KOMMA HEM...


...även under hemresan valde jag mindre vägar även om det ibland händer när jag börjar ratta hemåt och någon liten reströtthet börjar märkas att lusten att bara ta de där största motorvägarna börjar kännas lockande.

Men jag höll mig. Nästan till slutet. 
Från Heinola blev det sedan motorväg hem.


Men innan det så blev det lite kurviga vägar bland en och annan sjö.
Kom faktiskt på att här i de här landskapen finns en naturpark som absolut skall besökas senare i höst.
Så den skall jag återkomma till. Både här på bloggen och i verkligheten.




Medan jag körde så kom jag att tänka på att det är väldans sällan man får se kor ute på
bete - även här bland de små sandvägarna alltså.
När vi sedan äntligen såg några kor ligga och ha de ko-skönt i hagen blev jag 
liksom glad i hjärtat. Äntligen några kor som har det som kor skall ha det...

Men de var inte många. Kor i hagen. En sevärdhet nästan.
Visst är det beklämmande? 
Och det är knappast så att detta dussin kor producerar all den mjölk och ost vi 
äter? Nej naturligtvis inte. Och jag tycker verkligen synd om resten som aldrig får gå ut...

Nog är det ju såhär en ko borde få leva?
Det borde vara självklart...

...men det är det ju inte. 
När såg du senast en frigående kossa? 

Funderar på det medan jag rattar in på motorvägen på väg hem.
Ja, från motorvägen ser man ju inte så mycket alls. Landskapet blir
på något sätt stumt när man susar i 120 förbi.

*

Men man kommer ju fort hem...






Hem till clematisen som blommar i krukan i väntan på att pergolan skall bli klar.
Och vi är på slutrakan nu! Wohooo!!!

Eller slutrakan på det sättet att stengolvet skall läggas i morgon! 




Vad vi nu gjort är att lassa sand, och mer sand och ännu mer sand! 
Målade hela pergolan ännu ett sista varv innan stenarna.
Varmt, svettigt och ännu varmare blev det, men nu ligger sanden där,
packad och stampad i väntan på att få sin yta av sten. 

SEN, sen, sen är det dags för lite champagne känns det som. 
Vi har jobbat på en hel del här på gården i sommar, 
men det känns som om pergolan är den som fått mest synlighet för den är ny.

Att måla ett helt hus, och att renovera fönster det är mindre synligt även om
arbetsmängden varit mångdubbel.

Det är pergolan som syns. Och det är den jag längtar efter mest.
En oas i oasen att vara i.
Något fint att komma hem till.



NYSLOTT - SAVONLINNA...



Vår minisemester fortsätter mot Nyslott.
Vi hinner precis in till stan för att shoppa lite skor som behövs.
Checka in på hotellet och dra in mot stan.
Käka på en slottskrog och lystra till en medeltida trumpetfanfar 
som meddelar att det är dags att dra sig mot borgen.
Olofsborg. 



Heh...lillungen som lite motvilligt lät sig övertalas för en operakväll.
På riktigt så var han nog kanske lite nyfiken i alla fall - fast det kanske inte 
riktigt ser så ut. 






Lite bilder från borgen, av sjön omkring och av det som jag alltid förknippar med Saimen.
De där insjöbåtarna. Som jag alltid tänker att någongång skall jag ta och åka en sväng med
en sådan. Och så får jag ändå inte det gjort. Jag har väl planerat det nu i trettio år eller något...

Beslutet att gå på opera var något snabbare fattat. 
Kvällen innan vi åkte kikade jag på skoj om det skulle finnas biljetter kvar.
Och det fanns det, så ja.
Det blev Falstaff av Verdi.



Tackar och bockar gjorde vi och tackar och bockar gjorde de.
Grabben tyckte att det var riktigt bra faktiskt och ställde sig upp 
och applåderade. 
Åtminstone blev han inte opera-avskräckt :). 

Efter föreställningen gick vi en sväng på stan, satte oss vid
en mysig uteservering med värmande eld och filtar.
Sommarnatten var varm, men inte varm.

