JAG KOM SENT IGÅNG...

…med att peta ner mina jordgubbsplantor i jorden.

Gudarna vet vad jag sysslade med då, men en trädgårdstomte var jag inte.

Mycket var jag sent ut med i år. 

Och nu får jag dra med sviterna av det.

Jordgubbar kommer det hur mycket som helst.

Bara det att de är jobbigt gröna än.

Och värmen, den har vi ju inte haft överlopps av i år precis, och det är kanske

lite det som skulle behövas.

Mina arma plantor står ju inte alls ute på ett soligt fält,

utan tvärtom lite inklämda mellan squash och skuggade av björken, 

så ingen undra på att produktionen har dragit lite ut på tiden.

Men det kommer väl snart. Stunden att gå ut och skörda egna jordgubbar! 

Tills dess får jag nöja mig med blåbär, som växer lite här och där på tomten.

Inte så man klagar över det precis! 

I morgon skall jag ta itu med det…det har ju OMG lovats SOL och till och med lite värme.

Lite känns det ju nog som om det skulle vara en lugnet före stormen, 

för på söndag skall det igen vräka ner…regn.

Det har varit en märklig sommar det här.

Hela (resten) av världen badar i värme och i hetta, men ovan Skandinavien har en

liten isigt blå ärta av lågtryck parkerat sig.

På sitt sätt är det otroligt intressant. Det här med väderlek, vindar, låg- och 

högtyck, klimat och golfströmmar, istider och el nino. 

Och hur försvinnande små vi människor ändå är här på jorden.

Vi, jordgubbarna och jordgummorna, 

vi som lever här och kan inget annat än böja oss för vädret.

Är det vädrets makter eller bara väder. Likaväl böjer vi oss.

Vi små.

LITE LÖJLIGT GOTT...

 Ja, det är väl så att jag än en gång hakar på alla världens trender typ ett 

sekel efter alla andra. 

Vid lämpliga tillfällen har jag väl hört ord som grytbröd och pataleipä flaxa

förbi mina öron, men på något vis, trots den färskt bröd-älskare jag ändå är,

har det inte riktigt krupit in i mitt medvetande.

Kanske för att jag inte är en galet ivrig bagare. Trots denna kärlek till nybakat bröd.

Men å andra sidan…vem älskar inte färskt bröd?

Men jag är ju bara bekväm av mig. Varför förneka till det.

I min drömvärld så vill jag att ett gott bröd skall födas på samma sätt

som man rör ihop en god pastamiddag. 

Man bara…rör.

Och här har vi det.

Inget knådande. Inga knepiga och svår-tvättade maskiner. Inget krångligt alls.

Bara en skål. En träslev. En gryta. En ugn. 

Och lite tid.

Att det blev grytbröd för min del just nu har ingen annan

orsak än att jag helt enkelt hade lite speltmjöl i skåpet som höll på 

att tippa över "bäst-före-datumet och något borde göras! 

Det finns säkert en massa recept ute på nätet,

men här kommer mitt: 

ETT BRÖD

7,5 dl vetemjöl

2 dl speltmjöl

en knapp halv tsk torrjäst 

(eller mindre än en ärta färskjäst)

2 tsk salt 

(kunde kanhända vara lite mindre i min smak, men det här brödet 

behöver nog sälta för att hitta sin rätta karaktär tror jag, 

men nästa gång blir det kanske en rejält rågad tsk för min del)

4,5 - 5 dl vatten 

(42 grader för torrjäst, 37 grader för färsk)

2 msk olja.

Blanda ihop alla torra ingredienser i en stor skål.

Värm vattnet och rör ihop med de övriga ingredienserna.

Och bara rör ihop så det är hyfsat blandat - knåda inte! 

Det skall vara en lite kladdig deg som fortfarande går att bearbeta med

träslev, men torr nog att man fått med allt mjöl från kanterna.

Då är det perfekt, och dags att slingra oljan över degen.

Lägg sedan en plastfolie över härligheten

och lämna det hela på köksbänken till nästa dag.

För egen del blev det nog 24 timmar. 

Kväll till kväll.

Häll ut degen på välmjölat bord.

Knåda inte (!) utan bara "lyft över" degen på sig själv ett par tre gånger 

så det blir en fin hög. Strö över mjöl.

Degen skall vara lite bubblig och mycket kladdig.

Sätt ugnen på 225 grader och lägg in grytan i ugnen.

Låt degen jäsa på bordet under plastfilm och duk (lite extra gosigt) 

en halvtimme eller under den tid det tar att värma upp ugnen.

(i något recept står det att det skall jäsa 2 timmar - men det känns 

kanske lite att ta i, det här brödet blir härligt luftigt med kortare jästid också).

