GE SIG IVÄG...

...och har en fast punkt.

Skall vara i Odense på onsdag. Och det var det. Resten är bara underbart dra dit näsan

pekar och det känns skoj att ratta bilen. 

Åker i väg med lite camping-mentalitet faktisk. Tycker ju om att campa

och försöker nog en gång i sommaren i alla fall komma iväg på något som gör att jag får

plocka fram mitt spritkök och koka i alla fall en pasta och en fisksoppa på den. 

Sova i bilen, vakna och koka kaffe. 

Jo, jag gillar det! Lite absurt, jag vet, men jag gillar det ändå. 

Nog en kvarleva från tiden då jag vandrade mer. Någon ultimat frihetskänsla på nåt tvistigt vis.

Jag vet inte. 

Jag har inte bokat någon returbiljett heller. Det känns också skönt. 

Jag kommer tillbaka när jag är redo för det. 

(I verkligheten vet jag ju att jag behöver vara hemma igen i slutet av augusti, men

så där i teorin och framför allt i känslan är returen öppen).

Så jag har suttit och skissat lite på vad man kunde besöka.

Även om jag skrivit resplan på mitt papper så är det verkligen just en skiss.

Det kan ju hända att jag inte besöker Aarhus alls. Men om jag gör det så 

vill jag gärna se Den gamle by. Lite så. Skissa.

Även om det här blir en campa-med-bil resa och utrymme finns så sitter det i att 

dra ner på vad man släpar med. Hade kvar lite tvål-flingor från en vandring något tag.

En mini-tandkräm. Handdukar som tar liten plats och torkar lätt. Och allt det i en 

kass som tål väta och är lätt att greppa med när man går för att ta sig ett morgondopp, 

eller till duschen på en camping. 

Jag kallar det mitt badrum. Simply så. 

Det sitter tydligen lite i ryggmärgen det där sättet att packa smart. 

*

Aj jo, om någon har tips på fina ställen att besöka i Danmark så tipsa!

Man vet aldrig om jag har vägarna förbi. 

SOLNEDGÅNGAR...

...ja inte får man nog av dem inte! 

Terassen skall bli en veranda, eller glasad terass, eller något medan jag är borta.

Det skall bli härligt att kunna fortsätta sitta ute, lite mer ombonat, när

vinden ligger på. 

Det visade sig att det inte gick att använda de begagnade fönstren jag hade fyndat i 

en antikbutik, men inte hänger jag speciellt mycket läpp för det inte! 

Hade mina aningar om att det kunde vara knepigt att få dem att passa,

men jag hade ju en liten plan B. Det har man ju! 

Om man köper ett dussin begagnade fönster på en höft.

Jag hade ju planerat ett växthus, eller ett inglasat hörn, i samband med pergolan därhemma.

Så japp, nu åker fönstren hem i stället. 

VAR DET DE...

...eller var sommaren slut?

Jag har småhuttrat hela dagen. På ett annat sätt än då man sommar-småhuttrar. Det är vet ni en sådan skillnad! Om man småfryser på sommaren så går man i solen en stund eller om det skulle råka vara mulet så tar man på sig en tunn tröja och så är det bra med det. 

Och så fortsätter man vara ute. Och pysslar på med det man pysslade med. 

Men idag var det annorlunda. Redan från morgonen ville jag inte bli varm. Hade ett möte med snickaren om hur några små grejs skulle förverkligas. Å andra sidan, varje gång man har möte med en snickare känns det som om det jag tyckte var en liten grej i verkligheten är något helt annat. 

Så även nu. Men mer om det en annan gång. Nu är jag kall och vill bara tänka på att bli varm.

Hade tänt brasa, och var nästan varm när det blåste upp rejält och jag märkte att vattnet stigit oroväckande med tanke på vår lilla banan-båt. Den är alltså gul, och ser lite ut som en skalad banan, därav namnet. Långt uppdragen på stranden tänkte jag att den var "safe" men en tur ner till stranden visade sig att vattnet stigit och nådde nästan ända upp till akterbrädet. 

I regn och storm (och frusen, märk väl) fick jag efter bästa förmåga surra fast båten ytterligare.

Och jag tänkte att det här är nog första föraningen till höst så där på riktigt. 

Allt kändes annorlunda. 

Tidigare, innan stormen var det soligt. men inte speciellt varmt. Mellan mina nätkurser gick jag en sväng ner till stranden. Där hade någon ömsat skinn. Jag kände på skinnet i ett infall.

Det var mjukt och varmt och inte alls som jag tänkt mig att ett ömsat ormskinn skulle vara.

Om man ändå fått se det någon gång. IRL.

*

IRL har skarvarna börjat samla sig till flockar de med. Liksom gässen.

Under de senaste fem åren tycker jag skarvarna har ökat i antal, även om de inte kommit så nära intill stugan. Men så här mot höstkanten kommer de in i viken. Men skarvarna kommer havsörnen också.

Antagligen rör skarvarna om i fiskstimmen så även örnen har lättare att nappa sig en firre. 

Det har jag sett flera gånger. 

