TOTALT EGEN TID...

Ibland stjäl jag någon alldeles egen dag åt mig, bara åt mig själv. 

Eller stjäl och stjäl, det finns inte så många som skulle komma 

på att hindra mig, men det känns lite mer festligt om jag tänker

mig denna totala egentid som något värt att stjäla.

Kom ut till stugan igårkväll direkt från jobbet. I morgon skall jag sitta på

en fotofestival och insupa kloka ord och stämningar och bilder och snack av

alla de som snöat in sig på fotografering lika mycket som jag - och mer! 

Men det är i morgon det. Idag har bara varit min dag.

*

Vaknade vid halv åtta och drack kaffet ute på verandan medan gässen sträckte 

över viken. Det är september - och jag älskar det! Älskar den månaden! 

När jag satt och sörplade på kaffet flög en flock med änder förbi stugan ner

mot havet, de måste ha övernattat bakom stugan! Det hade jag inte tänkt att de skulle göra! 

I samma ögonblick hör jag havsörnarna. 

Hinner snabbt ta en bild, innan de drar vidare till en närliggande kobbe och käkar

upp sin abborre.

Själv drar jag ut i skogen med svampkorgen. Har dock inte överdrivet höga förhoppningar om 

att hitta kantareller, eller annan svamp, för just på den här lilla plätt av jorden har

det inte regnat så himla mycket i sommar. Och inte har det varit varmt heller,

ifall det faktum undgått någon...

Nåväl, hem kommer jag några timmar senare med några kantareller och någon trumpetsvamp

i korgen - så helt tomhänt blev jag ju inte.

Och inte utan sällskap i håret heller - för den delen.

Plockade nästan fler älgflugor från håret än det fanns kantareller i korgen, men trots det

så finns inget som kan hålla mig från skogen när det blir höst.

September, alltså:

Man kan fortfarande, som nu vid halv tio på kvällen, sitta ute och skriva med ett 

fladdrande ljus som enda ljus- och värmekälla. 

Kvällen mörknar så vackert omkring mig. Himlen glöder som en falnande brasa.

Tokvackert!  

På dagen är det sällan för varmt att klampa runt i skogen och personligen klarar jag 

hellre älgflugor än mygg faktiskt! 

Jag är ingen stor bastuvän. En het sommardag så finner jag inte riktigt mening

med att elda och sätta sig i en het bastu, men när höstmörkret kryper intill och vinden

från havet börjar viska kyla är det få saker som vinner en varm, doftande bastu! 

Men ikväll värmde jag bastun och satt där och lyssnade

på eldens sprakande och vinden där ute, hur tungt vågorna slog mot

klipporna, hur gässen sträckte förbi, hur syrsorna spelade i gräset.

Tänker att alla borde få stjäla sig lite egen tid nu och då.

LANDA I DISET...

Man kan nästa ta i tystnaden. Endast regndropparna som knäpper mot bergenians 

tjocka bladytor är det som hörs. Färgerna är också borta.

Men det är mjukt och det är varmt, och så stilla i diset.

Sommarens sista dag. 

KOTKA...

Det finns en del städer i Finland som jag aldrig besökt, eller som 

jag inte ens skulle få för mig att besöka utan en orsak.

Städer som blir liksom stumma och anonyma på något vis.

Kotka är för mig en sådan stad.

Men det kom sig att min barndoms ungdomsförening, som jag återförenat mig med 

som återflyttare, hade en sommarutfärd till Kotka i år.

Jag hade hört att det skulle finnas fina parker där, men det var nu sen också nästan allt...

Ganska skoj när det sedan blir en riktigt positiv överraskning.

Vi startade på morgonen (ja, jaminsann - med buss - på riktigt föreningsutfärdsvis :)).

Kaffe med lite saltigt fick vi på Kapellet i Lovisa.  

När vi sedan kom till Kotka besökte vi Maritimcentret Vellamo vilket också var en 

glad överraskning. Ett museum som man galant kunde få ett par timmar att gå.

(Bland annat finns där ett fantastiskt "sänka skepp-spel".

Bara för att se det - åk dit.)

Nu var ju tiden lite på kort - det är ibland så med gruppresor - varför jag

oftast föredrar att åka själv - men fördelarna är ju trevligt sällskap. 

men det kan nog hända att jag tar mig, mig själv och jag med mig och åker

pånytt dit en sväng. Hittade ett annat ställe i närheten som också kunde besökas.

Men det som kanske ändå på sitt sätt var huvudmålet med utfärden var

Sapokka-parken i Kotka.

Sapokka kommer från ryskans sapog vilket betyder stövel och havsviken har 

precis en form av just en stövel. Lite som Italien - ja, fast tvärtom. 

När nuvarande stradsträdgårdsmästaren Heikki Laaksonen fick jobbet levde vi slutet

av 1980-talet. Området här var vildvuxet, man hade till och med planer på att 

fylla hela området - så illa var det. Vattnet var sunkigt och till och med marken luktade illa.

Det skulle visa sig bli ett enormt projekt att göra park av det nedgångna området.

