid man vill. Jag känner att jag har ändrat mig. Man vill andra saker. 

Vi kan ha fel. Vi kanske inte alls klarar av att bo och leva så, vi kanske flyttar igen om ett par år. Herregud, jag sitter här och fnissar hysteriskt åt bara den tanken!!! Men man vet inte om man inte testar, eller hur?   

Men det har ju hänt tidigare i mitt liv att jag så att säga "lättat på kopplingen" och ryckt loss mina arma små rötter för att plantera om dem i ett annat hus någon annanstans. Nu när man inte behöver fundera så mycket på barn och skolor och deras vänner och sociala kontakter, så känns det lättare att kasta loss - vartsomhelst - nästan. 

Och med ändå en och annan flytt i bagaget blir man mer okej med att släppa taget och säkrare i tanken att "min hem är där jag hänger min hatt". Jag är rätt bra på att boa in mig var jag än landar. Och alla hus, alla platser att bo på har potentiell att bli sköna hem. Och här känner jag att det skall bli riktigt spännande. Absolut annorlunda och ovant, men till all tur är vi ju båda lika ivriga inför det nya. 

******

Nu råkade sig att jag är med i en fotoutmaning och månadens tema var streetfoto. Som ni kanske vet så har min kamera varit på reparation och jag hade precis en eftermiddag på att hinna ta mina "street-foton". Fick bli lite bilder från ett bostadsområde i grannskapet. Det är inte dit vi skall flytta, men för att skoja till det hela med att vi blivit med "stadslägenhet" så käkade vi alla tiders  eh, britters streetfood - fish and chips idag. Verkligen inte fel! 

BLOGGMINNEN...

 Okej, nu kommer jag med ett alldeles fantastiskt bra tips om vad man INTE skall göra. 

Man skall för det första inte blogga. Dagboksskrivande är nästan lika illa. Om inte värre, där är man kanske ännu mer rå-ärlig. 

Och om man nu väljer att blogga, så helst undvika att vara så där småärlig med att allt i tillvaron inte ständigt är en dans på rosor, champagne i glasen och att allt inte går som om man skulle halka på det där välkända bananskalet genom livet. Framför allt skall man inte skriva ner hur det är att flytta/renovera/bo in sig på ny plats...

OM man nu mot all vett och reson ändå vill roa sig själv, och stundvis andra, med att beskriva hur saker och ting i livet ter sig så skall man åtminstone ha den smarta inställningen att INTE själv gå och läsa beskrivningar om hur tidigare flytt och renoveringar känts och upplevts och...ja, genomlevts, knappt överlevts.  Med nöd och näppe, kan tilläggas. Människans sinne är nu sådant att man glömmer lätt allt det jobbiga och minns kanske det där som ändå funkade och blev bra. Om efter ett antal om och men. 

Jag har begått denna dödssynd. Jag har läst min egen blogg och mentalt genomlevt min/bloggens första flytt på sommaren 2011. Det var inte en alldeles upplyftande (om än lite underhållande) läsning med tanke på att vi har en flytt på kommande igen. Lagom till sommaren. Hur i hela fridens dag tänkte jag när jag började läsa hur allt var då. Nu är jag dessutom 10 år äldre...

I teorin känns en flytt alltid så enkel. Man stuvar ner lite av sina prylar i några flyttlådor, så kommer det ett gäng armstarka män och bär iväg med ens pick och pack och möbler och grejer och så...*trollspö* lägger sig alla ens saker som av ett, just trollslag, på rätt och lämplig plats och alla små prylar bara rasslar ner i rätt och logisk låda. 

Sådant händer ju inte, inte i verkliga livet. Så sker inte saker. 

Inser att jag nog får lova att plocka fram, eller damma av, två egenskaper som jag haft rysligt mycket nytta av i livet i stort. Ett rejält mått av humor och ännu bättre - galghumor. Man kommer långt med det. 

Och så pepprar man det med lite envishet och finsk sisu och så hoppas man att man inte stöter på för mycket överraskningar....innan alla potatisskalare och ostskärare hittat sin låda och innan mattorna rullats ut och möblerna hittat sina platser. 

Men det första steget inför flytten är tagen. Pergolan som jag visade för ett antal inlägg sedan har jag sålt idag. Om jag uttrycker det så att grabbarna mina var rätt så, men med taktfull blygsamhet, tacksamma över att de slapp flytta stenarna och virket och fönster till stugan för framtida eventuella projekt som deras mor kanske kunde möjligen tänka sig förverkliga. På det sättet är de väluppfostrade att de dolde rätt väl sina "wohoooooo-yesssss" inför mina blickar. Heh. 

Vad blinien på bilden har med något att göra. Nå inget alls, annat än att jag skulle kunde begå ett litet brott (men bara litet och rätt oskyldigt...) för att få äta blinier med rom Just NU. Lite tröstmat efter vad jag läst om mina tidigare flyttar här på bloggen...

Gör inte som jag. Skriv inte om hur det är på riktigt. Och framför allt läs inte om det ifall en likande situation igen står framför dörren i ens livsvandring....

(Ärlig) fortsättning följer...