Tänkte på det där hur fort tiden ändå går! När jag började bloggen var 
lillungen just en liten unge, med bus i blicken och spring i benen.
Och här satt jag nu på en drink efter operan med honom.
Liksom - hur vuxna får ens lillungar bli? 
Heh, jag förstår ju att det inte är överdrivet ofta jag får honom medlurad,
så på det sättet var det också en fin kväll.



Och så blev det att tassa hemåt mot hotellet i en julinatt i en stad
som var ovanligt tyst och folktom trots operafestival och bästa 
semestermånad.

*

Det var i övrigt något jag lade märke till längs hela resan.
Hur lite människor, turister och lokala var i gång. 

Ingenstans var det trängsel, på kvällarna gapade terasserna tomma trots ett
riktigt skönt sommarväder även om solen inte gassade på för fullt.
Jag hade fått hotell bokade precis i närheten av det jag ville bara någon dag innan. 


Det är oroväckande tyst i vårt land under värsta semestersäsongen. 
Lite kusligt nästan. 
Som om lågkonjunkturen nu fått ett ansikte på något sätt. 
Längs vägarna flera restauranger och mindre kaffekiosker som stängt. Till Salu skyltar 
lite här och där. Eller så har man bara övergett...allt. 
Det blir så konkret. 
Och det lade en liten skugga över resan faktiskt. När man på något sätt
levt länge nog att kunna tänka sig de mänskliga tragedierna bakom de lyckta dörrarna.

Ja, hmmm....detta vackra land...lite knäat på något sätt.





PUNKAHARJU - KERIMÄKI


Från Imatra körde vi mot nordost. Också nu längs småvägar.

Precis där vid Punkaharjus åsar finns Finlands skogsmuseum, Lusto.
Där finns allt om skogen, om skogsbruket förr och nu. Allt.
Så värt ett besök, att ta sig en timme eller två här öppnar
verkligen ögonen att 'se skogen för alla träd'.

Utanför museet hittar vi denna finska man, med sin finska häst
djupt i de finska skogarna. 




En sommarskur blötte ner medan vi gick inne på museet.
Tänker att på mannen här blev det bara ytterligare en talande detalj om
hur tufft livet var då.
Det rann nog en och annan svettrännil och säkert en och annan tår också 
därute i skogarna...

*

Från Lusto körde vi till Kerimäki.

Där hittar man världens största...något.



Och här har vi den.
Världens största träkyrka! 
Och Finlands största kyrkosal dessutom.

Man kan ju undra - hur tänkte man här?

Det lär väl inte helt bli klart någonsin varför det blev en sådan enorm kyrka just här, men 
oberoende så är den fantastisk! 

Kyrkan blev färdig 1847 och rymmer inget mindre än nästan 5000 personer.
Sittplatser finns för 3300, resten är ståplatser.
Sedan kan man bara nämna att kyrkan varit fylld bara ett tiotal gånger under nästan 170 år.

Varför denna gigantiska kyrka?
I socknen kring Kerimäki hade man redan innan byggt rätt så tilltagna träkyrkor.
Kyrkoherden ville att åtminstone hälften av socknens invånare skulle rymmas på
en gång in i kyrkan.  
Församlingen hade inte dock råd att bygga sig en stenkyrka så man kompenserade
med att bygga stort i stället. Inne i kyrkan ser man hur man velat 
få till stenkänslan inne i kyrkan genom att marmorera träpelarna.





Ursprungligen fanns det åtta kaminer i kyrkosalen som det eldades i för att hålla
värmen under vinterns gudstjänster.
Kvar finns bara fyra av dem, och också de värmde sista gången på 1950-talet. 

Numera är kyrkan inte uppvärmd alls - det hade varit en för stor brandrisk helt enkelt.



Hur stor kyrkan är att svårt att få på bild.

Men om jag säger att här finns knappa 1,7 km kyrkbänkar.
Just det.... blir det plötsligt stort!


Och stor är den. 
Stor och vacker! 

