BLACK IS THE NEW....BLACK


Säsongen att mata småfåglarna börjar onekligen vara på slutrakan,
även om det snöade idag. Den 29 april. 

Jag kanske nämnde här innan att jag länge varit på jakt efter en lite rejälare
fågelmatsgrej som både skulle rymma lite mer än ett par nävar frön
OCH dessutom vara snygg. 

Den här är ju som ett litet muminhus. Verkar vara av bra
kvalitet och rymmer ca 6 liter frön. Skönt att inte riktigt alla dagar behöva
gå ut och fylla på. 

Jag beställde min från wildlifegarden i Sverige, men såg senare att den också
finns här i Finland hos Hyötökasviyhdistys

Men jag lovar - det tog ett tag innan jag hittade en som är både rymlig och fin...


Rymliga fågelmatningsfunderingar finns det nog att få. 
Men det är inget jag tycker att är fint att hänga i trädgården. 
Inte synligt i alla fall! 

Kan inte hjälpa att jag undrar hur den som designat den här tänkte när man 
valde den mest fula och mest illgröna färg som finns på hela jorden? 
Det var med lååååååånga tänder jag köpte hem den här i vintras för jag
bara måste hitta något lite större till fåglarna och den här är praktisk! 
Rymmer mer än tio liter frön - men herre-du-min så ful den är.

Även om jag älskar att titta på fåglarna som flyger till sin
matplats så hamnade den här långt in bland buskar och bakom utebastun 
så jag skulle slippa se den.

Jo, jag vet - jag är något av en estet och då blir det svårt.



Men så kom det sig att min ampel som hängt i pergolan började flaga i färgen och 
eftersom jag i vår skaffat ett par riktigt stora krukor som är svarta så 
fick jag idéen att sprutmåla ampeln. 
Black is the new black, liksom.

Och när jag ändå var i farten så fick sig fågelmatsautomaten ett matt-svart utseende 
på bara några minuter. Undvek att spraya just där fröna kommer att ligga, 
inte för att jag vet om det nu skulle spela så stor roll, men just in case. 
Det syns knappt, men då finns ingen risk heller att fåglarna skall få i sin
något olämpligt om färgen skulle flaga. 

Kanske lite överförsiktigt, men varför inte? 


Det andra som fick sig en ny yta med målning var dessa enkla men så fina
(från början svarta) krukfat som jag köpte för något år sedan på Zetas i Stockholm.
Zetas är orsaken varför jag tycker jag måste ha hushållets största bil med då 
jag åker över till Stockholm. Det är inte så att jag skulle lyckas komma tomhänt ut ur 
den butiken även om jag i mångt och mycket minimerat min konsumtion. 
Men trädgård och växter...där går min smärtgräns att minimera.

Tyvärr hade dessa fat tendensen att börja rosta men med ett nytt lager sprayfärg håller
de sig fina i alla fall en sommar till. 

Hoppas den här corona-grejen är över tills nästa år så skall jag nog 
hitta på en orsak att ta bilen över till Stockholm.


Det roliga med sprayfärg är ju att det är så enkelt att måla, det går undan och man ser direkt
hur fint det blir! Här har en grön sprutkanna, som var riktigt fint grön från början,
men som bleknat i solen under årens lopp till något inte så fint...
Här har jag sprayat den bara en gång så det lyser lite grönt här och där. 

Men nu fick den alltså en helt ny rakare hållning som mattsvart. 

*

Men ja, nu är jag redo för sommaren och för fåglarna har jag förberett 
för hösten. Jag brukar inte mata fåglarna på sommaren, men än har jag lite kvar i
"Muminhuset", det är som sagt bara någon grad och för ett tag sedan snöade det.

Utöver småfåglar har både duvor och starar kalasat på fröna. Men 
längre fram mot sommaren är det viktigt att fåglarna får i sig mer protein
i form av insekter och så. 

Jaja...det kan hända att jag gick lite bananas med min sprayburk med mattsvärta
men det kommer att bli såååå fiiiiint, skall ni få de! 

Black is the new black, så är det! 

