Som jag ju nämnt så gillar jag skarpt det här med att bara sätta sig i bilen och åka iväg.
Utan några som helst större planer. Min erfarenhet är att det oftast blir ur bra som helst så.
Vi, lillungen och jag, startade på förmiddagen och skulle vi valt motorvägar hela vägen, så hade vi varit framme på någon timme bara, men nu valde vi småvägar (eller mindre vägar) istället och själva resan fick ta den tid den tog. Med oss, som sällskap, hade vi ett åskmoln på uppväxt.
Vi kunde följa med det hela vägen och det växte och växte och växte.
Och så kom vi då efter ett antal kringelikrokar fram till Imatra.
Imatra är en stad i Södra Karelen vid Vuoksen. Härifrån är det bara 7 km till den ryska gränsen
så i stadsbilden hör man en hel del ryska också en sådan här alldeles vanlig dag.
Redan för över hundra år sedan var turismen stor här. Både från Ryssland, men också från övriga Europa. Imatra fors var då en turistattraktion att räkna med - helt i klass med Eiffeltornet faktiskt.
Imatra forsen är ju faktiskt inget mindre än Europas största fors.
Numera producerar forsen el vid ett intill liggande kraftverk.
För att ta emot denna turistström byggde man ett maffigt hotell. Till en början byggdes hotellet i trä, men efter att det brann ner så uppförde man ett stenslott 1903 som skulle tillfredsställa besökarnas krav på elegans och stil.
Då i början hette hotellet Grand Hotel Cascade. Nu går det under det lite trista namnet (i mitt tycke då) Valtionhotelli (ungefär som random Statshotellet...)
Ett så vackert hotell hade liksom förtjänat ett mer glamouröst namn, tycker jag.
Och det är vackert! Visst kan man förstå att även den ryska adeln kunde
tänka sig att semestra här.
Här i korridorerna har Pjotr Tsaikovski, Alexandr Skrjabin och Igor Stravinsky tassat.
Albert Edelfelt, Akseli Gallen-Kallela, Louise Sparre och Juhani Aho
var här när det nya hotellet invigdes.
Så visst har gästlistan varit imponerande under århundradet.
Och så vi då...
Det är riktigt, riktigt vackert här! Allt är liksom vackert.
Här är lilla hallen precis utanför vårt rum.
Och balkongen. Den tänkte jag lägga beslag på bara vi kom tillbaka från en runda runt
självaste forsen.
Det var ju den som spelar huvudrollen här ändå. Forsen.
Här ser man hur det såg ut då för dryga hundra år sedan innan forsen tämjdes till att
producera el.
Hur man åkte i små korgar över forsen. För att vara ärlig så vet jag inte om jag
varit fullt så avslappnad som damerna på bilden verkar vara...
Hade kanske föredragit att sitta i lusthuset och smutta på lite likör?
Just det. Här är hotellet då.
1903 blev slottet i jugendstil färdigt. Ritad av arkitekten
Usko Nyström.
I dagen läge så bjuder hotellet på ett riktigt fint spa, så man får minsann valuta
för sina slantar än idag.
Nu är jag ju här bara på en blixtvisit, men undrar om jag inte skall ta mig lite mer tid
och komma hit på nytt och njuta spa och passa på när man släpper vattenmassorna loss.
Då forsar här fram cirka 500 000 liter vatten - i sekunden.
I vanliga fall släpper man vatten i den gamla flodfåran varje dag i tjugo minuter.
Denna sommar bara på lördagar.
Just nu håller man nämligen på att renovera dammen.
Så det kommer att bli ett avbrott i dammuppvisningarna på hela två år då
hela dammen skall renoveras.
Och när man ser vattennivån däruppe vid tornen så kan man kanske lite ana
trycket på dammluckorna?
Urkraft.
Det är precis det som hålls tillbaka här och då är det nog läge
att dammportarna pallar för trycket!
Återkommer om, eh något år, med bilder på forsen då den forsar.
Europas största.
Gick en sväng runt stan, käkade lite gott i kvällssolen och
roades av dessa "singelbänkar" eller som jag tänkte:
Parkbänkar för introverta.
Så omtänksamt liksom?
Och så hotellet från andra sidan. Kan ju förstå sonens kommentar när han såg var vi skulle
övernatta första gången:
- Skall vi sova över i ett Disney-slott?
Och lite så känns det ju. Men på ett o-glassigt sätt.
Hotellet är smakfullt och snyggt restaurerat.
Längs forsen finns sköna naturstigar att ta sig en after dinner- promenad längs med.
Varningsskyltar här och där påminner om att forsen inte är att leka med.
Ser man den tomma forsfåran med sina vassa stenar som står upp, så inser man ju att
även den mest erfarne forsfararen gick förbi den här forsen.
Däremot lär forsen i tiderna varit ett ställe att avsluta sina dagar på, om man
uttrycker det så. Då för hundra år sedan var man till exempel extra vaksam
på personer som bara köpt en enkelbiljett på tåget med destination Imatra.
Så mycket dessa stenblock ändå kunde berätta!
Och här är världens bästa ressällskap i mitt tycke!
Han som är överlägset bäst att ha med när jag samtidigt behöver jobba och skriva.
Min "lillunge".
Vad glad jag är att han ännu ids hänga med som ressällskap.
Gick en snabb promenad i det som man kallar Finlands äldsta naturpark.
Hela Imatraforsen räknas väl som Finlands första sevärdhet.
Och visst är den det ännu idag!
En liten bit ifrån forsen finns dessa jättegrytor som bildats av stenar som snurrat och snurrat och snurrat på i eviga tider.
Just dessa grytor är inte så himla stora - men kanske det i Imatra-trakten bara finns små jättar?
Vårt hotellfönster.
Precis där utanför ligger forsen. Kan bara föreställa mig hur
oerhört inspirerande denna plats måtte ha varit då för hundra år sedan.
Att dra sig tillbaka hit för att skriva. Öppna fönstret och lyssna på
forsens brus.
Ja-a, kunde jag välja så hade jag gärna varit en författare för hundra år sedan.
En som hade kunnat åka hit för att skriva på sin roman.
Ja...ah!
Men nu är jag bara en vanlig en som gärna skriver någon rad nu och då av
lusten till orden.
Vanligen blir det att svara på mail och så, om man skall vara ärlig.
Sen skadar det ju inte om man nu och då kan göra det i en miljö som denna.
Ta med ett glas rött, öppna de dubbla dörrarna till balkongen och njuta av
stämningen på detta underbara hotell en helt vanlig vardagskväll.
Och medan jag sitter där och skriver så får jag syn på "tornen" vid ingången.
Och tänker att få till något som ser maffigt ut så behöver man inte
alltid krångla till det.
Tänk vad mycket snyggt man kan göra av lite betong och lite röd- och grå granit.
Och på natten var det åskväder.
Ville tänka att det var just "vårt" åskmoln som hade vuxit sig stort nog
för att morra i natten.
Vem vet?