År 1987 godkändes planerna och 1990 startades anläggandet av

parken. På den tiden var det, som många vet, lågkonjuktur i landet

och alla var inte speciellt glada över att man "öste" så mycket pengar 

över parkavdelningen då stadens ekonomi var så dålig.

I en intervju har Laaksonen själv sagt att han vid den tiden nog var Korkas 

mest hatade person och allmänhetens spalter i tidningarna var inte nådiga.

Men när parken väl stod där klar var nog Kotkaborna

riktgit stolta över sin park.

Och med all orsak.

Sapokka-parken är verkligen fin! 

Nu har den fått växa till sig i dryga tjugofem år och är 

kanske i sin bästa ålder nu.

För någon som planerar vad man skall hitta på i sin trädgård så är detta

stället att komma för att hämta inspiration! 

Även här hade jag kanhända föredragit att gå själv och 

insupa alla fina detaljer och idéer för eventuella framtida behov, så ja...

Det blir nog ett varv till Kotka igen.

Nu var ju parken som frodigast - så här i slutet på sommaren.

Mycket hade blommat ut, men här hade man minsann också satsat på 

att ha något att hänföra sig över så här på höstkanten.

Glad att jag besökte denna, för mig innan så anonyma, stad.

I (HET)LUFTEN...

Houhouhou....en sådan vecka! 

Bilderna är från en familykräftskivafrossa för en dryg vecka sedan, så de har faktiskt inte

längre något som helst nyhets- eller aktualitetsvärde, men eftersom jag knappt hunnit

röra kameran sedan dess, så ja...

Men vad menar jag med hetluft då?

Ja. Lite långsökt tänker jag på att min förkylning har sakteligen falnat och dött,

lämnat mig och tagit sin hetluft med sig och dragit vidare. 

Jag släpade mig enligt överenskommelse till jobbet på kontoret 

och tror kanhända att jag till och med lyckades med konststycket att klara

av veckan med någon liten ära i behåll.

Helt konkret i luften borde min son däremot ha varit idag.

Han som fick ett hopp med fallskärm till födelsedagspresent hade

bokat in denna dag för hoppet, men ett par timmar innan kom

ett textmeddelande som sade att vädret var alldeles för mulet,

så hoppet ställdes in och sköts upp till nästa vecka. 

Och jag som hade tagit extra försäkring och packat kameran å allt.

Nu ser det ut som om han försöker på nytt nästa tisdag.

På tal om inget...efter att jag fick möjligheten att fota björnar

här för en tid sedan har jag än mer gillat korköppnaren jag skaffade till stugan.

Hahahah, ja, jag avskyr ju öl och läsk själv, men om någon annan skulle behöva 

så finns det nu en öppnare som är svår att tappa bort! 

(själv tappar jag upp helst bara rödvin, så desså!)

I övrigt ja...veckan har minsann varit en sådan att man

nu garanterat vet att hösten är här på det sättet att 

mycket går igång, det är kyligt i luften på morgonen och 

kvällarna mörknar...

(heh...min enda akvarell jag ever målat....)

I en vecka som har gått i moll på många sätt

har en facebook-grupp varit den sanna upp-piggaren.

I början av vecka skulle en invandrarfientlig man från Tammerfors - fast han kunde väl ha varit från vilken stad eller liten håla som helst, grunda en

fb-grupp vars syfte var att motsätta sig 

Terrorism och "suvakkeja"

En Suvakki är alltså enligt Vikipedia en person som förhåller sig (för) positivt 

till invandrare, olika kulturer och religioner samt andra etniska grupper.

Ordet Suvakki kommer från suvaitsevainen som då är lika med tolerant.

Skulle man försöka översätta Suvakki så skulle det kanhända bli Toletant. 

Fast Suvakki är könsneutral. Toletant är lite mer hon...så kanske inte den bästa 

översättningen, trots allt! 

Nå, det gick inte helt som mannen hade tänkt sig utan han 

råkade skriva fel just i det där kritiska ögonblicket då han skulle

skriva rubriken på denna tilltänkta fb-grupp vars tanke uppenbarligen var

att bli (ytterligare) en plattform att skriva rasistiskt och kränkande 

om alla som inte tänkte som han.

Men han gjorde ett misstag.

Istället för rubriken:

"Mot terrorism och suvakkeja"

blev det, tack vare autocorrect???,

"Mot Terrorism och Sockor."

Sedan lyckades han inte ta bort eller korrigera namnet fort nog utan

det bildades en anna grupp med samma namn och....

......OMG så jag skrattat åt de inlägg och kommentarer som 

i en strid ström dykt upp på den sidan! 

Jag har alltid älskat ironi och sarkasm, och här har det fått blomma ut 

på det vackraste av sätt! Med humorns hjälp har man gett sig på

Sockor (ja och terrorister då) 

 med samma frenesi och passion, och i många fall med medveten svag grammatik,  

allt för att efterlikna det språk som florerar i dessa otaliga rasistiska grupper. 

