Företaget jag jobbar på bjöd sina anställda på jul-lunch igår.
Fast just det har inget med bilden att göra.
Men till jullunchen och julruschen.
Jag var så mätt efter jul-lunchen så jag trodde jag skulle spricka. Och då åt jag ändå bara
bufféns förrätt. Visserligen besökte jag förrätts-bordet ett par gånger men
varmrätten hoppade jag frivilligt över.
Av efterrätten tog jag bara en liten sked romrussinpudding och en skiva melon.
Övermätt så till den grad satte jag mig i bilen för att köra hem.
Chefen hade, förutseende nog, gett oss eftermiddagen ledig för vi var knappt till någon
större nytta i den matkoma vi befann oss i. Han hade tänkt rätt.
Mat är förvisso en del av julen, men de senaste åren har jag själv rannsakat
mig och mitt eget julbeteende och tänkt att när blev det så här mycket - av allt?
Julklappar i mängder hade vi ju skippat redan för flere år sedan men julbordets
repertoar verkade bli bara djupare och bredare för varje år.
Till det är jag och mitt lyhörda sinne för allas önskningar totalt ensamskyldig.
Så är det bara.
"Man" vill hålla kvar gamla traditionella av hävd och ta in nymodigheter
för att visa att man minsann ändå hänger med i tiden och då bara sväller det
hela som en okontrollerbar bulldeg.
I ett par år har jag förminskat förrätts-bordet till något mer i tapas-stil.
Bara en munsbit för att få in de rätta jul-smakerna.
Det har funkat hur bra som helst. Ingen har klagat.
I år ger jag mig i kast med att förenkla huvudrätten - också.
"All in" är kanske inte alltid det bästa?
Att sålla bort och välja ut kan faktiskt vara en bra strategi, tror jag.
Både ekonomiskt, tidsmässigt, hälsomässigt, och stress-mässigt.
Utöver det är det både ekologiskt och klimatsmart!
Alla vinner. Sådant gillar vi ju?!
*
Men till bilden. Enligt julevangeliet:
"Det kom sig vid den tiden att fotogruppen jag medverkar i utfärdade en
förordning om att medlemmarna skulle fotografera ett tema ur en film.
Det var det första temat av det slaget och ett av mina bidrag kom att vara denna."
Hunden och jag hade en riktigt underhållande fotosession.
Till en början begrep hon inte alls vad som förväntades av henne. Men efter
att gaget förhöjdes i form av fler köttbulle-bitar började samarbetet löpa.
Till en början ville Aida bara ligga ner och längtansfullt glo på spagettiköttbullstallriken.
Sedan blev det okej att få henne att sitta bakom bordet men då glodde hon mest ner i
tallriken, eller upp på mig som stod en meter ovan om kameran.
Hmmm....till slut blev det att sänka köttbullebiten jag hade i handen ner till
samma nivån som kameran och voilà - blicken kom in i kameran.
Men julstress ja....näe! I år vägrar jag!
Men jul skall det bli ändå. Jag lovar.
Fast denna gång gäller less is more.