EN ALLDELES VANLIG DAG...

Startar med att yoga en stund på terassen.

Förstår inte hur jag kunnat glömma, eller lämna bort detta som är så skönt! 

Hade först tänkt ta till det där ett-foto-i-timmen-knepet när det blir akut bloggtorka i skallen på en.

Men så blev det inte mer än detta morgon foto då.

Sedan drog jag till skogs, jag kan ju bara inte motstå lockropet av alla kantareller och trattisar, 

skäggriskor och stod där inte en självaste KarlJohan och hojtade på mig! 

Liksom vem ja,  v e m , kan motstå det?

Känner mig som en husmor hardcore när jag plockar svamp allt vad jag hinner. Steker och fräser,

förväller och torkar, fryser och lagrar. Känner att det kan gott bryta ut ett litet världskrig eller något.

Jag är liksom beredd! Minst! 

Plockar dessutom en ansenlig mängd liter lingon. 

Å, jag liksom känner hur det sakta börjar växa fram en husmorsförkläde av sig själv på mig.

Det är hösten som gör det. Det triggar igång mitt husliga jag. Varje år.

Skickar iväg karlen med bössan på gåsjakt. Jag är ju vegetarian, men 

kan gott leva med jakt faktiskt. De djuren har ju fått leva sitt art-typiska och 

naturliga fria liv tills....*bom*. 

Sedan händer det ju oftast att det inte blir något *bom* - inte idag heller.

Jägaren (han) kom hem tomhänt.

Samlaren (hon) samlar och samlar och samlar...

Grankottar! 

Man vet aldrig när det kommer att behövas.

Nä, jag har ju nog en liten tanke och idé och faktiskt en beställning som grund 

för mitt samlande av grankottar. Det får jag återkomma till sedan när tid är.

Jamen, jag pysslar på. Samlar och har mig.

Och jag bara  ä l s k a r  det.

September är absolut en av mina top tre månader. 

De övriga är...september och september.

Nämen, det är lite så det känns just nu.

Det är lite lagom sommar kvar. Man är full-laddad av energi efter sommaren.

Det är sommar-ljus på dagen men höstmörker på kvällarna.

Inte för kallt, inte för hett. Bara precis lagom.

Och härute...vid skogen och havet.

Här samlas gässen (på lagom avstånd för skott - de vet...) men 

kamerans skott är inte alls lika förödande för fortsatt gås-leverne. 

Lyckas fånga några på bild då de drar förbi. Den här stunden när man känner och vet

att det igen är höst och att alla dessa fåglar skall dra iväg.

Att allt går mot månader av stiltje och vila. Med eller utan snötäcke.

Jag känner mig inspirerad, taggad, energisk, men också melankolisk, dämpad och lugn

på en och samma gång. Det är hösten som gör det med mig.

En alldeles vanlig dag.

HÖST...

Köksfönstret immar nästan igen. 

Står i det lilla köket på stugan och steker kantareller.

Skogen som inte är någon typisk kantarellskog bjuder till. Jag gick en sväng bland tall och gran, mossa och renlav och visst hittade jag någon kantarell, jag med. 

I det lilla köket finns ingen köksfläkt så fukten från stekoset av skogens svampar 

lägger sig som små små bubblor påfönstrets yta. 

Så små att de nästan inte syns. Bubblorna. 

Ritar en glad gubbe i fönsterimman. Varför inte, liksom? Det är ju ändå jag som tvättar 

dessa fönster. Mig stör det föga att en glad smiley dyker upp varje gång fönstren immar igen på nytt.

Vänder om bland kantarellerna och känner in september. 

En av mina absoluta favoriter. Vill liksom inte att september skall ta slut. 

Så känner jag varje år. 

Och nu har den ju bara börjat, jag vet. 

Jag står här första dagen i september och bara är i själen av månaden. 

Andas, doftar, känner, fryser, ryser, myser in månaden på kommande. 

Plockar skäggriskor. De hör min barndom till . 

De skall förvällas i tio minuter för de är pikulite giftiga, sedan skall de saltas och läggas in.

På vårvintern plockas de fram och tillreds med lök och smetana till en svampsallad att 

servera till blinierna. Jag kan känna hur jag flyttas fram till en kristallklar vinterdag då 

fönstren immas igen av att jag steker bliniplättar. Solen lyser blek och det är kallt, kallt.

Då plockar jag fram mina riskor och gör min sallad.

Det här tänker jag ofta på hur matminnen kopplar ihop nutid med dåtid, kanske över årtionden.

Matminnen från min egen barndom, matminnen från mina barns barndom, och matminnen 

som jag skapar nu, idag. 

