SÄSONGSMAT...


Förutom att jag alltid försöker välja råvaror till mitt kök som är i säsong enligt växtperiod
så finns det också mat som har sina 'påhittade' säsonger. 
Påhittet kan vara kulturellt eller religiöst, eller båda. Som det mesta 
när det gäller vår nordiska högtidsmat. Mat har en spännande historia och
massor med fascinerande kopplingar. 

Men säsongsmat var det, ja.

Så länge jag kan minnas har jag ätit blinier, dessa ryska boveteplättar, i februari.
Dock utan att veta varför. Blinier är februari i min värld, så är det bara.
Jag blir löjligt lycklig av blinier med smetana, hackad lök och kaviar/rom.
Och kombon smetana-honung-saltgurka. Jag har skrivit det förr, det 
låter som den mest otippade kombinationen av smaker att gifta sig.
Men ooooh-jaaaaa så de gifter sig! 

Men varför dessa äts i februari? 

I den rysk-ortodoxa tron finns något som heter Maslenitsa. 
Det är veckan före fastan inleds. 

Man kallar veckan också för smörveckan och den har både religiös 
och folklig, till och med hednisk bakgrund. 
I de katolska länderna firas samma vecka med karnevaler så man 
kan kanske säga att det är frågan om en slags rysk-ortodox variant av det hela. 
Under maslenitsa-veckan har man redan lämnat bort köttet, 
men kan fortfarande äta mjölk, ost och andra mejeriprodukter innan fastan. 
Så blinier har blivit en slags festmat för att fira vinterns förestående slut innan 
man inleder fastan som ju som känt pågår till påsk. 
I Ryssland inleds fastan den sjunde veckan innan påsk. 
I år inleds vår västerländska fastetiden 14 februari och avslutas torsdagen 29 mars.

De flesta av oss är ju ett hopkok av kulturer, religioner (aktiva eller passiva), traditioner 
och nya tankar och insikter. Vilket är alldeles härligt. Det är ju det som gör oss
till de individer vi är. 

(det här var nog min blogghistorias längsta inledning för att komma till sak)

Som ni säkert har förstått så är blinier något jag ser fram emot varje år. 
Det är säsongsmat för mig med många lager av betydelser.
Förutom att jag tycker att det är bland det godaste jag vet! 

I år har jag dock ett litet dilemma. Jag, som alltid skrutit med att jag har en
mage som tål småspik och kätting, har fått rucka på det begreppet lite. 
Min mage tycker nämligen inte längre speciellt bra om vete, eller några andra sädeslag 
för den delen. Det har varit en lång process att komma fram till vad det är som 
min mage inte gillar. Men nu vet jag, bl a vete är en sådan grej. 
Huuuur jobbigt för någon som ääääälskar färskt bröd och blinier.  
Blinier görs förvisso på bovete, som inte är lika stor bov i dramat, 
om jag förstått saken rätt men jag ville ändå försöka hitta ett recept på
blinier som skulle vara spannmålsfria så gott som. Men ändå vara ett 
recept 'good-enough' att utmana ett traditionellt blinirecept.

Och NU kommer jag till saken! 

Ett riktigt, riktigt bra alternativ till traditionellt blini-recept
som jag hoppas andra blini-älskare som vill eller måste undvika vete
kan testa på. Tyvärr vet jag inte vem som ursprungligen kommit på receptet, 
har själv fått det av en kompis som bakat denna blini-variant i år. 

Här kommer det:

4-6 portioner (beroende på storlek av plättar)

3 ägg
200 g Philadelphiaost
1 1/2 msk mjölk
1 1/2 msk vispgrädde
1 1/2 dl mandelmjöl
1 msk fiberhusk
1 tsk bakpulver
lite salt
smör till stekning.

Vispa ägg och Philadelphia-ost ihop. Blanda de torra ingredienserna.
Tillsätt mjölk och grädde samt de torra ingredienserna

(bara den här biten är så mycket enklare än "riktig" blini-smet).

Låt stå minst 10 minuter.

Stek blinierna i smör.

Ha på hackad lök, smetana och kaviar/rom.
(och saltgurka med smetana och honung - glöm inte det)! 

