FÖDELSEDAGAR...

Ja-a, govänner! 

Idag fyller min förstfödde 29 år. Kakan är till honom! 

Men i dagarna fyller också min blogg hisnande

tio år. Det hade jag aldrig trott när jag en julidag 2008 

skrev att jag skulle ge den här formen av dagboksskrivande en chans.

Aldrig hade jag då tänkt att bloggen skulle hänga med så länge.

Men det har den gjort. 

Tänk, 2008 hade det bara gått ett par år sedan ordet blogg hade kommit

med i Svenska Akademins ordlista. Idag är fenomenet att blogga kanske

till och med lite dammigt och föråldrat, eller vad vet jag? 

Vem orkar liksom läsa en blogg numera när det finns alla dessa snabbare forum?

Som Twitter som är en slags speedad form av bloggande, en mikroblogg.

Fråga till exempel Trump - han vet. 

Eller instagram som är som en fotografiernas korvstoppningsfabrik. 

Eller allas vår goa facebook som är lite både ock. I synnerhet för oss 

medelålders och plus det. Alla yngre än så har ett dussintal andra kanaler att 

segla runt på. Har jag hört på byn...heh! 

Jag tror det finns två sorters bloggare. Och har alltid funnits.

De som främst skriver för andra och de som skriver för sitt eget höga nöjes skull. 

Jag hör till den senare kategorin. Jag njuter lika fullt ut fortfarande då jag får 

sätta mig en stund och skriva ett inlägg. Det är bland de bästa sortens egentid jag vet!

Jag kan skriva ner vad sjutton jag vill och känner för just nu och här. 

Kanske någon som skall leva på att blogga och har en målsättning i mängden

läsare kan tänka aningen annorlunda, det har jag förståelse för.

Men för mig (och säkert många andra) är bloggandet en form av dagbok.

Sällan lika utlämnande som en "riktig" dagbok skulle vara, men ändå ett ställe 

att samla sina tankar, upplevelser, bilder och allt det som just då 

- för stunden -

känts väsentligt att spara och dokumentera. 

För ett blogginlägg är just för stunden. Så tänker jag. 

Då det begav sig, i runda tal tio år innan jag själv började blogga, föddes termen "weblog" 

som ju består av orden Web och Log.  

En loggbok på webben. 

Dagbok på internet. 

Sedan kom en viss Peter Merholz som på skoj delade upp termen weblog 

till we blog och vips hade ordet blog blivit ett substantiv och 

to blog ett verb. Strax därefter myntades ordet bloggare.

*

Lite historiens vingslag här nu.

Men det finns en risk att det ligger lite sådana vibrationer i luften

när ens unge har födelsedag, ens blogg har överlevt ett decennium och 

sommaren är här och nu. 

Precis på samma sätt som då för tio år sedan då jag skrev mina första bloggrader.

Tänk så tiden ändå går! 

OM ATT FÖRENKLA - LAGOMISERA...

Häromdagen läste jag en alldeles suverän kolumn skriven av Pekka Juntti

för finska YLE. 

I några mycket välvalda meningar lyckades han komprimera precis det

jag tänker om vårt (mitt) västerländska sätt att leva och vara. 

På bekostnad av så mycket.

Han frågar om vi verkligen behöver så mycket av det vi samlar på oss.

Och skriver om det faktum att vi på ett sätt stjäl av våra barn, 

och att vår räddning kunde vara att börja avstå. 

Innan det är försent.

Det är näst intill omöjligt att "översätta" allt det han skriver, för i hans text 

finns så många goda kryddor av den finska folksjälen, med allt från bastu, och  

alkoholkonsumtion, till funderingar däromkring.

Ja, de beskrivningarna är bara för läckra i sin ursprungsskrud för att jag 

ens vill försöka mig på en översättning eller ens en tolkning.

Finska språket är helt fantastiskt i sin mångfald av nyanser. 

(fast det hör egentligen inte hit - ville bara få det sagt)!

 Ändå var det inte de litterära dansstegen jag fastnade för mest i texten.

Nej, det var tankarna han bollar med om hur vi lever över våra tillgångar och 

analysen av det som trollband mig.

Här satt någon och skrev och fick allt väsentligt med i några meningar,

Så huvudet på spiken, helt enkelt.

För så här är det, ju:

Det är så mycket som vi samtidigt försöker hinna med i våra liv.