Tippa över degen i den heta grytan, med den snyggare sidan uppåt.

Jag skar med vass kniv ett par snitt i brödet, men det kanske är bara estetik?

Lägg på locket till grytan(* och så in i ugnen på en halvtimme.

Efter en halvtimme, ta bort locket och grädda vidare i 15-30 minuter.

Beroende på ugn.

Jag hade mitt bröd i ugnen 20 minuter sådär innan ytan började bli lite "bränd".

Och då var brödet helt gräddat igenom. 

Men det är min ugn det. 

* 

Att det var så här attans enkelt att göra ett så gudomligt gott bröd

och att jag inte kommit på att testa det tidigare.

Man kan ju undra var jag haft min fokus! 

Det finns ett par, tre brödrecept till som klättrat in i min själ.

Det är oknådade baguetter och små soppbröd (också de träslevsrecept, vadå lat bagare?) 

och en galet god foccacia.

Och så detta.

Lite surdegsbrödsfeelis utan surdegs-jumpan liksom.

Inte helt, men nästan.

*

P.S. *) gör man brödet i gjut-järnsgruta så  är det nog säkert läge att 

olja grytan ett varv innan man tippar degen i. 

NÄR KATTEN ÄR BORTA...

….hoppar råttorna på bordet.

Och jag kan heeeelt ge mig hän åt det där gröna käket som jag så gillar nu när grabbar och gubbar 

firar tumis-semester på annan ort och oj oj oj, vad jag frossar i aubergine och svamp och, och

allt det där som tyvärr karlarna i min absoluta närhet lite smått rynkar näsan åt.

För all del jag kan, och gör också, åt mig den mat jag vill - men ändå blir det annat 

när jag har en tonåring i huset som inte heeeeeeeeeeelt faller i trans för vege-mat.

Man vill ju också att resten av gänget som stundvis delar matbord skall få det de vill ha.

Bara för att jag valt vegetariskt så betyder det ju inte att alla i min närvaro behöver göra det.

Och när vi talar om andra vuxna så kan de ju alltid hämta och kocka ihop det animaliska de vill.

Be my guest - grillen är er.

Men med lillungen har det varit knepigare. 

Han är ju så där väldans till och ifrån när det gäller kött.

Och jag vill inte styra honom på något vis. 

Det skall nog helt vara hans eget val om han vill äta kött i framtiden eller inte.

Men medan den "katten" är på sommarbete på annat håll så kan jag

roa mig med att laga just sådan mat jag vill. 

Själviskt och alldeles o-lutheranskt underbart! 

 I går lagade jag en galet god pasta med soijabitar som "kyckling" 

och idag snurrade jag ihop en couscous-sallad med aubergine, kikärter, persilja 

och torkad aprikos (!) vilket är helt tokgott hur märklig kombinationen än kan låta.

Skulle bara hoppas att fler gav det vegetariska en chans.

Inte behöver man ju omvända sig till något alls, men att testa på det en månad

eller två - man hittar så många nya smaker, så mycket nya recept och så

många insikter som man inte ens visste att man behövde.

Om bara alla människor i världen valde EN vegetarisk dag I VECKAN.

Vet ni vilken ENORM snöbollseffekt det skulle ha på hela världens ekosystem?

På ett positivt sätt - om nu någon trodde något annat?

Tänkte väl det, de flesta av oss VET ju alla hur vi borde handla - vi bara inte alltid gör det.

*

Så för mig egen, mycket lilla och särdeles blygsamma, del vill jag utmana er alla

att ge det vegetariska en chans. En dag, en vecka, en månad, ett år.

You name it! 

Helt det samma, bara testa på det. 

Öppna sinnet och själen för nya smaker, nya upplevelser redan där i butiken, 

på torget, i köket och sist men inte minst, vid matbordet.

Det är knappast en överraskning för någon att både klimatet,

naturen, hela mänskligheten och den egna kroppen (och knoppen) tackar.

Så why not?

*

(Dessutom är det gott! Det ÄR inte bara gräs man äter…..om nu någon fortfarande undrar?)

INGET NYTT PÅ VÄDERFRONTEN...

Det är fortsatt svalt och lite regnigt och lite soligt och egentligen känns det nästan som om 

det är så här den här sommaren kommer att vara.

Och då är det nästan lika bra att bara börja gilla läget.

Huoh…*djup suck*.

Naturen i stort tycks bry sig sju i om det är 17 eller 24 grader.

Eller det är klart det gör, blommorna håller sina blommor lite längre nu.

Men vad hjälper det, bina ogillar läget. Och bönderna och semesterfirarna och ja, 

visst är det skillnad för många. 

Men blommorna blommar ändå lite som dom ska.