Njut! 


Återkommer till det där med fasta.
Något jag för varje år och med stigande ålder (sa jag det där?) 
blir mer och mer medveten om att kunde göra oss alla gott.
På många plan. 

Mer om det en annan gång. 

Nu skall jag njuta blini-lycka! 




ÄNTLIGEN VINTER...









...och är det här "min" snöhög?


Jag jobbade hemma idag med mitt examensarbete som skall krystas fram till maj.
Min studiekompis frågade häromdagen hur långt jag kommit.
- Vadå, kommit? Jag har ett foto, inte en endaste mening och inga ideér. 
*suck*

Men idag har jag haft världens flow. Jag älskar den känslan! 
Utanför fönstret vräkte snön, satt och skrev och researcha 
medan ljusen fladdrade i fönsterdraget och snövallarna på fönsterblecket 
växte och växte. Kaffet kallnade i koppen. Flow vet ni! 
Vad skulle man inte åstadkomma om man alla dagar hade ett riktigt bra flow?



På eftermiddagen började stillasittande kännas obekvämt. Bäst att ge sig ut ett varv.
Även om jag suttit vid fönstret, med snöstormen en halvmeter från mig kunde jag 
inte begripa att det verkligen snöat så här mycket på bara några timmar! 
Det var knappt snö på marken i går.


Vi har till all tur en kille som kommer och plogar upp vägarna om det kommer
riktigt mycket snö på kort tid. Annars hade jag nog skottat snö ännu nästa
vecka. Det är alldeles nog med "finliret" som trappor och stigar hit och dit, 
samt alla plogkammar som traktorn lämnar. 
Men oj så jag gillar när snön gör vintern så där vitvacker.

Kom med en sväng i trädgården, innan jag går in och fortsätter. 





FULMAT, SKRUBBSÅR OCH FÅGELRÄKNING...


Jag känner att jag ändå skall börja med en lite söt historia om
"hundomtanke" även om jag ogillar att lägga mänskliga känslor på djuren.

Men det må gå den här gången. 
Igår lyckades jag snubbla på trappan till huset och krocken mellan
mitt knä och betongtrappan slutade 1-0 åt trappan om vi tänker sportstermer.
Något så mycket mer sportsligt var det inte i manövern.
Inte var det någon högre estetik i rörelserna heller...

Men mina relativt nya outdoor-byxor klarade sig med bravur, knappt 
så kontakten med betongtrappan syntes. Bra så - till det priset! 
Men mina långkallingar därunder klarade inte smällen, det blev ett rejält hål
på tightsen, och knäet, ja det fick ett ordentlig skrubbsår även det. 

Senare på kvällen satt jag, fortfarande med de söndriga tightsen på mig, 
uppkrupen i soffhörnet och såg på en film när jag 
plötsligt märkte hur Aida satt och stirrade på mitt ben och gnydde.

- Ja, det är hål i kallingarna - jag vet! Jag stod på öronen därute. No problem! 

Men hon fortsatte glo och gny.

Okej. 
Det här är löjligt, tänkte jag, men kavlar upp byxbenet 
och visar skrubbsåret så hundskrället skall förstå att jag inte
på något sätt är allvarligt skadad.
Det är ett skrubbsår, inte ett benbrott! 

Men Aida börjar med frenesi slicka på mitt sår och 
blir nästan lite arg när jag föser undan henne.
Jag må vara aningen tråk-traditionell men känner att Septidin eller dylikt
fixar det här med desinficering av sår snäppet bättre än hundsaliv.
Aida och jag hade tydligen olika åsikter där.

Jag drar ner mitt byxben och känner mig mest bara löjlig över hela
incidenten med hunden och såret. Fortsätter se på filmen och Aida
fortsätter glo på hålet i tightsen och gny tyst.

Det må vara en lite fånig story, men på
något plan kändes det berörande att hon brydde sig.
Eller vad nu sen hundar gör när de beter sig som om de brydde sig?




Just det ja, så var det dags för den årliga fågelräkningen i trädgården.
Hade ju gärna lagt till duvhöken min, men idag lyste den med sin frånvaro vilket
säkerligen bidrog till att jag kunde bonga en hel del andra fåglar istället.