Kåsören citerar Steven Jobs som i tiderna lär ha sagt något i 

stil med följande: 

"Vi har arbetet, familjen, hobbyn och vänner. Välj tre av dem".

Och fortsätter:

- Förlåt vänner!

Hmmm, jag är kanske inte den enda som kan känna igen mig själv där.

Att man på något omedvetet plan valt bort en. Vilket det sen må vara.

Få hinner med riktigt alla? 

Men sedan kommer texten till det där med att äga och ha. 

Roffa åt sig och samla på sig allt vad man hinner.

Pekka skriver hur han kommit till insikt att det inte är speciellt klokt

att äga så mycket saker. Man betalar för att äga, sköta om och försöka förvalta

något som oftast förlorar i värde så mycket snabbare än man hinner förtjäna

pengar till underhållet av densamma. Och medan man skramlar ihop 

pengar till underhåll så hinner man inte njuta av det man skaffat sig.

Att det kanske skulle vara vettigare att bara släppa taget över det onödiga

och bli mer "lagom" utgående från egna resurser.

Han utrycker det så bra i meningen:

"Vi lever som grevar med en drängs lön"

För visst är det lite det som är symptomatiskt för vår tid? 

Vi stressar oss sjuka, vittrar sönder förhållanden och 

går in i de berömda väggarna för att vi så envist försöker 

leva ett liv som är tre nummer för stort för oss.

Vi kanske är de där drängarna som försöker leva en greves liv?

Vi skall ha stora hus, fin inredning, snygg bil. Rätt sorts kläder. 

Vi skall också samtidigt se till att resa och visa upp de rätta bilderna.

Vi skall ha rätt hobbyn och rätt umgänge och bygga de rätta kulisserna.

Se, det går så bra för oss - se bara på bilderna på Instagram!

Att sedan nästa månadens låneamorteringar pulserar vid tinningarna

och förorsakar smått kroniskt illamående, det skall man inte låtsas känna av. 

Man gör inte så. 

För vi har det ju så bra - bland alla prylar. 

Pekka skriver vidare:

"Vi vill så starkt verka förmögna att försöken att uppnå 

den illusionen de facto gör oss till inget annat än slavar." 

Slavar under tid, pengar, ork. 

Kanske till och med offrar vi lite livsglädje av bara farten? 

Kanske orsaken till att vi blir utmattade inte alltid enbart är 

det hektiska tempot på våra arbetsplatser? 

Kanske det är vår hunger efter någon sorts perfektionism, 

inbillad nivå at materiell lycka som man kanske aldrig ens lyckas uppnå. 

Hur mycket man än försöker. För att den försvinner som en hägring i öknen

så fort man tycker sig närma sig den? 

Kolumnen är riktigt bra! 

Du kan läsa den HÄR i sin helhet (på finska). 

Jag älskar när sak och humor liksom blir till en sådan där söt-salt mix

som smakar så bra! 

Men saken bakom all ironi är så himla viktig! 

Vi behöver kanske förenkla -lagomisera - vår konsumtion och 

vårt sätt att samla på onödiga ting.

För framtiden och för våra barns skull.

Vi lever av deras resurser. Känns inte helt okej, det. 

Men också för vår egen skull, för jag tror att när man släpper

taget om sådant man trott varit viktigt, men som på riktigt faktiskt inte är:

 Ja...det är nog bara befriande. 

FUSKLYX...

Sill, lite som vanlig vardags-sill i all ära, men när man lite vill

skruva till det och få en lite, lite lyxigare stämning där till nypotatisen

så kan man ta till det här lilla knepet.

Finns antagligen femtiosju andra bra knep, men det här är det jag kör med.

Funkar för oss, liksom! 

Jag har oftast en sillburk av något slag hemma i kylskåpet.

Likaså cremefraiche, rödlök, citron och sommartid växer det dill 

i landet, så det är garanterat.

Rätt ofta har jag också en burk rom i frysen, eller en burk tångkaviar i kylskåpet,

Så om det kommer överraskningsgäster, eller jag bara vill skruva till en

helt vanlig sill- och nypotatis-middag så behöver jag bara köpa hem

en liten burk med kräftstjärtar för att sno ihop en lyx-sill.

Jag blandar bara ihop:

En burk avrunnen sill (kanske jag sparar lite av spadet) 

En burk kräftstjärtar (kanske 1/3 del av mängden sill) 

Creme fraiche så det täcker

Smått skuren rödlök

Rör eller tångkaviar så det ser ser trevligt ut

1/2 citron, finrivet skal och saft.