Jag har verkligen fnissat, skrattat högt, asgarvat, åt alla de

ironiserande inlägg och kommentarer som serverats från denna fb-sida.

Isynnerhet de allra första inläggen och dess kommentarer. 

Sedanmera har det ju blivit lite upprepningar. Man kan ju inte motsätta

sig sockor på hur många sätt som helst...?!?!!

På eftermiddagen hade denna humorgrupp bara på ett par dagar gått förbi 

en känd invandrarfientlig grupps medlemsantal med tusentals fler anhängare.

Den invandrarfientliga gruppen har samlat sitt anhängarantal sedan ett par år tillbaka.

Den här sedan ett par dagar tillbaka.

Och det, att humorn kan vara, och är, ett så starkt vapen

känns alldeles otroligt befriande.

Att möta hat och ondska med

sarkasm och ironi och humor förlöjligar

hatet och ondskan på ett så fantastiskt sätt.

Vi kommer inte från det att terrorism finns och kommer närmare.

Vi kan inte förneka att oron i samhället ökat och segregering 

bli allt mer vardagligt. 

Vi kan inte blunda för vad som är. 

Men att skratta åt det komiska i det som urskillningslöst och okritiskt

matar på ondska och illvilja; det är fantastiskt skönt och avlösande. 

En hetluft även där - fast från min synvinkel - en fräsch och ny inriktning.

Och ja...

....så jag skrattat. 

MINUTER AV TYSTNAD...

Försöker minnas när jag första gången skrev om ondskan i världen här på bloggen.

Jag minns inte. Jag minns inte heller längre vilken attack som var 

först. Nice, Paris, London? 

Det var Stockholm i våras, och nu hos oss - i Åbo.

Våldet, den här sortens våld, kryper närmare, 

men samtidigt blir det avtrubbat. Jag är knappast den enda som 

inte kan ange de rätta årtalen för när vilken attack skedde.

Utan att mena illa tror jag många bara tänker att det 

är väl alla större städers öde - att få en egen terroristattack.

Vi berörs, men för varje gång lite mindre djupt?

Människor är väl så. För att inte förintas. Vi filtrerar.

Och besparar oss för ondska där vi kan?

På torsdagen var det Barcelonas tur- eller otur.  

Skickade ett sms till grabben min vars goda vän är 

hemma från Barcelona och skall nästa vecka komma 

på besök till Finland. 

Jag frågade om allt är okej med honom och hans 

familj. Fick till svar: 

"Allt väl med honom, sitter nu och spelar

med honom över nätet - hör helikoptrar och sirener 

genom mikrofonen."

Det blir en bekräftelse på att allt det vardaglia fortsätter trots

att terrorismens våldsdåd blir allt vanligare hos oss här i Europa.

Jag blir konfunderad. Samtidigt som det är klart att desto fler

attacker, desto mer flyter de in i varandra och bildar en 

"tid av attacker i de europeiska städerna" och att det är av största vikt

att vägra bli rädd - att fortsätta med sitt vardagsliv. 

Men var går gränsen att välja att leva vanligt vidare i en protest mot våldet

och att inte egentligen bry sig, för man inget kan göra åt det? 

På fredagen var det Åbo som fick sin terroristattack. 

Tio knivhuggna varav två dog.

Jag berörs när jag läser om det, min bekymmersrynka i pannan djupnar något, 

men fortsätter att förbereda en minikräftskiva inför kvällen och är just då 

mest orolig för om min sjuka hals skall eskalera till en förkylning,

vilket den sedanmera i och för sig gjorde. Snörvel.

Det är främst i stunder av tystnad som jag börjar grubbla och fundera.

Är det så här i krig och kriser? Man bara går ännu mer in för att

fortsätta som man alltid gjort, vardagsbestyren blir till viktigt murbruk som håller

ihop en allt mer krackelerande värld? 

Kanske är det den förmågan som gör att vi håller ihop då ondskan krypande tar över?

Vad vet jag? 

*

Samtidigt som jag begriper fenomenet att det är så vi människor gör, 

vi avtrubbas och vänjer oss märkligt enkelt vid ondska och oro så

undrar jag om det är just på detta sätt som onda människor lyckas få makt?

Ta ett par tokstollar till makthavare i världen 

(välj själv, men det finns ett par riktigt bra kandidater, 

de har båda uppseendeväckande små munnar, däremot är orden 

de släpper ur dessa små munnar riktigt stora...)

och tänk på hur man reagerade på de första galna uttlåtande 

de slängde ut sig. Man blev förskräckt och himlade sig. 

Och intalade sig att så här kan man bara inte göra, inte säga, inte ens tänka!!!

Det går några månader och fast orden blivit hårdare och hoten större

så tänker man nu mera plötsligt allt oftare:

Jag orkar inte ens längre läsa om det där. Det är så...

Och så går man och plockar lite svamp eller bakar en kaka.

Och jag undrar om inte det allra farligaste bland allt det onda

är att man tillåter det krypa in i ens vardag medans man 

fortsätter med sin egna lilla vardag?

*

Fast vad kan man annat göra?

Ingenting?!!