DET LILLA VACKRA

Augustikvällen är så ljum, varm men samtidigt sval. 

Som om sommaren dröjde kvar i varje liten vrå av stillhet medan

hösten smyger sig in som små vindilar av svalka. 

Morgonens fuktiga dimma och kvällarnas dova sken. 

Sätter mig i trädgården och för engångs skull har jag faktiskt musik

i mina lurar. Skönt och lugnt pianoklink av klassiska stycken stänger

ute trafikens ljud och gör stunden än mer melankolisk, rentav vemodig. 

Tänder ljuset och sätter mig en stund och bara njuter. 

Trädgården mörknar runt mig och bara den lilla lågan är. 

EN LITEN SVALKA

Natten var nästan olidligt het. Jag sov på soffan, för jag upplevde att där kom

åtminstone en liten vindil in på mig. Eller kanske det bara var som jag inbillade mig? 

Stundvis var det extra varmt för Aida, min hund, tyckte att det var läge att ligga

och mysa med matte i soffan - heeeela natten.

På morgonnatten kom den första lilla svala vindilen in i rummet. 

Somnade och sov gott några timmar alltmedan björkfröna dansande in genom 

det öppna fönstret och fyllde mitt hår med sina små stjärnor. 

LOJ LÖRDAG

Sov länge och hasade mig till köket för en kopp kaffe och en mycket sen frukost. 

Automatiskt kollade jag, medan jag smuttade på kaffet, en handfull nyhets-sidor som 

jag brukar göra varje morgon. Man vill ju veta hur det ligger till i världen. 

Men idag, bland allt elände som pågår, insåg jag att just idag finns det en enda 

nyhet som verkligen konkret kommer att påverka mig. 

Dagen skall bli varm. Het rentav. 

Sista värmeböljan? Eller bölja och bölja - två dagar. 

Och jag är inte en sämre människa för att jag för en stund blundar för världens problem

och är bara i min egna lilla bubbla ett tag. 

På sitt sätt var det en skön insikt. Idag är det bara vad som händer i mina

allra närmaste cirklar som har betydelse. Stängde datorn och gick ut i trädgården. 

Putsade alla mina småkrukor. Det är en sådan där lämplig sensommarsyssla varma

dagar som idag. Skurade rent alla mina terrakottakrukor som jag i våras använde till 

att så allt det vi skördar nu. Jag är envis och vägrar plast så långt det går. 

Klart jag vet vilka fördelar plastkrukor har. Eller egentligen vet jag inte för jag har 

odlat upp det lilla jag nu odlar antingen i krukor av terrakotta eller så har jag gjort

små krukor av tidningspapper. Ni vet med en sådan där krukmakare av trä? 

Har haft en i över tio år snart. Börjar snart få kläm på hur man gör...heh. 

Inget proffs skulle ha tid med sådant, det begriper jag naturligtvis. 

Men nu är jag ju bara en glad amatör som lägger minst lika mycket tyngd på att det 

också skall vara estetisk. Inte bara resultatet som räknas. 

Skönhetsvärdet längs vägen räknas också! 

Så påståendet att jag vet fördelarna med plastkrukor är följaktligen mer på en teoretisk plan.

Men jag är envis, vägrar plast, och vill i min lilla plats på jorden göra på mitt sätt. 

Dessutom är det vackrare. Och hållbarare. På sikt. 

Jag har odlat i mina små lerkrukor nu i snart tio år. Samma lerkrukor alltså. 

Några har gått sönder men de har fått fortsätta sitt liv som dränering i 

en annan, större kruka. 

Så jag skurade krukor. 

Sedan blev det inte så mycket mer idag. Barens kusin, med familj kom och 

plockade det sista körsbären som finns kvar. Det som inte trastarna och skatorna 

käkat upp. Grabbarna mina dök upp på en bastu och vi åt en gemensam middag

hela bunten ute i trädgården, medan augustikvällen blev både sval och mörk. 

En sådan skön lördag! Loj och skön. 

KORTA STEG

Häromdagen stötte jag på en bekant i matbutiken som (uppenbarligen) följer

mig på instagram (där jag lite aktiverat mig i sommar - oftast är jag mest inaktiv där). 