DET VACKRASTE


Sedan den dagen jag första gången såg en fritillaria, eller kungsängslilja, har det varit
en av mina absoluta favoriter i trädgården. 
Jag har haft dem i alla mina trädgårdar, men först här har den verkligen gillat läget. 

Tyvärr har jag faktiskt i och med den nya planen av trädgården, eller en del av den, 
blivit tvungen at böka om i området där fritillarian huserar och dessvärre lyckades 
jag inte rädda riktigt alla lökarna, så det blev en bukett fritillarior i bukett istället. 

Det har jag inget emot! Faktum är att mer hinner jag just nu njuta av de där
fantastiskt vackra klockorna som en bukett vid mitt arbetsbord än
där de står ute i trädgården. Största delen av tiden är jag ju ändå
 på jobb även om jag numera jobbar hemifrån till hundra procent. 

Men idag har jag jobbat ute nästan hela dagen! 
Planer till pappers har blivit verklighet och det känns gött i en slapp
vinterkropp efter allt bökande och grävande! 

I morgon fortsätter jag! 

Nu blir det faktiskt musikals för hela slanten! 


Under temat: The show must go on, sänds nu varje fredag 
(uppe på Youtube i 48 timmar) 
en Andrew Lloyd Webber musikal. 

Skall bara plocka fram chipsen och tända ljusen! 

Det gäller att njuta av allt det vackra som dämpar allt det dystra som 
detta jädrans coronaspöket vill föra med sig.



DEN VIKTIGA SKITEN


Ja, det är väl ungefär här starskottet till mitt lilla trädgårds-projekt börjar. 
En med nöd och näppe i kruka övervintrad buxbom har planterats och täckts över
mot vårsolen med ett av mina älsklings linnelakan (!) som jag faktiskt slitit sönder! 
En morgon åkte armbågen rakt in genom tyget. Lappade det hålet faktisk, så mycket
har jag gillat just dessa linnelakan, men därpå följande tvätt blev för mycket...
Men än för den tjäna lite som solskydd i trädgården. 
(tror dessvärre inte att buxbomen klarar sig, men den får nu stå
där som ett...spöke?)

Aida deltar "aktivt" i planeringsarbetet...?

Men till rubriken. Finns inget som är så viktigt som skiten.
Möjligen grundarbetet i stort. 




Det är så lätt, när vårsolen börjar värma att man längtar efter att plantera lite nytt
i sin trädgård, göra om.

Och så tar man sig till plantbutiken, eller i dessa corona-tider shoppar växter på nätet, 
och går bara på känslan. Vi har väl alla blivit förförda av något i trädgårdsbutiken och så 
köper man hem en eller kanske tre av de där ljuvliga perennerna. Och så stuvar man ner dem
någonstans och hoppas på det bästa. 

Det blir sällan så. Det bästa. 
Om man inte tagit hand om jorden först. 

Jordförbättring är inte ett speciellt sexigt ord, men det är allt för
framtida lyckliga, vackra plantor! 

Att köpa plantor och plantera de i dålig jord är att kasta bort pengar. 
Lite krasst men så är det! 


Kan inte betona nog hur viktigt grundjobbet är. 

Sedan när jorden är matad med kompost, gödsel, organisk och fin.
Då är det dags att börja tänka plantor. 

Och även då gäller det att ha en "butikslista" med till plantbutiken, eller till 
nätbutiken. Ha hellre färre arter och sorter men fler stycken plantor av varje art. 
Tänk som om du skulle duka ett bord. 
Det blir kanske lite väl brokigt om man har olika 
assietter, tallrikar, glas och bestick åt var och en. Lite så funkar också en rabatt.
Med en "lugn dukning" kan man unna sig någon "uppstickare" som får ta plats. 

Men innan allt det roliga - glöm inte den viktiga skiten! 
Den är allt! 

*

Den lilla blekgula pärlhyacinten i kruka hittade jag i min lövkompost
där den överlevt både förra sommaren och senaste vinter. Jag brukar gräva ner mina blomlökar 
men av någon orsak har den här nu åkt i komposten där den kämpat på.
Men nu fick den komma på paradplats på trädgårdsbordet. 