Matminnen som styrs av årstiderna, eller årstider som bjuder på matminnen. 

Skogen jag går i är ingen guldåder när det gäller svamp. 

Den är rätt mörk, mycket gran. Mycket ris, blåbär och ljung. 

Svampar får liksom inte riktigt plats.

Men jag vet ett ställe där det växer trumpetsvamp. Bra svampår alltså.

Det är bara då de dyker upp.

En handfull brukar vara det jag kan skörda där. Goda år.

*

Trumpetsvampen brukar jag torka och spara till Rätt Tillfälle.

För mig är Rätt Tillfälle oftast en utfärd, en liten vandring, då termosen fylls

med varm, gräddig soppa av trumpetsvamp.

Finns inget bättre. Lite gott bröd till bara. 

Och en skön vandring. 

Jag tar er med nästa gång. När soppan skall avnjutas. 

Svamp. Höst. Aaaaaahhhhhh!!!!!!

PYSSLAT PÅ...

...en sådan söndag.

Ja men ni vet? Man stoder upp och häver i sig det där kaffet, läser Husis och fastnar

lite mer än vanligt i någon artikel och vips har det gått en timme, eller två.

Näe, nu! tänker jag och rycker tag i mig själv. Ett sådant j*vl* latande, liksom.

Klockan är redan förmiddag med råge när jag gör min morgonyoga som jag från och 

med NU skall ta som en rutin igen. Det har verkligen varit synnerligen sporadiskt det 

här med min yoga nu ett tag. Märkligt i och för sig, för jag älskar ju det.

Inte som att ge sig ut och jogga. Det avskyr jag (oftast) där och då, även om jag

efteråt kan känna någon liten lyckokänsla. Men yoga, det gillar jag under hela

vägen. Bara jag skulle få till det. Att plocka fram yogamattan.

Bara ren och skär lathet som stått i vägen. Jag vet ju det. 

Vad skall jag hymla om nåt annat?

NU skall det bli ändring. Jag känner att jag blivit stel som bara vad! 

Lagt på hullet har jag också. Det skall bort NU.  

Helst igår...ja..hååhhhåååå.

Sommarens delikatesser har liksom inte

oförmärkt vandrat förbi min kropps reservdepåer om man utrycker det så. 

Tvärtom har det satt sina tydliga spår. 

Och spåren är både synliga men framför allt obekväma.

Ja,ja...inget toppenjobb att banta precis. 

Har lyckligtvis väldans sällan behövt göra det, men 

nu har nog rökstoppet för ett par år sedan och åldern *host* och en ren och skär lättja

gjort sitt och någon borde göra något. 

Finns inte så många någon att välja mellan, så bara för mig att ja...bita i. 

Avundas lite kattan. 

Hon är sådär underbart smidig och i form till synes hela tiden.

Men så jobbar hon ju på det också.

Hon är ute och jagar nätterna i ända.

Mössutställningen vid trappan på morgonen talar sitt tydliga språk.

Hon har inte legat på latsidan minsann. 

Jag skall nog ta modell av henne. 

Bli smidig och stark, och kärleksfull.

Som kattan. Den finaste. 

Mitt motto för i höst.

Jesssss! 

ÄPPELPÄPPEL...

Jaha, hemma igen, som sagt.

Har sällskap av Myrra, som ju numera glatt igen har sin skadade svans i vädret, 

medan jag plockar åt mig några äpplen.

Hon är okej nu, bara med en liten "knorr" på svansen - som synes.

Men också svansändan har tydlig känsla, även om den hänger lite, 

så ingen svanskapning på katt här inte!

Går en sväng i trädgården och känner att medan jag varit borta har det 

liksom blivit höst på allvar.

Äpplen mognar och faller ner. En stor del är tyvärr maskangripna, annars hade jag

satt en stor skylt vid vägen:

Kom och plocka äpplen! 

Här är förresten delar till det som skall bli ett "växthus" så småningom.

I morgon blir det att lite måtta och se, fundera och skrapa sig i skallen ett tag.

I morgon skall också en rabatt grävas och ogräs rensas. 

Och här sitter jag och ugglar fast natten är sen..ja, ja. 

Skall försöka hinna med en hel del här hemma på weekenden,

början på nästa vecka får vara lite effektiv även den och så

efter onsdagens yogapass blir det förlängt veckoslut på stugan med kräftor

och annat gött. 

Aj aj...sådant att se fram emot! 

FRÅN DANMARK TILL EN ANNAN Ö...

...Vaknade på västkusten och efter frukost var det motorvägar som gällde tillbaka mot Köpenhamn.