Nå, hur som helst så påpekade han att jag visst mest varit i trädgården i sommar, av bilderna 

att bedöma, och inte så mycket ute i skog och mark som jag brukar. 

Helt rätt. 

Har en rygg som periodvis bestämmer sig för att vara på dåligt humör. 

Den här sommaren har den varit ständigt på dåligt humör känns det som.

Och jag har inte varken haft lust - eller periodvis ens kunnat - gå, vandra, 

promenera så mycket som jag velat. 

Frustrerande. 

Konditionen har rasat och är nu så dålig att jag skäms! 

Nu börjar ryggen kännas bättre igen, och idag var jag på en mycket kort

skogspromenad. Det var skönt. Visserligen fick jag ont i ryggen precis

efter promenaden, men det gick över efter ett tag, men framför allt

kändes det så skönt i huvudet. Även om promenaden bara var små 

babysteps mot vad jag brukat gå innan så kändes det meningsfullt

och precis så där lugnande som en tur ut i naturen bara är. 

*

Jag har alltid tagit för givet att jag kan röra på mig, helt obehindrat. 

Har alltid varit både frisk och stark, men så händer något som gör att man

börjar tvivla. Tänk om jag inte...blir bättre....än såhär?

Tanken har slagit mig under sommaren, men har försökt skjuta den ifrån mig. 

Dagens skogspromenad, med korta steg och inte så lång, 

gav mig ändå hoppet tillbaka. 

Än kommer den dagen då jag lämnar trädgården och ger

mig ut på tur med min kamera i naturen istället. 

SOM OM DET VAR SKOLSTART

Tänker ibland att jag har liksom tre nyår i mitt år. 

Det där då det fysiska året byts från en nummerserie till en annan. 

Sedan har jag ett "nyår" till då jag kan skriva mars-månad. Då har jag hela 

underbara växtsäsongen framför mig. Kan vara knepigt att 

förstå för någon som är noll-intresserad av det här med växter, djur och natur.

Fast jag undrar - finns det sådana människor ens? 

Och det tredje "nyåret" är precis inför dörren nu. 

När barnen var små var det naturligt att skolstarten blev en slags omstart. 

Nytt skolår. 

Nu när de är vuxna finns inte riktigt samma indelning, inte lika tydligt,

men de senare åren har jag senarelagt min sommarsemester och eftersom

jag precis återvänt till jobbet känns det nästan som om det var skolstart.

I trädgården har sensommarblommorna tagit över scenen, 

massor av det ätbara är färdigt att skördas. 

Som en utpräglad höstmänniska är det här det absolut bästa "nyåret" på året.

En favorit i trädgården - både för mig och uppenbarligen också 

för pollinerarna - är den rödbladiga basilikan 'Yemenite' 

som absolut kommer att blien återkommande gäst i trädgården. 

Det sved lite när jag hade köpt den och visste att jag måste klippa ner 

den till bara 1/3 av den taniga plantans storlek. På det sättet förgrenar 

den sig och blir som en buske. Men det svider att göra det när man 

då på försommaren är så svältfödd på allt 

växande och att kapa något som lyckats växa till sig något 

smått då känns nästan absurt!  

Men det är det värt! Jag lovar! 

Nu är plantan knappa metern hög och väl förgrenad. 

Och totalt full av bin, humlor och soliga dagar även fjärilar. 

Dessutom satte jag de avklippta skotten i ett glas för att rota sig, 

så egentligen fick jag mer av att klippa bort.  

Såhär såg det ut när jag lade de smått trötta toppskotten i vatten

då i början av juni. Idag är dessa en stor planta. 

*

Och ja...För att återkomma till den fösta bilden. 

Jag som inte någonsin skulle ta in en dahlia i min trädgård,

är riktigt glad i min dahlia och misstänker skarpt att det kanske blir att skaffa 

några till till nästa år - nyåret nr 2 år 2021. 

Jag gillar att se framåt. Men att nu planera för sommaren 2021? 

Det är kanske att ta i?

Det är ju kvar av sommaren 2020 ännu, eller hur? 

Och hela den ljuvliga sensommaren och hösten som, i min värld, är 

den bästa årstiden av dem alla. Den ligger som på en bricka och väntar på en. 

Underbara årstid!