IN FINLAND WE HAVE THIS THING...

...called Pizzaperjantai.

Pizzafredag. Förmodligen någon ivrig reklammakare som fått en aha-upplevelse

och börjat köra in pizzafredag som begrepp i människors sinnen.

Jag tror hen har lyckats, pizzafredag är ett litet begrepp redan.

Nu märker ju den uppmärksamme att det minsann inte är fredag idag.

Snarare tvärtom. Det är måndag, men se nu är det så lyckligt att 

det idag är både måndag och kind-of-fredag ändå.

In Finland we have this thing called självständighetsdag och det 

är ju av förståeliga skäl en helgdag. Så det är fredag på måndag i år.

Men till pizzan ja.

För en tid sedan ramlade jag in på en av Helsingfors mer seglivade krogar

och det kom sig att jag beställde en pizza där. 

Restaurangen är känd för sina ölsorter

(vilket jag inte begriper mig på, har aldrig lärt mig dricka öl, 

men också för sina kött-och korvkorgar som mättar vilken "karlakarl" som helst.)

Som "köttvägrare" blev alternativen på menyn inte så många, men det hänger jag

verkligen inte läpp för.

Åt en av de godaste pizzorna, alla kategorier, den kvällen.

Ni vet den där känslan när man bara vill att sällskapet man är ute med 

skall var tysta och koncentrera sig på sina korvar och köttbitar och ölen, 

så man själv kan för fullt känna in sin nya pizzaförälskelse.

Restaurangen heter VIISIPENNIÄ och har hängt med sedan 1956.

*

Ikväll, den kommande självständighetsdagen till ära, blev det 

ett försök att återskapa pizzan.

Att det lyckades! 

Ingredienserna är nämligen riktigt finska.

Lax och "muikkor".

Pizzan blir kanske inte vacker, men god....jo, ah, åh! 

*

Så här gjorde jag:

Helt vanligt pizzabotten med receptet på pizzamjölpåsen.

(en liten plåt)

Så lite tomatsås på (brukar köra en mild "pastasås" på burk

om de övriga påläggen är milda i sin smak så tomatsmaken 

inte tar över.

Sedan stekte jag lätt upp en liten bit skivad purjo och en

vitlöksklyfta.

Bredde osten över.

Och på den tunna bitar av gravad lax, och

ett par nävar färdigstekta muikkor.

Och så in i ugnen på 225 grader för en kvart.

Sedan råkade jag ha lite svart "rom", dvs tångkaviar

som jag klickade på tillsammans med små duttar av 

creme fraise smaksatt med riven pepparrot, salt och peppar.

Och så lite färska basilikablad.

*

Och ja, det är finskt, nordiskt, och alldeles galet gott! 

AVSKALAD SKÖNHET...

Jo, jag medger. 

Jag struntade glatt i alla tråk-sysslor som stod på min 

to-do-lista och drog till skogs istället.

Skogen kallade - vad gör man?

Bara en knapp halvtimme från var jag bor hittar vi Sibbo Storskogs Nationalpark.

Nationalparken är rätt så ung. Den grundades 2011. 

Men vid sidan av Noux Nationalpark i Esbo är den här den andra nationalparken som 

ligger ett, om något rejält, stenkast från oss i huvudstadsregionen.

Det finns ett par utmärkta rutter av vilka den här är den kortare.

Bara en och en halv kilometer är den, vilket är precis 

lämpligt om man bara har en timme på sig och ändå vill känna skogen

omkring sig. För familjer med små barn kan det också vara en lämplig rutt?

Det finns dessutom en grillplats längs rutten.

Det ligger en avskalad skönhet i naturen nu.

Höstens glittrande färger är borta, sedan länge.

Vinterns gnistrande kyla har inte ännu nått skogen.

(inte slasket för den delen...)

Det är bara frost.

Och det är så friskt, så fräscht, så avskalat vackert.

Även om nyanserna inte är så många.

LÅNGT EFTER MIDNATT...

Det är långt efter midnatt, och veckans trötthet svider i ögonen.

Ändå sitter jag uppe. Lite galet, jag vet.

Det är bara det att jag fullkomligt älskar dessa tysta nattliga stunder då liksom

dagens verklighet inte riktigt når en och man på något sätt lättare når ett tillstånd

av att vara just i stunden. 

Det låter trendigt värre, men precis för en stund sedan när jag var ute med hunden 

och stod på trappan medan hon "gjorde sitt", så fanns inget annat än stadens ljus.

Men stadens ljud saknades.

Stod där i det relativa ljuset från omkringliggande vägbelysning och 

andra strålkastare och lyssnade på natten.

Även här i staden har den sin tystnad.

Det lät på de frusna löven när något mellanting av underkylt regn och miniminimala

hagelbollar studsade mot dem. Tänkte på hur ett sådant ljud så enkelt

försvinner i dagens alla andra ljud.

Bara här i natten hör man dess sång.

*

Går in, och kryper upp i min korgstol. På bordet

brinner ett doftljus. Det doftar Linne. Så står det på etiketten.

Och så står det ytterligare på etiketten:

---crackles as it burns---

Kommer på att det är ett alldeles underbart litet ljud i natten.

När ljus krackelerar.

Sådant man bara kan uppleva sena kvällar, när det egentligen är natt.

När allt det andra stängt ner och det där stilla, tysta, lilla får utrymme att höras.

*

Det är länge sedan jag borde haft förstånd att krypa i säng.

Men de små, stillsamma, ljuden i natten har fått mig att stanna uppe 

en liten stund till. Och ännu en.

Tills man märker att det är

långt efter midnatt.

Och hunden har gått och lagt sig för länge sedan.