Också det är höst. Jag tycker hösten känns tidig i år. 

Tycker det finns så många tecken som känns så där höstiga.

Senaste natt vaknade jag av att jag hörde ett möss knappra och krafsa någonstans i stugan.

Jag tror jag aldrig hört möss inne här. Och absolut inte i medlet av augusti! Då brukar de väl hålla till ute i skogen bland mossor och ljung?! 

Bådar det en tidig höst och en kall vinter? Vet de något vi inte vet?

Jag kan inte släppa tanken på kylan. Det beror säkert på att jag känner att jag 

fryser om fötterna. Jag har ju min knäppa princip; man går barfota mellan 15 maj till 15 september.

Basta! 

Plötsligt känns en månad till av barfotaleverne lite...utmanande! 

Tur att jag skall resa iväg då. Till lite sydligare breddgrader. 

Inte mycket, men lite. 

Skall packa ihop här. Lämna klipporna för en tid. 

Känner att jag nog inte kommer att känna sommarkänslan här mer i år.

Det är alltid lite vemodigt, det kommer jag inte ifrån.

Jag står där med frusna tår och hönshud på huden och undrar;

Var det det? Sommaren? För denna gång?

ANOTHER DAY AT THE OFFICE...

...eller en bild var och varannan timme sådär.

För ett år sedan så hakade jag på en grej som cirkulerade bland bloggare;

en bild i timmen under en dag. Jag tyckte det var lite skoj faktiskt. Att dokumentera vad man

riktigt gör under en dag. Kom att tänka på det när en bekant som jag stötte på här om dagen

undrade vad jag egentligen gör härute på stugan. 

Jaa-a...vad gör jag egentligen?

Inte kanske helt en bild i timmen, men lite smått från dagen som gått.

*

Sextiden vaknade jag första gången. Kom ihåg att jag borde ha skickat en mail, bara lite

info om en sak, så jag gjorde det via paddan som jag hade i laddning rätt nära sängen. 

Somnar bums om och vaknar på nytt vid åtta.

Väcker (!) hunden, sätter vattenkannan på spisen, går ut till huset med hjärta på dörren,

och plockar några smultron som mognat på vägen tillbaka till stugan.

Gör mig den där samma smörgåsen som jag alltid gör. Nästan varje morgon.

Bara det att så här på sommaren när tomaterna kommer direkt från växthuset (inte mitt dock)

så smakar de så underbart så jag blir nästan lite yr.

Det här är de veckor på året då jag glatt struntar i vad jag har för bröd under tomaterna för det är egalt. Större delen av året spelar brödet en större roll då tomaterna mest är där på brödet för syns skull. Nu är de där för smakens. 

Ja, och o ja, Aida får naturligtvis sitt morgonmål, hon med. 

På det sättet är vi som ett gammalt par, hunden och jag. 

Vi ruckar sällan på våra morgonrutiner. Det känns bäst så.

Morgnar är bra att vara som morgnar brukar. Så tycker vi.

Hade jag varit hemma hade jag kanske kokat mig en kopp kaffe till 

och bläddrat genom Husis. Den av papper.

Men nu är jag här, ute i skogen, och har ingen tidning av papper.

Kokar mig ändå en kopp kaffe till och swoschar fram en e-tidning. 

Jag har vant mig. Det är så man gör. Och jag gillar det.

Klockan har blivit nästan nio, och jag skall sätta igång.

Så här ser mina dagar ut "at the office". 

Svarar på mail, skickar en planerings-idé vidare, men mest av allt går min tid åt

till e-learning. Läser (och lyssnar) e-kurser och tycker det är så fantastiskt! 

Här kan jag vara på den platsen jag helst av allt vill vara på just nu och får lära mig saker som

jag helst av allt vill lära mig just nu! 

Jag kan knappt få nog!

Tar en lunchpaus. 

Skriver rent lite hafsiga anteckningar och käkar en smörgås med sill från en kvarglömd burk. 

Känner att jag behöver röra på mig lite. Hoppar i stövlarna och går en sväng i skogen med hunden.

Vi är borta en halvtimme sådär, och går knappast mer än en kilometer och kommer hem med

en riktigt skön mängd svamp. Rensar dem snabbt och återgår till mina e-kurser.

Så går eftermiddagen och jag märker knappt hur timmarna går.

Det är så när man är helt inne i något. Hur härlig är inte den känslan??!!

Telefonen plingar till, det är snickaren som undrar om det är läge

att ha ett möte i morgon gällande inglasandet av terassen jag sitter och jobbar vid

just nu. Tycker det skall bli så underbart med fönster, med vindskydd.

Hur det kommer att förlänga min säsong härute. 

Ringer ett par andra samtal och stämmer några möten.

Blir hungrig.

När jag körde ut hit till stugan häromdagen så slölyssnade jag på radion.

Där talade man om det här med att det är svårt att äta bra och billigt. 

Idag tror jag att jag åtminstone åt både bra och extremt billigt. 

Vad nu sedan en näve spagetti och en matsked olivolja kom att kosta.