*

Här träffar vi också min väninna sedan hedenhös och firar en 
skön världsförbättrarkväll med henne och hennes man på deras stuga
vid Saimens strand. 




Innan vi drar vidare så får vi en inblick i omgivningen, åka upp på hiskeligt hög
istida åsrygg med utsikt över insjöar till höger och vänster. 
Vackraste insjöfinland! 
Får höra lokal historia och så, lite som gräddan på moset:

Butiksbussen! 

Något jag minns från min barndoms somrar på Åland.
Då kom butiksbussen.

Här kommer den än.
Hur underbart är inte det!

Men det blir dags för oss att dra vidare.




FIRST STOP - IMATRA...


Som jag ju nämnt så gillar jag skarpt det här med att bara sätta sig i bilen och åka iväg. 
Utan några som helst större planer. Min erfarenhet är att det oftast blir ur bra som helst så.

Vi, lillungen och jag,  startade på förmiddagen och skulle vi valt motorvägar hela vägen, så hade vi varit framme på någon timme bara, men nu valde vi småvägar (eller mindre vägar) istället och själva resan fick ta den tid den tog. Med oss, som sällskap, hade vi ett åskmoln på uppväxt. 
Vi kunde följa med det hela vägen och det växte och växte och växte. 

Och så kom vi då efter ett antal kringelikrokar fram till Imatra.

Imatra är en stad i Södra Karelen vid Vuoksen. Härifrån är det bara 7 km till den ryska gränsen
så i stadsbilden hör man en hel del ryska också en sådan här alldeles vanlig dag. 
Redan för över hundra år sedan var turismen stor här. Både från Ryssland, men också från övriga Europa. Imatra fors var då en turistattraktion att räkna med - helt i klass med Eiffeltornet faktiskt.
Imatra forsen är ju faktiskt inget mindre än Europas största fors. 
Numera producerar forsen el vid ett intill liggande kraftverk. 

För att ta emot denna turistström byggde man ett maffigt hotell. Till en början byggdes hotellet i trä, men efter att det brann ner så uppförde man ett stenslott 1903 som skulle tillfredsställa besökarnas krav på elegans och stil.
Då i början hette hotellet Grand Hotel Cascade. Nu går det under det lite trista namnet (i mitt tycke då) Valtionhotelli (ungefär som random Statshotellet...)
Ett så vackert hotell hade liksom förtjänat ett mer glamouröst namn, tycker jag.



Och det är vackert! Visst kan man förstå att även den ryska adeln kunde
tänka sig att semestra här. 
Här i korridorerna har Pjotr Tsaikovski, Alexandr Skrjabin och Igor Stravinsky tassat.
Albert Edelfelt, Akseli Gallen-Kallela, Louise Sparre och Juhani Aho
var här när det nya hotellet invigdes. 

Så visst har gästlistan varit imponerande under århundradet. 



Och så vi då...

Det är riktigt, riktigt vackert här! Allt är liksom vackert.
Här är lilla hallen precis utanför vårt rum. 
Och balkongen. Den tänkte jag lägga beslag på bara vi kom tillbaka från en runda runt
självaste forsen. 



Det var ju den som spelar huvudrollen här ändå. Forsen.

Här ser man hur det såg ut då för dryga hundra år sedan innan forsen tämjdes till att 
producera el. 
Hur man åkte i små korgar över forsen. För att vara ärlig så vet jag inte om jag 
varit fullt så avslappnad som damerna på bilden verkar vara...

Hade kanske föredragit att sitta i lusthuset och smutta på lite likör?


Just det. Här är hotellet då. 
1903 blev slottet i jugendstil färdigt. Ritad av arkitekten
Usko Nyström.

I dagen läge så bjuder hotellet på ett riktigt fint spa, så man får minsann valuta
för sina slantar än idag.
Nu är jag ju här bara på en blixtvisit, men undrar om jag inte skall ta mig lite mer tid
och komma hit på nytt och njuta spa och passa på när man släpper vattenmassorna loss.