Dagens höjdare var när en flock på ca 20 bergfinkar kom flaxande till 
matningsplatsen precis innan jag skulle avsluta min räkning. 
Den milda vintern har bidragit till att en hel del fåglar som mer stänga vintrar 
brukar dra längre söderut nu valt att stanna här.
Nästa vecka blir kanske lite tuff för dessa stannare, det har lovats rejält 
med köldgrader också här i söder! 

Skall nog koka ihop en frökaka med mycket fett i morgon.




På tal om mat.
Efter att jag varit och röstat - just det ja, presidentval var det idag också - 
gick jag en lång promenad i snöyra. Skönt! Rätt klädd älskar jag snöyra! 

Snöyra, röda kinder och snålblåst får mig alltid att längta efter 
en riktigt het soppa. 

Jag äääääälskar fransk löksoppa! 
Att ett par lökar, lite buljong och en näve riven ost med lite 
trött bröd kan bli så in i himmelen gott är nästan ett mysterium. 
Kanske den fulaste maten i världen, men också bland det godaste 
man kan ge sig själv en vinterdag med snöyra. 

Ja. 



BOLLAR I LUFTEN OCH DUVHÖKAR PÅ GREN...



Jag håller på att göra ett nytt rekord. Ja-a, det ni! Nästan tio år har det tagit mig skall ni veta! 
Jaha - om det är något som man skall gratulera mig för? Nå, det beror väl på hur man ser på saken...

Jag har nämligen ännu aldrig skrivit så få blogginlägg under en månad som denna januari 
och det har ingen som helst orsak i att jag inte skulle vilja skriva eller ha något att skriva om.

Ja, nå, det där sista kan man ju ha åsikter om, men viljan har funnits! 
Finns ju inget bättre än att krypa upp i det här slitna soffhörnet och låta fingrarna dansa
ut över tangentbordet och bara följa flödet och rytmen av tankarna som de är just där och då.

Men precis nu känner jag att det sitter ett dussin små onda djävlar där i skumrasket
bakom min rygg och viskar elaka ord om att jag borde skriva Det och så borde jag fixa DET och det, för att inte glömma att utreda detDet! Allt detta istället för att bara få njuta en enkel babbelbloggstund med mig själv - och er - och en god bit brieost. 
Och ett glas vin, för fast det är torsdagkväll så är det här min mentala fredagskväll.

På torsdagar rundar jag av min arbetsvecka, fredagar är nämligen min projektarbetsdag och den 
kan ibland ta mig på kurs till annan ort, den kan vara en skrivdag hemma eller på 
något annat trevligt ställe - jag har lärt mig att gilla att sitta och
 skriva på kaféer eller i andra lite stökiga miljöer. Det ger en annorlunda dynamik. 
Fredagar kan vara självstudier för att lära mig något nytt. En spontan fotodag i naturen med tanke på den annalkande utmaningen inom fotografutbildningen. 
Det kan vara en planeringsdag för något trädgårdsprojekt som jag lovat leverera.  
Produktfotoprojekt som väntar på rätt ljus, på rätt utemiljö. Tur att jag har en hel liten vinter på mig!  
Fredagen kan te sig totalt olika beroende på vilket projekt jag jobbar med. Just nu känns det aningen som om jag hade alldeles för få fredagar i mitt liv.
Eller alldeles för många projekt som en skall klämmas in på den där ena arma dagen i veckan.
Stackars fredag! 




Jaha, och hur skall jag lyckas knyta ihop det här till duvhöken på bilderna?

Ja-a, det kan man ju fråga sig.
Men det finns en koppling där, tro eller ej! Jag kommer till det. 
Tar lite olovligt långa lovar dock, men det må väl vara hänt? Så sällan som jag uppdaterar 
bloggen numera, eller hur?


Måndagar, ja de är mina jobba-hemifrån-dagar. Till måndagen samlar jag alla tråkgöror jag bara kan komma på. Typ allt som har med fakturering (det är i och för sig en rätt så väsentlig del) bokföring och betala-räkningar att göra. 
Ja, ni hör - hur muntert som helst? Och så är det måndag dessutom! 
Så man tar liksom två jobbiga ting på en gång. 
Två för priset av ett-tänk. 