TERRAKOTTAKRUKANS DAG


Ja men så är det! Idag är det terrakottakrukans dag. Hurra! 

Jag har ju lidit av en mental plastallergi sedan evigheter och gör mitt allt
för att undvika plast och sår det mesta i antingen terrakottakrukor, 
så-pellets eller i så-krukor av torv. Det här leder ju till att jag får
vattna till förbannelse, men hellre det...

Dessutom tycker jag att terrakottakrukorna blir bara finare med åren.
Ju mer man odlar i dem desto mer patina får de till nästa år. 
Och så sker ju inte med plastburkarna. 

Jag förvarar mina krukor ute, men under tak under vintern och
så när det är dags så sopar jag bort eventuell torr mylla och så
är det bara att så. 

Visst får man vattna flitigare än om man sådde i plastkrukor, men
terrakottakrukor är också mer förlåtande om man varit lite 
väl generös med bevattningen i och med att terrakotta ju "andas". 

Och de där, i mitt tycke, så himla snygga kalkavlagringarna på krukornas
sidor kommer ju av att salter, mineraler och näringsämnen som vandrat ut
genom det porösa materialet. Så fint! 

Så ja, kanelbullens dag i all ära, men terrakottakrukans dag smäller högre. 



I övrigt konstaterade jag idag att i och med att jag nu till hundra procent jobbar hemifrån
så märker jag att mitt odlarintresse vaknat på ett helt annat sätt då jag, ja...är mer hemma och 
kan sköta om sådderna på ett bättre sätt. Och med odlingsivern kommer planteringivern...

Som jag tidigare nämnde så vill jag fixa till lite runt pergolan som nu står som en ensam ö ute
i det stora gräshavet. Jag har utan någon som helst plan mer eller mindre bara stuvat ner perenner som jag kommit över till ett bra pris närmast runt pergolan men någon tanke bakom komposition
har det inte funnits. Verkligen inte. 

Men nu skall det bli ändring på det! 

Under kvällen här har jag suttit och skissat på hur det kunde se ut. 
Den högra sidan av pergolan är rätt så skuggigt så dit har en del skugg-gillande växter
hamnat och framför och till vänster är det både soligt hela dagen och på sina ställen
inte så mycket jordmån innan berg kommer emot, så där skall de solälskande 
tuffingarna få rota sig. 

På den vänstra sidan kommer en lite köksträdgård med pall-krageodling. 
Inte så storstilat, men så att man kan plocka åt sig sallad och egna bönor. 
Typ så. 

Det som på ritningen ser ut som en trasmatta med lite psykedeliskt mönster
är: 




Tadaa...gamla taktegel som skall få bli en liten "mur".

De här fick jag häromdagen och större delen kommer faktiskt att förvaras i och med
att det är exakt likadant tegel som vi har på vårt 100-åriga hus. Sådant tegel går man 
ju inte bara och shoppar i närmsta byggvaruhus. 

Men det finns så det räcker till en liten "mur" också! Nice! 

I övrigt är det ju inte så mycket på gångs ännu i trädgården, men till min glädje så 
har faktiskt alla mina ramslöksplantor övervintrat. 


De är ju lite på sin nordligaste stå-ut-gräns så varje vinter är en vinst. 

De är nu inne på sitt tredje år hos mig. 
I fjol var jag lite snål och självisk och gick och tullade ganska friskt
på dem, men sedan fick jag rådet att lämna dem ifred så att de har en 
chans att börja sprida sig. Och det vill vi ju! 

Ramslök är underbart! 

*

P.s för de i Sveariket som tassar in här hos mig; när jag skissade min skiss så
kom jag inte för min värld ihåg vad "Liuskekivi" är på svenska så på
god finlandssvensk manér tar jag till det andra inhemska när modersmålet tryter. 
Men liuskekivi är skiffersten kom jag på sen...:)


ALDRIG SKULLE JAG



Jag har väl under de flesta av mina år på jorden gillat växter. 
Det kan jag börja säga nu när det kommit några tiotal årsringar runt midjan. 
Så var det inte under mina första 20 år på jorden. 

