THEKLA OCH OTTO...

…vissa dagar börjar jag min arbetsdag lite senare och då har jag möjlighet att

antingen lördags-sova lääääänge mitt i veckan på den dag som 

förr faktiskt kallades "lilla lördag", det vill säga onsdagen eller så

stiger jag upp i vanlig tid och hinner uträtta både ett och annat innan jag skurrar 

iväg till jobbet. Idag var en sådan dag.

En av fördelarna med att flytta hit jag flyttat är att nu har jag "min" kyrka och 

"min" kyrkogård på ett stenkast håll.

Jag är ju inte speciellt religiös så där, om ens alls.

Men jag formligen älskar gravgårdar och kyrkor.

Om jag så skulle få en ateistväckelse mitt i allt så skulle jag

knappast skriva ut mig från kyrkan för det.

För jag hör till dem som faktiskt mer än gärna betalar lite kyrkoskatt för

att dessa pärlor till kulturarv bevaras. 

Och förvaltas. 

Oberoende om man tror eller inte. Vi är ändå en del av den historia som 

kyrkan förvaltat för oss. Och den vill jag skall finnas kvar.

Länge, länge.

*

Nå hur som helst.

I morse tog jag mig en sväng via gravgården för att fixa 

släktens gravar i höstskrud och förbereda inför

allahelgons-helg nu inkommande weekend.

Jag brukar tycka att helgen är så otroligt vacker och 

faktiskt släpa hela familjen till gravgården denna helgdag.

Men nu i år blir det inte så.

Trots att jag nu bor så nära, så kommer jag att vara så långt ifrån ändå.

Ibland är det så.

Så jag förberedde allt så långt det går.

Gravarna är fina. Städade och fina. Pyntade.

Ljusen i lyktorna laddade i väntan på att bli tända.

Det sköter sär, eh...sambon om innan han också styr bilnosen mot 

stugan i skärin inkommande helg.

Men det är sen…

I morse fick jag mig en underbar, ensam och 

välbehövlig stund för mig själv på gravgården innan jag åkte till jobbet.

Det är något otroligt vacker och rofyllt med gravgårdar.

Schacket där har liksom inte bråttom längre.

Någonstans.

Få saker kryper över nyhetströskeln här.

Och på sitt lite makabra sätt är det underbart befriande och fritt och skönt.

Att det finns ett ställe på jorden där allt liksom stannat upp lite grann.

Om inte helt så lite i alla fall.

Där kvartalsekonomi och resultat och budjet-tänk inte 

är så där på ytan. Inte bland de "inneboende" i alla fall.

Och inte kanske så där annars heller...

När jag går där mellan alla rader av gravar, den ena vackrare än den andra, så stöter jag på en 

så fin sten. Lite inklämd mellan två gigantiska cypresser med en bastant kedja runtom 

står gravstenen under vilken Thekla och Otto vilar sin sista vila.

Och så plötsligt idag finns där en ilsken vit lapp där det står att

denna grav uppenbarligen inte vårdas så som man skall vårda gravplatser.

Nej….det kan ju hända att så är fallet.

Det är säkert många årtionden sedan cypresserna borde tagits bort 

eller ersatts med något lite mer svagareväxande.

Det är hemskt, hemskt länge sedan någon skött om den här graven.

det är helt klart.

Och med tanke på att Thekla dog 1929 så kommer inte den 

ilskna vita lappen som påminner om försummelse i omvårdnad av

gravplats upp i raskaste rappet precis.

Jag hade gärna dröjt kvar i den sköna stämning som fanns där på gravgården.

Höstsolen sken, löven dalade efter en frostnatt.

Trädgårdsmästarnas krattor sköng mellan gångarna och ekorrarna pilade som 

små skållade troll mellan alla ekollon som ramlat ner från ekarna.

Jo, jag hade gärna dröjt kvar.

Men klockan tickade obönhörligt och det var tid att 

hoppa i bilen för att vara i tid på jobbet.

*

Och även om det har sin tjusning att vara ledig på morgonen,

så har det sina sidor att jobba sent sedan.

Det är minsann mörkt när man börjar styra hemåt.

Lite som att det är bara månen och jag som är vaken?

Och när jag kryper ner i säng, mellan nytvättade lakan 

funderar jag på hur livet var för Thekla?

Hon som föddes 124 före mig och som jag inte

vet något om.

Hon som dog 87 år gammal.

Samma år som min mamma hade börjat skolan 

och min svärmor, nu 91 år, precis hade fyllt 5 år.

*

Och nu har det kommit upp en ilsken lapp 

om en osköt grav 86 år efter att någon jordfästs där.

Det blir sådana perspektiv i tid att det är hisnande.

*

Och så kommer jag att tänka på att ordet "jordfäst"….

….faktiskt är ett väldans vackert ord.