Men det har sina få små fördelar ändå. 
Är jag snabb så blir jag oftast klar någon gång under eftermiddagen, vilket ger mig en
chans att smita ut på hundpromenad så länge det fortfarande finns en gnutta januari-ljus kvar.

Och så kan det också ge små bonus-stunder, som i måndags:

Jag hade suttit ett bra tag och försökt få debet och kredit att hitta varandra på ett sådant där skönt 
sätt som ger hyfsat god nattsömn åt alla berörda. Men så plötsligt distraheras jag av ett ljud utifrån. 
Nötskrikans varningsläte lät så där extra hysteriskt och extremt fult så
jag lyfter blicken från skärmen och kikar ut och tammetusan där satt ju "min" duvhök 
på en gren alldeles utanför mitt fönster och var så himla fin och såg så välmående ut! 

Att det var måndag och bokföringsdags och måndag (sa jag det redan?)  kändes
plötsligt betydligt mindre jobbig för "min" duvhök satt ju där på en gren bara några
fjuttiga metrar ifrån. 
Fånlycka kallar jag den känslan.

*

Nu råkar det sig inte bättre än att jag känner till den här fågeln lite mer än att det bara
är en random-duvhök. Det är en ungfågel - i sommar blir den två år - och 
under hela sitt vuxna liv har den snurrat runt här i mina kvarter. 
En hoppas på att den stannar ett tag till.

Jag känner honom som ringmärkte duvhöken då den var unge sommaren 2016 och
har regelbundet meddelat till LUOMUS då jag med säkerhet kunnat identifiera att 
det just är frågan om "min" duvhök. 
LUOMUS är alltså en databank på nätet som upprätthålls av 
Naturhistoriska centralmuseet och dit man kan meddela iakttagelser om 
levande (och döda) ringmärkta fåglar, eller bara upphittade märkningsringar
 och på det sättet bidra till forskning av våra fåglar.

Nu inkommande veckoslut är det "pihabongaus" och då man har sin chans att bidra med
viktig information om fåglarnas vinterbeteende. Dessutom får man oftast lära sig själv 
något nytt om fågelarterna som yrar runt i trädgården - eller vilken plats man nu än valt
att under en timmes tid iaktta. Att verkligen stanna upp och under en timme iaktta vilka fågelarter man ser och hur många individer av varje art. Det är en underbar vara-i-stunden-övning.
Testa på det. 
Man kan lära sig en eller ett par nya fågelarter av bara farten. 

*

Jag matar fåglar för att de som stannat kvar skall klara av vintern. 
Jag matar med olika sorter av frön, nötter, fett och ister. 
En del av de fåglar jag matar blir mat för andra rovdjur högre upp på näringskedjan.
Och det är precis som det skall vara. 
Jag kan tycka "synd om" en koltrast som dött av den krockat med ett fönster eller 
en fasan som blivit påkörd av en bil men jag vet ändå att de blir föda för någon annan.
Men jag skulle aldrig missunna duvhöken att den tullar på en och annan fasan, 
koltrast eller ens den skränande, men så vackra, nötskrikan. 
För det som sker är så fullständigt naturligt. 
Det där med fönster och bilar är kanhända inte det, men även det bidrar till att någon
får äta sig mätt. Om vi lämnar över åt naturen att ta över. 
Men det är den verklighet vi lever i.
Människor och djur. Leva och dö. Nyttja och nyttjas. 


Jag ser varje vinter fram emot att dokumentera en timmes fågel-iaktagelser på 
en liten yttepytte del av världen. 
Men det här är ändå viktig information att samla in och dessutom finns det 
värre sätt att tillbringa en veckoslutstimme på. Man kan stå i en butikskö till exempel.
Det är värre. Mycket värre och urtråkigt dessutom! 