Resten var gratis.

Lök och gräslök från landet. Svampen från skogen.

Tänker att jag borde nog bli ännu bättre på att ta till vara det naturen ger.

Sitter vid mina kurser ännu en dryg timme innan jag tar och stänger ner.

Skulle det inte vara för en envis infektion, bursit heter det visst på riktigt, som ilsket gjort sig 

påmind till och ifrån hela sommaren, så hade jag tassat iväg på en långpromenad.

Men nu blir det att ta en sväng med bärplockaren i närskogen.

Jag är inte överförtjust i att plocka blåbär. Inte i att äta dem heller. 

Jo, det finns sådana människor, jag är en. Men jag samlar (lite) om någon annan 

hade glädje av dem. 

Till min glädje ser jag att det blir ett härligt lingon-år. 

Det gillar jag desto mer! 

Kvällen lider mot sitt slut. Jag tar en dusch efter turen i skogen.

Det blåser friskt, skymningen kommer snabbt nu. 

Det är lite höstigt, faktiskt.

Och jag avslutar 

another day at the office- när det är som bäst! 

VINDEN AVTAR NÅGOT TILL KVÄLLEN...

Undrar om inte det bästa med att ha hund är den där direkta responsen på små vinkar.

I morse plockade jag fram

den där slitna läderryggsäcken som betyder ett par dagar någon annanstans.

På direkten hade jag en mycket mer allert hund. Hon följer mig med blicken och när jag packat klart sitter hon redan vid trappan och väntar. Hon vet ju inte vart vi skall, hon vet bara att vi skall.

Det räcker för henne.

Vi packar light denna gång, bara ryggsäck, mat för några dagar, hunden och jag.

Vi kurvar via en antikhandel som snällt nog lagrat ett antal gamla fönster åt oss över sommaren.

Jag får med häften i bilen. Resten skall jag avhämta senare. 

Vi skall bara ut till stugan (igen). Men ändå smittas jag av hundens entusiasm. 

Nåt händer - vi är på väg. 

Vinden rufsar om i mitt hår och i hundens päls medan vi lastar gamla, skruttiga fönster.

Skruttiga på det sättet att jag precis vet vad jag gör nästa sommar - skrapar, kittar och målar fönster.

Men de är vackra - fönstren. 

Och jag har inte väldigt mycket emot att skrapa fönster! Inte egentligen. 

Det är skönt att veta att något projekt väntar på en. På det sättet är jag lite - udda?

Vid stugan är det ännu mer vind. 

Riktigt ordentligt med vind, även om den är mjuk och nästan varm.

Vi installerar oss, hunden och jag. 

Jag bär in de få grejer jag har med mig och radar fönster mot stugväggen,

tänder en brasa och öppnar radion.

Hunden hoppar upp i en korgstol och förvandlar sig till en liten kanelbulle.

Vi har tydlig arbetsfördelning...

*

Käkar lite, tar en tur i skogen och hittar tillfredställande med kantareller. Och en stensopp.

Inga älgflugor, inte än. 

Hunden försvinner. 

Drar iväg åt annat håll. 

Antingen fick hon upp ett spår, vilket jag hoppas inte är fallet. 

Det är nog inte läge med lösspringande hundar i skog och mark. Hon brukar komma när jag visslar. Nu kanske hon inte hör mig för vinden? Jag börjar dra mig tillbaka mot stugan. 

Om någon ringer om en bortsprungen hund så vill jag vara anträffbar. Innerst inne

gissar jag att hon tappade bort mig när jag snurrade tolv varv runt varje björk i jakt på kantareller och

helt enkelt tassar stigen hem före mig.

Mycket riktigt. Jag möts av en hund som käkar blåbär allt hon hinner vid vägen ner till stugan.

Och blir riktigt varm i hjärtat - that's my dog! 

Vinden har avtagit. Precis som de sade i rapporten på radion som jag lyssnade på

när jag körde hit. 

Vinden avtar något till kvällen. Och så gjorde den.

I innersta viken var det lugnt, även om vågorna därute ännu bar vita toppar.

Innan jag åkte från stugan senast hade jag sett en flock med skrakar, upp till 36 stycken på

en gång. Och då brukar några vara under ytan, så jag tippar på fram emot fyrtio fåglar.

Årets ungar, och några äldre. En riktigt storfamilj.

Under åren har skraken blivit en favoritfågel här i viken. 

En sådan fin en.

Och vinden har avtagit, även om det blåser friskt fortfarande. Det är mulet.

Jag fryser om fötterna och plockar fram de tovade ylletofflorna och drar på mig en ylletröja med 

polokrage. Känner mig höstig. För första gången i år. 

Tycker att sommaren gått så fort. Frågar hunden om hon tycker lika?

Hon ligger nerbäddad bland dynor och låtsas inte höra min fråga.

Så tar jag kopplet och undrar; skall vi ta en sväng ner till stranden.

Då är hon genast med! 

Det är det jag gillar med hundar. När det gäller praktiska saker är de med.

Filosofera får jag göra med någon annan.