Då forsar här fram cirka 500 000 liter vatten - i sekunden.

I vanliga fall släpper man vatten i den gamla flodfåran varje dag i tjugo minuter.
Denna sommar bara på lördagar.



Just nu håller man nämligen på att renovera dammen. 
Så det kommer att bli ett avbrott i dammuppvisningarna på hela två år då
hela dammen skall renoveras.
Och när man ser vattennivån däruppe vid tornen så kan man kanske lite ana 
trycket på dammluckorna?

Urkraft. 
Det är precis det som hålls tillbaka här och då är det nog läge
att dammportarna pallar för trycket! 

Återkommer om, eh något år, med bilder på forsen då den forsar.
Europas största.





Gick en sväng runt stan, käkade lite gott i kvällssolen och 
roades av dessa "singelbänkar" eller som jag tänkte:
Parkbänkar för introverta. 
Så omtänksamt liksom? 


Och så hotellet från andra sidan. Kan ju förstå sonens kommentar när han såg var vi skulle
övernatta första gången:
- Skall vi sova över i ett Disney-slott?

Och lite så känns det ju. Men på ett o-glassigt sätt.
Hotellet är smakfullt och snyggt restaurerat. 


Längs forsen finns sköna naturstigar att ta sig en after dinner- promenad längs med. 
Varningsskyltar här och där påminner om att forsen inte är att leka med. 
Ser man den tomma forsfåran med sina vassa stenar som står upp, så inser man ju att 
även den mest erfarne forsfararen gick förbi den här forsen. 
Däremot lär forsen i tiderna varit ett ställe att avsluta sina dagar på, om man 
uttrycker det så. Då för hundra år sedan var man till exempel extra vaksam
på personer som bara köpt en enkelbiljett på tåget med destination Imatra.

Så mycket dessa stenblock ändå kunde berätta! 


Och här är världens bästa ressällskap i mitt tycke!  
Han som är överlägset bäst att ha med när jag samtidigt behöver jobba och skriva.
Min "lillunge". 
Vad glad jag är att han ännu ids hänga med som ressällskap.


Gick en snabb promenad i det som man kallar Finlands äldsta naturpark.
Hela Imatraforsen räknas väl som Finlands första sevärdhet. 
Och visst är den det ännu idag! 



En liten bit ifrån forsen finns dessa jättegrytor som bildats av stenar som snurrat och snurrat och snurrat på i eviga tider. 
Just dessa grytor är inte så himla stora - men kanske det i Imatra-trakten bara finns små jättar?



Vårt hotellfönster. 
Precis där utanför ligger forsen. Kan bara föreställa mig hur
oerhört inspirerande denna plats måtte ha varit då för hundra år sedan.
Att dra sig tillbaka hit för att skriva. Öppna fönstret och lyssna på
forsens brus. 
Ja-a, kunde jag välja så hade jag gärna varit en författare för hundra år sedan.
En som hade kunnat åka hit för att skriva på sin roman. 
Ja...ah! 


Men nu är jag bara en vanlig en som gärna skriver någon rad nu och då av
lusten till orden.
Vanligen blir det att svara på mail och så, om man skall vara ärlig.
Sen skadar det ju inte om man nu och då kan göra det i en miljö som denna.
Ta med ett glas rött, öppna de dubbla dörrarna till balkongen och njuta av 
stämningen på detta underbara hotell en helt vanlig vardagskväll.



Och medan jag sitter där och skriver så får jag syn på "tornen" vid ingången.

Och tänker att få till något som ser maffigt ut så behöver man inte
alltid krångla till det. 
Tänk vad mycket snyggt man kan göra av lite betong och lite röd- och grå granit. 

Och på natten var det åskväder.
Ville tänka att det var just "vårt" åskmoln som hade vuxit sig stort nog
för att morra i natten.

Vem vet?








UPPREPNINGAR...



...idag plockade jag fram min verktygslåda för att spika upp ett par
småtavlor. Som jag säkert redan nämnt så har jag en hel del gamla verktyg som
jag i tiderna ärvde efter min pappa som var en synnerligen ivrig snickare. 

