Så jag har längtat ut hit till stränderna och skogen.
Ofta, ofta har jag tänkt hur lyckligt det skulle vara att ha möjligheten att möta
våren härute i skärgården lite längre stunder än något veckoslut nu och då.
Visst, det är bättre än ingenting, men att få vara här längre stunder åt gången - det har jag längtat till i år, årtionden och åter år. Någon gång skall det väl gå?
Det har varit mitt jobb - naturligtvis, men också ungarna mina som man inte kan rycka upp från sina
skolbänkar och placera dem ute i en liten stuga mitt i ingenting i några veckor.
Ungarnas pappa har alltid jobbat som privatföretagare med årets jobb-topp på vår och sommar,
så ja...det är inte så att man kommer med den fantastiska idén att han ju då skulle ta
hand om hela markservice-avdelningen. Utöver att han jobbat dygnet runt.
Nja...näe...det förslaget hade inte fallit i den bästa av jordar.
Om jag ens skulle kommit på den tanken att föreslå det.
Men nu. I år?
Blir det möjlighet till flera och längre tider härute i vår, det vet jag inte än.
Nästa vecka startar ett nytt projekt, och efter den veckan är jag bra mycket klokare
hur mycket jag kommer att kunna göra grejer på distans.
Att inte ropa hej innan man är över bäcken,
det har man ju lärt sig...men ett litet försiktigt kanske, kanske
är väl inte fel?
De är nästan alla här i viken redan.
Bara skäggdoppingen saknas.
Men svanparet, kniporna, skrakarna, gässen, änderna...alla inräknade so far.
Och idag såg jag vårens första fjäril!
En brun flickfjäril - hahaha - vilket roligt namn!
Lite som Tant Brun...
Men flickfjärilen - den bruna, är bland de första fjärilarna som flaxar omkring.
Och tidigt är det, temperaturen är just på plus-sidan och vinden kall.
Och tills i morgon har de lovat snöstorm!
På kvällen började det samlas moln som tunga och mörka började rulla in.
Känns märkligt att man enligt prognosen skall vakna till ett vintervitt snölandskap
i morgon bitti där allt och alla andra tecken lovar vår.
Innan mörkret lade sig gick jag en sväng i skogen.
Den blev snäppet längre än jag tänkt mig. Så där en timme längre för
min inbyggda kompass - ja den skall man inte lita på - visade helt år skogen, igen!
Den har aldrig fungerat speciellt bra...
Så ja, fråga aldrig mig om vägen. Någonstans. Någonsin.
Jag ger inga garantier om var man hamnar då.
*
När jag smått började tycka att det skulle vara läge att hitta hemåt i
den mörknande kvällen så kom ett rejält gäng tranor inflygande.
De var några hundratal och kom på låg höjd.
Vårlycka!
*
Och ja, jag hittade ju hem till stugan, även om jag kom
ut till vägen på ett annat ställe än jag tänkt.
Rätt så mycket annat ställe, om man vill utrycka det vänligt upplyftande...
Just det ja, tips på någon bra karta-app för hopplösa "orienterare"?