HAVE YOURSELF A MERRY LITTLE CHRISTMAS...

Jag kanske i år skall ge mig själv

en gåva i att verkligen 

försöka 

få till en enkel jul.

Där enkel står för det positiva.

Jag inser att jag har en hel del att lära

av 

katten.

BYGGER BO I HUVUDET...

Nu kör vi ett idiom på B.

BYGGER BO I HUVUDET 

eller när man får något att grubbla och

tänka på eller oroa sig över.

Stundvis känner jag att jag knappt vill öppna nyhetssidorna, 

för där finns ändå något märkligt som vill

Bygga ett Bo I mitt Huvud.

Som det här med Trump. 

Det är lite "yesterdays news" att han blev vald, jag vet, 

men jag är mer än fundersam på vilka han väljer till sina rådgivare.

Ensam är han ändå bara...en. Och någonstans hade jag tänkt att

det finns smarta män och kvinnor som ja...vadå?

Styr honom på ett vettigt sätt. 

För speciellt vettig (om än skrämmande smart!) verkar han ju inte.

Inte så som jag...vi ser det.

Jag vet ingen, alltså ingen, som skulle ha röstat på karln om 

jag, eller vi skulle ha fått röstat.

Och nä, jag begriper fortfarande inte att nästan hälften

av amerikanerna ville stöda honom. Jag bara inte begriper det! 

När Ryssland 2014 bara liksom "nappade" Krimska halvön åt sig från Ukraina

så såg jag på nyheterna hur ryska soldater helt förvånade berättade för de intervjuade 

reportrarna att de då inte alls visste att de var i Ukraina på "arméövning" - de trodde

de var kvar i Ryssland.

Då tänkte jag....nämen herrejee...."alla" har väl tillgång till internet?

Alla unga män har väl en smartphone drällande i fickorna? 

Bara att checka upp, vara lite källkritisk och tänka själv.

Bara för en rysk soldat att kolla googlemap var i h*lv*t* han befinner sig.

Men så här vi det här med att....lyda order. Blint.

*

Den händelsen var inte den första gången jag kände att det som 

händer nu har hänt förr. 

Men det var första gången jag tänkte att tillgången till

all världens information via nätet kanske inte är räddningen, trots allt.

Har vi glömt 1930-talet? Har vi inte läst vår historia?

Har vi inte förstått? Låter vi det upprepa sig? 

Trots all kunskap, trots allt vi så lätt kan kolla upp, trots internet, låter vi detta ske?

Igen.

Jag har alltid tänkt, då jag läser om tiden innan andra världskriget, 

att det var så att den vanliga människan kanske inte förstod, inte såg, inte kände till.

Längre är jag inte så säker...

Kanske man förstod, såg och kände till, 

men då, precis som nu, så bara såg man bort. 

Länge trodde jag att det inte var möjligt.

Igen.

Att människor inte orkar ifrågasätta.

Och kolla upp. Eller ens tvivla.

För vi har all världens information framför våra tangentbord.

När jag hörde om att den blivande presidenten i USA har klämt ur sig

att global uppvärmning bara att ett kinesiskt påhitt för att sänka 

konkurrenskraften i USA trots att man ju mätt att uppvärmningen

är större än någonsin förr, då himlade jag väl mest med ögonen och 

tänkte; nämen...herrejeee...kolla nu upp fakta.

Det här var 2012. Fyra år senare blir mannen vald till president i USA.

Efter lögner och än mer lögner.

Han var ju ett skämt, eller hur? Länge såg man på honom som på underhållning.

Och nu är han då på riktigt, liksom.

Någon sade att det går kanske vägen, det blir kanske bra...ändå.

Han får rådgivare som lär honom, får honom på rätt spår, som dämpar

honom, som filar ner de vassaste kanterna.

Idag läste jag att han utnämnt sin chefsstrateg.

En man som i en intervju säger:

- Jag är mörkrets kraft.

Darth Vader. Satan. Det är makt.

När någon säger så blir jag obekväm.

När blivande chefsstrategen för USAs president säger så..

*

Det är inte lätt att undvika att tankar av förundran och kanske rädsla tillåts 

bygga bo i huvudet

på en.

Tankar om någots nya kommande, något

 som man hoppats hade förpassats till historien.

Något man hoppats mänskligheten hade lärt sig om.

Något vi alla kunde motverka för att vi vet så mycket mer nu.

Nu när vi har alla kanaler att läsa och ta till oss information och kunskap.

Och vara kritiska, uppväga, dubbelkolla, tvivla.

Analysera.

Skall mänskligheten än en gång gå samma väg?

Göra samma misstag?

Upprepa samma felsteg?

Som den alltid gjort, genom historien.

Är det vårt mänskliga öde? Att göra fel...samma fel, om och om och om igen?

Tills...

...ja vadå?

*

Ja...det känns bara märkligt. En del av mig tänker att vad då?

Vi talar om en i mitt tycke lite kucku gubbe långt "over there" som visserligen 

skall bli en av världens mäktigaste män, men vad har det med mig att göra.

Och samtidigt.

Allt har med allt att göra.

Vill vi det eller inte.

Var det lika då, för dryga sjuttio år sedan?

Att man tänkte att man inte vill, inte godkänner, inte accepterar, inte förstår.

Men att man inte visste vad man borde, kunde, skall, göra.

Som nu?

*

Går och blåser ut mina ljus, släpper ut hunden på natt-kisi, borstar tänderna.

Planerar morgondagens middag och gömmer för en stund bort

de där lite oroliga tankarna som envist bygger sitt kråkbo i 

mitt huvud.

Är jag klarsynt för vad som komma skall,

eller ser jag bara spöken i natten.

För världens skull hoppas jag på det sista.