Utöver att jag inte hade ett fanatiskt allmänt intresse för växter på den tiden, 
fanns det ytterligare växter som jag redan då direkt ogillade. 
Också efter det att ett visst intresse för växter började spira har de samma
växterna inte lyckats charma mig det minsta. 

Det fanns alltså växter jag helt och dyrt i tiderna svor på att aldrig, 
aldrig skulle hitta hem till mig. 
Aldrig skulle bosätta sig i min trädgård. Aldrig skulle jag. 

Den ena är begonia. 

Ja, men jag känner ju hur jag åldras hundra år bara genom att skriva ordet! 


Men så kom det sig att jag bara skulle kurva in via den lokala planthandeln för att köpa 
gödsel och lite såjord och så stod kanske en av de fulaste begonior där och jag blev bara 
alldeles hänförd! Tokförälskad. Drabbad! 

Och Det Flyttade En Begonia Hem Till Mig! 

Någon kan tycka att blomningen är något mager och oansenlig. 
Till och med kan man associera blomknoppens utseende till ett 
rätt så aktuellt virus som drar över jorden just nu. 
Men det oaktat blev jag alldeles förälskad i denna fuling! 


Var grundar sig min avoghet mot begonior i? 
Jo, i min barndom. Vad annars? 

Till saken hör att jag nog hade en alldeles förträffligt bra barndom. 
I synnerhet känner jag ibland att med facit på hand och som världen ter sig nu
var nog 60- och 70-talet en fin tid att vara barn på. 

Och jag hade nog världens finaste mamma. Men hon älskade begonior! 
Varje sommar skulle det finnas sådana där rödbladiga begonior men vita oansenliga blommor
i sommarblomslådorna i mitt barndomshem. De var de fulaste blommorna på hela
sommartorget och ändå släpade hon hem kassvis med dem! 
Och hade tagit mig med som bärhjälp. En packåsna utan talan. 

Det kan ha satt sina spår. 
Det oaktat var min mamma också min absolut bästa vän 
tills hon dog för mer än tio år sedan, och vi hann med otaliga årliga turer till 
växthus, torg och plantbutiker. Med åren kom vår blomsmak
att närma sig varandra. Men någon begoniafantast blev jag aldrig. 

Tills nu har jag gått förbi allt som stavas begonia med skyddslappar tjocka som 
nästan ogenomtränglig vattenfanér. Ni vet! 

Begonior skulle aldrig träda in i min personliga space. Aldrig.
Tills i går, vill säga. 
Lägg det historiska datumet på minnet. 

*

Inte dahlia heller, för den delen. 
En annan blomma som min mamma odlade och älskade och 
som jag förbannade att aldrig någonsin falla för. 
Vet inte riktigt varför jag i årtionden odlat 
denna avoghet men måste ha med några "traumatiska" upplevelser 
i de känsliga tonåren att gör. 

Minns alla sena sensommar- och höstkvällar då hela familjen engagerades att gå
ut och täcka in dessa konstiga växter med lakan och annat för att skydda dem 
mot lite fjuttig nattfrost. O my, sådant fjanteri! 
Himlade nog då med ögonen på ett sätt som bara en tonåring utförande 
världens mest onödiga syssla lyckas med. 
Bra att inte ögonen ploppade ur sina hålor av bara farten. 

Dahlior måste ju bara vara det mest fåniga man kan odla? 
Först köper man en konstig knöl som i bästa fall ser ut som en ätbar ingefära, 
men dessvärre inte är det. 

Så väntar man i eeeevigheter på att något skall hända i krukan.
Större delen av sommaren är det bara en grön 
växt som skall vattnas och skötas om. Utan något desto mer värdefullt. 

Och sedan när det äntligen börjar ske saker så får man rusa ut i 
sena kvällstimman och täcka in det för att det skall överleva 
en ynkepynke kylig sensommarnatt.

Vem håller på med sådant?



Ja, just det.
Man kan ju undra? 
Vem?