Och vet ni, jag njuter oerhört av att få känna dessa gamla verktyg i mina händer 
och att verkligen använda dem, hela tiden.
Hammarens träskaft är som sammet efter årtionden av användning.
Inget, inget gummi-, plastskaft når ens i närheten av samma känsla.

Faktum är att jag på riktigt faktiskt varje gång jag använder mina gamla, 
vackra verktyg tänker på de som var.

Jag kanske upprepar mig nu, kanske jag skrivit om detta tidigare.
Men det är bara det att det känns så bra varje gång.
Att dessa gamla bruksföremål verkligen brukas i min vardag.
De är inga museiföremål, de är med - på riktigt.

Och så tänker jag. Har de hållit i årtionden hos min far,
så lär de hålla i årtionden hos dottern hans.




Sedan till andra upprepningar ja.

Köpte idag för att trösta mig i det eviga regnet ett par inredningstidningar.
Det sker mer sällan, men ibland vill jag unna mig lite "tjejgodis"...

Bläddrade igenom tidning nummer ett, kokade mig en kopp te och öppnade
tidning nummer två...

Och då blev jag liksom perplex. Inte kan det vara så att jag köpt två stycken av 
samma tidning? Näe.... stollig kan väl inte ens jag vara fastän 
jag hastade genom butiken som ett skollat troll?

Nå, inte var det ju så...

...bara reklamerna som går igen i tydligen alla tidningar med samma kundgrupp.

Och varför inte? Det är ju så det funkar. Reklamen.

Så tänker jag vidare på det här med att reklamen ju också kommer att bli ytterst personlig
och individinriktad i framtiden. Redan nu så vet man ju nästa dag när man kollar
sina sociala medier på vilka sidor man surfat på dagen innan. 
Eller vad man shoppat igår.
För det syns i dagens reklamflöde.

Fascinerande så sjutton. Lite spooky, men intressant! 

Idag har jag till exempel upprepade gånger googlat på 
korgar att ha på cykeln och där man kan ha en liten hund i.
Få se vad som det dyker upp för erbjudanden i morgon? 
Kanske något att nappa på?

Med det vill jag säga att jag inte är speciellt glad i allmän reklam
som man blir utsatt för hela tiden.
Men "intelligent" och "personlig" reklam.
Kommer jag att ogilla det lika mycket? Eller blir det något 
man som konsument på riktigt kan dra nytta av?

Jag kan leva med att googla runt en kväll på bildäck och söderresor
om jag följande dag får en massa bra (!) erbjudande på dylikt i mina inboxar
eller i mitt flöde...eller vad sjutton man nu sedan i framtiden kallar det
där personliga sättet att nå en.

Reklam kommer vi ju aldrig att slippa helt, hur mycket adblockers vi än har,
så på det sättet är det ju skönt att tänka att reklamen kanske ändå på
något plan kommer att vara relevant för just mig. 

Tills dess får jag väl försöka stå ut med reklamupprepningar i 
tidningar och andra medier som intresserar mig.
Tröstar mig med att jag åtminstone slipper 
reklam om verktyg. 

För just den biten känner jag att jag inte behöver uppdatera 
på de närmaste årtionden.
Dessutom tillfredställer de gamla verktygen estetikern i mig.
De blir ju bara vackrare med åren. 

Visa mig den skruvmejsel med plastskaft som klarar av det.
Som får nästa generation att sucka av lycka när man greppar ett 60-70 år
gammalt plastskaft...

...jag har så svårt att föreställa mig det.

Kanske jag har fel?
Men inget har en sådan värme och ett sådant skönt grepp-minne 
som ett gammalt träskaft till ett verktyg man fortfarande använder.

*

Det finns så mycket nytt som jag så innerligt välkomnar.
Och så mycket gammalt som jag så innerligt önskar hålla kvar och bevara.

Kanske det är möjligt att ta det bästa ur olika världar?
Kanske man kan?