BAKA KAKA....

...ja, eller nåt.

Jag kan inte skylla på någon annan. Inte ens helt motivera det så det låter 

trovärdigt eller ens det minsta vettigt på något plan.

Det är nämligen så, att när jag slarvar in mig på någon småsunkig loppis så

är risken överhängande att jag kommer ut med någon kakform eller 

annan köksattiralj som är mer vacker - i min värld - än den är

vare sig praktiskt eller ens användbar.

Det må erkännas att någon, någon enstaka - kanske sjustaka - kakform har 

oförhappandes uppenbarat sig i mitt hem på helt oförklarligt sätt.

Eller nästan då. I mina stunder av rannsakan så inser jag ju 

att det är jag själv som släpat hem dem.

Dessa skeva kakformer. 

För att jag nu bara tycker att de är vackra. På sitt sätt.

Praktisk människa som jag ändå på något plan anser mig vara så

känner jag ett visst påtryck från mig själv till mig själv att 

faktiskt göra något vettigt med dessa hemsläpade 'skatter'.

Så jag bakar kakor för småfåglarna. 

Och känner mig lite nyttig. 

TRYING TO KEEP IT SIMPLY...

Vet  ni, jag undrar om det inte är så att jag de senaste åren 

hela tiden lite smått hjärntvättat mig själv att "keep it simply".

För när jag dyker ner i lådan med julpynt så finns där inte så jädrans

mycket mer. Delvis har en del gått sin tid till ände på grund av 

slitage och materialtrötthet, som det heter.

Delvis har en del hamnat i kläm, om man säger så. Helt uttryckligen då.

Några pappersstjärnor som jag pysslade och knåpade ihop här för något år sedan hade hamnat

underst i lådan. Sådant är inte bra för "fluffiga" pappersstjärnor. 

De blir liksom föredetta - på alla sätt.

Ja.

Jag har inte så mycket tomterött heller.

Som man kunde använda sig av.

Skulle vara de egenhändigt gjorda tomteluvanluvorna som jag mirakulöst fått med mig 

hem från någon blöt firmafest för ett antal år sedan, men de ja...skall

kanske bara stanna kvar i minnenas (jul)låda...där de hör hemma.

*

Ja, min jul är ju precis så sparsmakad, natur-materialig, och inte speciellt 

tomte-knall-röd som andras.

*

Lillungen som råkade komma förbi när jag plockade fram mitt 

'glammiga' julpaketspapper i muntraste naturbeige muttrade något

smått ironiskt om att var månne de glada julpaketspappren finns?

Dem har man ju inte sett på en tid. 

Typ aldrig.

Ja...*host*....man har ju inte det, nej.

Utan att desto mer filosofera varför jag gillar naturmaterial, naturfärger, 

naturmaterial, ja natur-i-sig liksom mer än det mesta andra så 

är det nu bara så det är hos mig, oss.

Gör det julen mer enkel?

Nja....så känner jag väl ändå inte.

Man springer lite mer runt för att hitta de mer ekologiska klapparna.

De mer naturliga materialen.

De mer...enkla lösningarna.

In my dreams är de. Mer enkla, lättare att åstadkomma.

Det bara ser mer ut så.

Och så är det ju så jag vill ha det.

Enkelt, avskalat, sparsmakat.

Och inte så mycket rött.

Eller guld...huu.....;)

Och när jag är inne på att vara så där naturlig så man nästan lite storknar av det hela,

så bakar jag en pizza-blanco med grönkål.

Och...det...är....så....gott.....mmmm....så...jag....funderar....mer...på....det

...här...med....jultraditioner....en....annan.....dag.

*Slurp*

DÄCKAD...

Något av det mest frustrerande som finns är bli däckad av förkylning

när man som mest borde vara på flera ställen - och det helst samtidigt.

På jobbet som jag freelansar på för tillfället är det säsong gånger tio

just nu. Att ringa och meddela att jag däckat i feber känns inte speciellt skoj.

Till weekenden har jag lovat ställa upp med en helt annan sorts engagemang,

som också den borde förberedas en del. 

Och så känner jag att när jag är hemma så borde en 

åtminstone ha ork och energi, trots en förkylning, att göra 

någon nytta här då - ens.

Åh, denna kvinnofälla - eller något. 

Duktighetsfälla? 

Känner män såhär?

Jag är helt enkelt inte så bra på att "vara sjuk".

Och jag är inte ett skvatt stolt över det.

Snarare tvärtom.

