PÅ SKÄNKEN...





...har det landat en lykta som i all sin enkelhet är det finaste
"julpyntet" hos mig just i år.

Hittade den slitna lyktan, med en  spricka i glaset i en antikbutik 
här en lunchrast. Min vän, kollegan, som var med mig
himlade med ögonen och utryckte sig rätt så rättframt att hon
aldrig skulle sätta ut en euro på en skruttig lykta med sprucket glas.
Fniss...så olika är smaken!

Jag bar lyckligt leende min slitna lykta i min famn och bara visste att den skulle
lysa så fint i skymningen, där på skänken.

Det kanske bästa med julen är ändå det där lugnet.
Det gäller bara att hitta det. Bland allt annat.

Det är det jag jobbar på.

Känns som ett bra - och lite meningsfullt jobb liksom.
Att jaga lugnet? Nej, hellre bara hitta det.
Jag tror det finns, bara man stannar upp. Lite.
Och tänder ett ljus i en skruttig lykta.
Där på skänken.


DEN ENKLA JULEN....




...jag vet inte om det är en urban legend, en saga, en myt.
Oftast är det ändå så att hur jag än försöker jaga den stressfria
julens väsen, så när jag precis känner att jag kanske fått en svagt tag i den, 
så glider den iväg som ett rå in i mörkret, i dimman och blir omöjlig att nå.

Jag gör ett försök i år igen.
Enklar upp, växlar ner.
Vi får se hur det går...;)

Men!

Jag vill ändå tipsa om något riktigt enkelt!




Skärgårdsbröd



Ni vet det där mörka brödet som man bara inte kan låta bli!

Jag vet inte riktigt hur jag tänkt innan, att det skulle vara krångligt och knepigt att göra,
men si...det är det ju inte alls!
Man behöver en skål, en träslev - och tid.

Ja, och så ingredienserna då, förstås. Och de är inte så många:

1 l surmjölk (eller 1 l apelsinjuice)
50 g jäst
3 dl sirap
3 dl ölmalt 
3 dl rågmjöl
1 msk salt
10 dl vetemjöl

Börja med att värma upp vätskan till fingervarm och bland ut jästen.
Sedan är det bara att röra ner alla övriga ingredienser i valfri ordning. 
Det blir en seg, lite löllig (läs lös) deg.
Man kan välja mellan att låta degen jäsa i en bunke, eller kanske ännu enklare direkt i 
brödformarna.
Av den här satsen fick jag tre bröd, formarna jag använde sväljer en knapp liter.

Låt nu degen jäsa i 1,5 timmar.

Sätt ugnen på 175 grader, och grädda bröden i 1,5-2 timmar i nedre delen av ugnen.
Under den sista halvtimmen pensla bröden med lite sirapsvatten någon gång.
Själv penslade jag tre.

Och...voilá, skärgårdsbröden är klara.

(och nehe...den bilden ville inte vara centrerad...hmmm?)
Bara att njuta!
Och eftersom jag inte känner en kotte som inte skulle tycka om det här brödet passar jag på
att ge bort ett par i present.

Och jo, ännu en sak.
Linda gärna in bröden i folie så de håller sig fuktiga.
Brödet går också bra att frysa - kom bara ihåg att plocka fram det i god tid innan julmiddagen....;)

Okej, det här var åtminstone enkelt - på väg mot den enkla julen!

kram

BLEKASTE LJUSET...

...efter stormen.
Seija, som stormen hette denna gång, har dragit vidare, och när jag
kommer hem har mörkret redan tagit över.
Snubblar över en nerblåst gren, men alla mina träd står på ända, och det är ju bra.

Tänder brasan och ljusen. 
Känner hur tröttheten börjar svida bakom ögonlocken.
En skön fredagströtthet.

Av olika orsaker har det blivit sena kvällar och dagarna har varit som de är.
Rätt fullbokade. Och splittrade. Jag gillar inte splitter i dagarna.

Planerar inför julen.
I det blekaste ljuset från stearinljusen på soffbordet.


På tv-n visas Luciakröningen och sakta kryper något som man
kan kalla julstämning in på huden.

Lucia, hon med ljuset, med värmen...

...och tänk, om en vecka svänger även naturen, 
mot ljuset, mot värmen.
Oändligt sakta. Men ändå.




VID PLOMMONTRÄDET...


...vid trädgårdens ände.

När jag går till bastun böjer jag mitt huvud inför plommonträdets
grenar som ramar in stigen till bastun.
När jag inte värmer bastun har jag vintertid få ärenden till den delen av
trädgården. Det har blivit småfåglarnas rike.
På stigen har en matta av solrosfrö-skal brett ut sig. Redan nu, i början av december.
Jag har tänt julbelysningen i plommonträdet och inser att det finns 
mer konstfulla julljus än mina. Men de lyser upp. Det räcker, just nu, för mig.
Jag kanske har kapitulerat, och insett att plommonträd inte vill tämjas till
jul-ljusbärare så som en gran eller ens en tuja. Det saknas symmetri och ordning
i ett plommonträd.

Nu har jag ju inga granar i min trädgård. Tujor finns.
Trots att de till sin form ropar efter jul-ljus så vill jag här pipa ett litet varningens läte.
Tujor gillar inte jul-ljus.
De är känsliga för det här med att det är (jul)ljust dygnet run. Dessutom kan det i värsta fall
vara lite varmt runt grenarna på grund av ljusen och ja, då blir en tuja lite råddig.
I dens värld är ljus samma som vår, och de blir på gång.
Problemet är bara det att marken ofta är frusen, och en tuja på g som inte
får vatten är samma som...not so god!

En gran är av lite tuffare virke än en tuja.
Så om du kan välja...välj gran.

Men OM man inte har en gran - ja då får man köra plommonträd.
Som jag då.

Plommonträdet agerar faktiskt också gatukök för fåglarna.
Etta i den gatuköksmenyn är för tillfället kokosfett-jordnötskaka.

Lite prima, flaxas det i buskgränderna.

En vecka och så och så är kakan uppkäkad.
Där vid plommonträdet.
Det med jul-ljus lite hipsomhapsikors.

Hur fint som helst! 
Ju!

tycker,

ETT HUS BLIR TILL...





...ja, i en sällsynt sinnessvag stund kom jag på idén att baka ett pepparkakshus.

Jag är ju inte känd för mitt tålamod eller uthållighet, eller ens för personlig läggning 
åt det där småpyssliga. 
Men ett pepparkakshus skulle det bli i år. 

Någonstans vid det skedet när alla husdelar var ritade, degen utkavlad och gräddad
började jag tvivla...



...på vad jag gett mig in på.
Det är så många år sedan jag bakat och byggt ett pepparkakshus senast att jag gladeligen
nog glömt vilket schå det är med det.






Men där står det nu...
huset som blev till.

Skön helg!