På svenska heter det här "Gårdskrysset" vilket som namn känns både lite 
fånigt och krystat, men okej...man kryssar för vilka fåglar man  ser under en
timmes tid. Nu under helgen alltså. 
På söndag kan man kombinera det med att gå och rösta på sin presidentkandidat
om man, som jag, lämnat det till sista stund.
Eller till Den Riktiga Valdagen. 

Det om presidenter - de väljs var sjätte år.
Fåglarna kollas in varje år. 


Så ut med er alla och kika. Bonga som det heter. 

Och när man "bongat" en timme så meddelar man sitt resultat till BirdLife Finland
antingen via nätet eller riktigt urtraditionellt med postkort (gulligt!) 

Länken H Ä R är tyvärr bara på finska

(note to self - ta kontakt med BirdLife för att erbjuda översättning till bra pris för att få
någon boll till att hålla i luften...hehe)


Och skulle du när som helst under året se, fota, hitta en fågel 
där ringmärkningsinformationen är läsbar så meddela det till 


(funkar också på svenska - hurra!!!) 

Många större fåglar har numera ID-ringar som man kan läsa av med
kikare eller från ett uppförstorat foto, sk fjärrläsbara ringmärkningar. 
I Sverige är det till R i n g m ä r k n i n g s c e n t r a l e n  man anmäler till.

Ja just det ja, med så här långa inlägg är det ju bara mer än önskvärt för
alla inblandade att jag håller nere antalet inlägg i månaden.

Jo...jag vet....*fniss*


*

Ni som orkat hålla er vakna så här långt:

Hundra år gamla fönsterglas är bland det vackraste jag vet, 
men totalt värdelösa att försöka fota igenom. 
Duvhöken på bilden är fulländad, handblåst glas får den 
att se aningen snedvriden ut. 
Bara att leva med det. Galet vacker är den ändå. 
Duvhöken. 

Eftersom jag känner mig aningen hoppfull nu för att duvhöken 
tagit mina hoods som sina hoods och förmodligen kommer att 
hänga i knutarna ett tag så tycker jag att vi döper hen/den till
något fint så jag sedan kan bifoga namn när jag nästa gång anmäler
hen/den till Luomus. 

Förslag? 

(ps. jag tippar på att det är en hona) 










MÅNDAG VAR DET JA...


...och en sådan där dag då inget verkar gå i gång av sig själv.
Försov mig, vilket i och för sig inte var så fasligt farligt då jag har en jobba-hemma-dag
och hinner gott och väl få det gjort som skall hinna bli klart idag, men det är störande ändå.

Känner mig märkligt stel och trött i både knopp och kropp. Känns som om hela
världen omkring knäat i förkylning, men mig har den (inte än i alla fall) fått något 
grepp om. Kanske tröttheten är något i kroppen som inte bara bryter ut? 

Om jag inte hade sovit de där extra, tydligen behövliga?, timmarna i morse hade jag planerat
in en längre promenad i skogen idag. Nu får det nog bara bli tråklänken med hunden runt grannskapet i stället. I ärlighetens namn är vädret inte speciellt lockande för långpromenad heller.

När jag var ute med hunden för en stund sedan märkte jag att fast temperaturen inte är
många grader på minus så gjorde vinden att kylan kröp in i själen och det via 
mina steltrötta leder. Inte alls lockande. 



Visst, det är vinter och lite skall det väl lugga kan man tänka.
Den här vintern har jag haft ovanligt mycket koltrastar runt mina matplatser i trädgården. 
Det är nog den milda vinterns förtjänst. Jag gillar koltrasten, det är en fågel som ger extra liv
i den annars ganska så tysta och stilla vinterträdgården. De är så komiska när
de skuttar omkring och river och rycker i torra löv. Det är liksom rejäla fåglar som
flaxar mellan träden och buskarna och inte bara ett småfladder från talgoxar och mesar.

Dessutom brukar jag ofta vakna på mornarna av koltrastarnas "präpel".
Ja, förutom i morse då...


En blick på väderlekskartorna visar att det tydligen skall bli vinter på riktigt här i söder också.
Undrar om "mina" koltrastar kommer att stanna eller om de tar första bästa flyg söderut.

Återstår att se. 

Nu skall jag försöka få igång den här tröga måndagen.