Är jag så stollig att jag alltid har lite dåligt samvete för att jag är sjuk?

Är jag så in i...hvte...korkad?

Antagligen...!

Tycker det skulle vara på tiden att lära sig ett annat tänk.

*

Jag talade till katten om det här idag. Hon var den enda närvarande.

Och hon somnade gott efter att hon uppmärksamt lyssnat till mig

 i tre minuter ungefär.

Så de om de! 

I morgon är en ny dag! 

SJÄLVSTÄNDIGHETSDAGEN

Efter en långfrukost gav jag mig iväg till gravgården för att tända ljus på

gravarna. Både min egen pappa och min svärfar vilar där, och båda

var de med i kriget. 

De var unga män då. 

Som mina pojkar är nu, ungefär.

Oplanerat kom jag till kyrkogården precis då kransnedläggningen 

vid hjältegravarna började. 

Så många unga män som aldrig återkom från kriget.

Så många drömmar som krossades någonstans därute i de finska skogarna.

Så många liv som slutade i en hjältegrav runt om i Finland.

Jag känner en tår rinna ner för min kind - och det är inte den isande kalla vinden

som förorsakar det. 

Jag blir märkligt rörd där jag står, lite avsides och följer med.

En kör och de samlade människorna sjunger 

"Här ligger jorden", solen skiner, det är vackert och lugnt.

Stillsamt och högtidligt.

Jag tar min korg med ljus och fortsätter min 

rutt till släktens gravar och tänder ljusen.

Ibland när jag är på kyrkogården, så brukar jag gå förbi fönstret 

till sakristian bara för att jag tycker så om statyn som står

där i fönstret. 

Stämningen som den förmedlar.

Lugn och högtidlighet.

Passar så bra till den här dagen på något vis.

IN FINLAND WE HAVE THIS THING...

...called Pizzaperjantai.

Pizzafredag. Förmodligen någon ivrig reklammakare som fått en aha-upplevelse

och börjat köra in pizzafredag som begrepp i människors sinnen.

Jag tror hen har lyckats, pizzafredag är ett litet begrepp redan.

Nu märker ju den uppmärksamme att det minsann inte är fredag idag.

Snarare tvärtom. Det är måndag, men se nu är det så lyckligt att 

det idag är både måndag och kind-of-fredag ändå.

In Finland we have this thing called självständighetsdag och det 

är ju av förståeliga skäl en helgdag. Så det är fredag på måndag i år.

Men till pizzan ja.

För en tid sedan ramlade jag in på en av Helsingfors mer seglivade krogar

och det kom sig att jag beställde en pizza där. 

Restaurangen är känd för sina ölsorter

(vilket jag inte begriper mig på, har aldrig lärt mig dricka öl, 

men också för sina kött-och korvkorgar som mättar vilken "karlakarl" som helst.)

Som "köttvägrare" blev alternativen på menyn inte så många, men det hänger jag

verkligen inte läpp för.

Åt en av de godaste pizzorna, alla kategorier, den kvällen.

Ni vet den där känslan när man bara vill att sällskapet man är ute med 

skall var tysta och koncentrera sig på sina korvar och köttbitar och ölen, 

så man själv kan för fullt känna in sin nya pizzaförälskelse.

Restaurangen heter VIISIPENNIÄ och har hängt med sedan 1956.

*

Ikväll, den kommande självständighetsdagen till ära, blev det 

ett försök att återskapa pizzan.

Att det lyckades! 

Ingredienserna är nämligen riktigt finska.

Lax och "muikkor".

Pizzan blir kanske inte vacker, men god....jo, ah, åh! 

*

Så här gjorde jag:

Helt vanligt pizzabotten med receptet på pizzamjölpåsen.

(en liten plåt)

Så lite tomatsås på (brukar köra en mild "pastasås" på burk

om de övriga påläggen är milda i sin smak så tomatsmaken 

inte tar över.

Sedan stekte jag lätt upp en liten bit skivad purjo och en

vitlöksklyfta.

Bredde osten över.

Och på den tunna bitar av gravad lax, och

ett par nävar färdigstekta muikkor.

Och så in i ugnen på 225 grader för en kvart.

Sedan råkade jag ha lite svart "rom", dvs tångkaviar

som jag klickade på tillsammans med små duttar av 

creme fraise smaksatt med riven pepparrot, salt och peppar.

Och så lite färska basilikablad.

*

Och ja, det är finskt, nordiskt, och alldeles galet gott!