En av mina favoriter är grässtjärnblomman som är så galet fin och stilig och

ren och enkel och lätt i hela sitt väsen. 

Jag har den lite här och där i trädgården, där ivrigt rensande inte gått

fram - vilket i praktiken i år betyder så gott som hela trädgården.

Dras ännu av sviterna av det man kallar Frusen Skuldra och att riva och rycka är

inte riktigt min grej än. Men det går hela tiden åt rätt håll, så

jag hoppas på att få rensa ordentligt så småningom.

Fast just stjärnblomman får nog stanna i trädgården ändå.

För den är så fin! 

På stugan finns inte så mycket att rensa. Det är ju mest vild natur där. 

Och den också av den mer karga varianten.

Men i en av tallarna klättrar ett vildvin runt, och döm om min förvåning när 

det redan börjar rodna så smått.

Hu, fick den allra första sensommarkänslan, fast den där "grund-

sommarkänslan" med varma klippor och sköna bad, 

långa kvällar i trädgården och milda morgnar inte

infunnit sig än en endaste gång.

 Kantarellerna i skogen gjorde i saken bättre. 

Också det matade sensommarkänslan.

Och det bästa med sensommaren är ju att skördetiden står där och bara väntar på

oss. Jag älskar det, när allt mognar och man kan gå ut i 

trädgården och hämta in sina egna bönor och rosta dem i ugn.

Och egen potatis, och sockerärter och jordgubbar! 

Planterade nya jordgubbsplantor väldigt sent i år, så får vänta lite 

till förrän jag kan gå ut och smaska i mig det, men de kommer, 

de kommer. Bara det skulle bli lite varmare.

Men som det nu ser ut - inget nytt på väderfronten.

SKÖRDA EN FAVORIT...

Jag är hemskt förtjust i spenat. På alla sätt och vis.

Den är enkel, nästan så det är lite löjligt, att odla.

Så till den grad att jag inte alls förstår att inte precis alla som regerar över 

ett par kvadratmeter jord inte odlar spenat.

Må vara att någon liten snigel varit och tullat på ett blad eller två, men

i övrigt har jag inte stött på några som helst problem.

Och jag har odlat spenat så fort det varit möjligt, typ de senaste 

tjugo åren. Tjugofem kanske?

Kanske nästan hela mitt vuxna liv liksom.

Och som mat. Finns det någon som inte gillar spenat?

Man kanske inte blir fullt så stark som Kippari Kalle av att käka spenat, 

(Karl Alfred heter han visst "på-riktigt-på-svenska")

Men ingen kan väl heller påstå att det skulle vara till skada?

Och jag som oftast väljer vegetariskt om jag bara kan så känner att man 

nog inte kan ha FÖR mycket spenat i sin frys.

De där små gröna påsarna med hackad spenat har räddat mången middag vill

jag lova. Har man spenat, fetaost, morot och tomatpure hemma i skafferiet så

snurrar man ihop en vege-lasagne som slår vilken köttlasagne som

helst med hästlängder.  Jag lovar! 

Om en månad så där så flyttar lillgrabben ett steg närmare huvudstan då han börjar studera där, 

 och om jag får mitt nuvarande hus och hem sålt, 

så flyttar jag också åt det hållet.

Men att plötsligt inte längre behöva fundera på en köttätande unges menyer gör

att jag en tid kommer att bara kunna koncentrera mig på vegetariska rätter.

Det som jag tycker att varit knepigt med att vara vegetarian är att 

fortfarande, anno 2015, så är lunchrestaurangernas utbud på vegemat 

skrämmande dåligt! 

Jag vet inte om det beror på att de här i Finland, som av olika orsaker, valt 

vegetariskt inte ställer krav på restaurangerna? 

Eller är det så att vegetarianerna är (än) så få?

Att det tar sådan tid innan man begriper att vi i framtiden nog

behöver välja mycket, mycket, mycket  mera grönt i maten än vi gör idag.

Inte av ideologiska skäl, inte av hälsoskäl, inte ens av djur-etiska skäl utan för 

klimatets skull, för vår överlevnad. 

Att äta mindre eller inget kött alls är det enda som kan stoppa 

den globala uppvärmningen. 

Det är vårt joker-kort. 

Och det är med det vi sitter på hand just nu. 

De andra korten har vi redan lagt på bordet.

*

För egen del kan jag tänka mig så många svårare val, knepigare vägar och 

smärtsammare avstående än att skippa köttet.

Men jag vet….det är en lång väg att gå.

*

För egen del har jag fyllt frysen med spenat.

Inte en stor grej för mig, men kanske en stor grej för framtida mänsklighet.

Kanske det är så vi behöver tänka?