Och voilá! 

Lite fusklyx är fixat.

SÖTT EFTERÅT...

Vi hänger kvar ett tag i midsommarstämningar ännu. 

Middagen dukades upp på glasverandan för busvädret utanför bjöd

ju inte direkt på hurra-rop om att sitta ute i pergolan.

Tydligen blev det tema-orange, fast det absolut inte var planerat av 

några som helst inblandade.

Så kan det gå ibland.

Orange är en varm färg i den övrigt kylslagna midsommaren...

Tyckte riktigt synd om alla midsommarfirare ute i stugor och kojor.

Nästan sju veckor av värmebölja, så några midsommardagar med kyla 

och regn, och så nu värmebölja igen! 

Ja, ja...orättvis är världen!  

Men det var inte alls vädret jag skulle prata om utan efterrätter! 

Jag är inte alls något kakmonster eller ens en sockerråtta, men

något i receptet av den här efterrätten tilltalade mig.

Måste ha varit moroten, osten, och knäckebrödet...

Haha...

CHEESECAKE - WANNA - BE

Till 6 personer

TOPPING

40 g knäckebröd

0,5 dl pumpakärnor

0,5 dl mandel hackad 

(jag böt ut det till andra nötter - gillar inte mandelsmaken så värst)

1 tsk bortlade kardemummakärnor

1 msk smör

2 msk flytande honung

1 krm flingsalt

MOROTSMARMELAD

250 g morötter

1/2 citron, finrivet skal och saft

1 dl vatten

2,5 dl syltsocker

FÄRSKOSTKRÄM

200 g färskost (typ Philadelphia

2 dl vispgrädde

1 tsk vaniljsoker

Börja med MARMELADEN:

Skala och finriv morötter

Blanda morötter och citron med vatten och syltsocker 

och låt koka utan lock ca 10 minuter.

Häll marmeladen i varma, rena glasburkar.

Den här marmeladen är riktigt god till annat också! 

Sedan till TOPPINGEN:

Krossa knäckebrödet och blanda med pumpakärnor, mandel (nötter) 

och kardemumma. Stek stulet i smör och honung med lite salt

någon minut bara. Strö ut på ett fat, eller en plåt och låt svalna.

Och sist FÄRSKOSTKRÄMEN:

Vispa färskosten fluffig med grädde och vaniljsocker.

Enkelt eller hur?

Sedan är det bara att skeda upp lite marmelad på botten av ett glas,

så på med ett lager färskostvisp och högt på toppen lite crunch.

Så rackans gott! 

MINGELMAT...

En älskar rårakor. Det är bara så.

När jag sedan snubblade över det här receptet på nätet så tänkte jag

att dessa måste jag bara testa på någon gång.

Den gången var nu på midsommar! 

Och eftersom jag är en mästare på att tappa bort anteckningarna

på diverse riktigt goda receptfynd, så har jag valt att 

samla dem här i bloggen. 

Så jag - och kanske någon annan - kan ha glädje av det en annan gång.

*

Till ca 15 stycken sötpotatisflarn behöver du:

1 stor batat (sötpotatis) eller ett par mindre - ca 300 g

1 ägg

1 tsk salt

Olja till fritering

Skala och riv bataten grovt.

Krama ur överflödig vätska ur den rivna bataten och 

blanda det sedan med ägg och salt.

Skeda upp matskedsstora, eller hur små/stora du vill ha små högar som du

kramar ur och sedan plattar till med tex en stekspade. 

Värm upp 2-3 dl olja i en kastrull och fritera två eller tre batatplättar åt gången.

Jag friterade dem ett par minuter/ sida.

Låt rinna av på hushållspapper.

Man får lite känna efter hur länge de skall friteras för att bli lagom krispiga.

När batatflarnen svalnat lite kan man klicka på lite majonäs. 

Jag använde mig av en sprits för att få det lagom på flarnen, 

som i mitt fall var lite olika stora...

Toppa med löjrom (eller som jag då med svart tångkaviar) 

och en liten vippa med dill.

*

Inget nytt under solen kan man tycka, men

något med kombinationen krispig, lite söt batat,

krämig majonäs och salt kaviar fick mina och gästernas

smaklökar att spinna lite grann.

Lite pyssel att fritera flarnen - men så värt besväret!