Oftast är motorvägar tråkiga transportsträckor, men ibland kan man ju stöta på pärlor även där! 

Och så är det ju så att om man nu är i knutarna så är en lunch i Nyhavn inget jag är säger nej tack till.

Mätta och belåtna rattades bilen mot Hillerød och ett snabb-besök hos vänner som bor där.

Med färjan över till Helsingborg och så ner mot Ystad. Där hade vi tänkt sova över.

Sensommarkvällen hade redan hunnit bli riktigt mörk när vi kom fram.

Havet lät mer än det syntes. Fint oberoende.

På morgonen visade sig stranden se ut så här. Kanske just det jag förknippar med Ystad.

Nu blev det bara att synnerligen snabbt skurrå några gator fram och tillbaka innan vi drog vidare.

Det var trots allt söndagsmorgon och inte så mycket hände i Ystad.

Det var vi och några morgontidigare hundrastare.

*

Kör kustvägen mot Kalmar, tar igen de minsta vägarna som går närmast havet.

Vägar som GPS:en vägrar styra in mig på, men jag håller på mitt och kommer

fram till Kalmar så här också. Och garanterat längs vackrare vägar.

I Kalmar är domkyrkan öppen och jag tassar in och tänder ett par ljus. 

Jag har gjort så när jag besöker kyrkor runt om i världen. Sedan 1989 har jag gjort så.

Tänt ljus. Sedan 1998 har jag tänt två. Varsitt ljus för varsin grabb jag har.

Det har blivit många ljus, i många kyrkor under åren som gått.

En tradition jag aldrig kommer att bryta. Det känns lika fint varje gång.

Och så betalar jag faktiskt lite extra för varje ljus också - 

mitt lilla sätt att bidra till det kulturarv kyrkor ändå är. 

Jag går liksom rätt sällan i kyrkan sådär till vardags, så ingen församling skor sig speciellt bra på mina kollektpengar om man säger så.

Det här är mitt sätt (förutom kyrkoskatten då som jag också envisas med att betala). 

Och så gillar jag den tysta, lite andäktiga stunden när jag tänder ljusen 

och tänker på hur galet mycket jag ändå älskar grabbarna mina.

Och så blir det ytterligare en bro - den till Öland.

Väderkvarnarnas och kalkstenens hemman.

Jag blev på direkten förtjust i Öland. Det är något i kargheten som får min själ att spinna. 

Det stora alvaret. 

Visste redan nu att jag kommer att återkomma hit, bara för att få vandra på

alvaret. Här är något otroligt vackert.

Åkte ner till Öland sydspets och överraskades av ett naturum som jag inte visste fanns.

Att det blev Öland på hemresan så var ju lite extempore, så jag hade inte hunnit kolla något alls på

förhand. Udden i sig och fyren Långe Jan och naturumet med sin fina utställning och intressanta fakta om naturen härute var en riktig pärla för mig! 

Skulle gärna stannat här längre och kanske mest då i tiderna kring fåglarnas flytt-tider.

Måste vara otaliga fåglar som mellanlandar här.

Lite längre ute till havs låg en och annan säl och degade dager bland skarvar, svanar och måsar.

Vid stranden pilade vadare av olika sort och art hit och dit och var helt fokuserade på att hitta mat. 

Jag hade verkligen fått en dag att gå åt bara att följa med deras förehavanden.

Hit vill jag tillbaka! Absolut! 

Kanske redan nästa vår om bara arbete, tidtabeller och annat ger möjlighet. 

Övernattade på Ölands västkust, bokade biljetter till hemresa till följande kväll. 

Det betydde att jag inte skulle hinna till norra Öland, men kände att då har jag ju en synnerligen bra orsak att återkomma. Hih! 

Campingen här var också rätt tom, killen i receptionen sade att vi och ett par precis innan 

var de enda som checkade in den dagen. Det är ju lite off-season som han uttryckte det.

Och kanske det är så?

Starar och svalor hade börjat samla sig på el-ledningar och det om något är ett sensommartecken.

Dimman kom krypande in från havet och täckte havsutsikten från övernattningsstället i ett töcken.

Kokade sista målet mat på fältköket för denna gång.

Spagetti med pesto, lättstekt gravad lax med parmesan.

Så himla gott! Också i hemkök.

Ja, men det var den trippen det, vet ni.

En vecka i bil. Hur prima som helst. Kan varmt rekommenderas.

En del saker är bäst att hållas simpla. Det blir enklast så. 

*

Och Öland...jag är inte klar med dig än.

Inte Danmark heller...

Återkommer!