TRÄDGÅRDSTORSDAGSDRÖMMAR DEL 3

Eller mardrömmar...

Aldrig tidigare har jag haft en trädgård som är så trilskig som den jag har nu...

Detta är gammalt havsbotten. Visserligen får vi gå såpass långt tillbaka som till stenåldern (ett litet stenkast i tid bara...hehe) sedan detta var en havsvik - men LERAN är baske mig kvar. Och nu talar jag inte om LERA utan om LERA !!!

Fråga mina barn, och de kommer att vittna om en mor med envishet som övervinner mycket.

Men när det gäller just denhär trädgården...det är SNUDD PÅ att jag ger upp.

Verkligheten ha liksom hunnit fatt mina drömmar - och det gör så ont;)

(Mustila-hortensia i augusti)

När vi flyttade hit var det inte så mycket till trädgård, tomten är ganska platt och det mesta var gräsmatta...Inga trädgårdsrum. Bara sunkig gräsmatta och några riktigt tråkiga buskar placerade lite här och där utan någon form av tanke.

HÄR skulle det bli ändring meddelade jag min familj och kavlade förutom mina egna ärmar även deras. Delade ut spadar till alla som såg lite också frivilliga ut och stod där med rosiga kinder och delgav alla mina planer. Allt var frid och fröjd tills vi skulle sätta spaden i marken. Ja, "sätta" är definitivt fel ord. Om jag skulle beskriva det dåhär:

Man HOPPAR på spaden med all sin tyngd ett antal gånger tills den säger "ssslpfff". Då har spaden gått in i jorden...

Vill man sedan ha upp den tillbaka får man ropa på förstärkning för att dra upp den igen."Aaaah, ååååh, mhhph, Arrrhhggh", låter det i sommarkvällen..., och det är alltså bara vi som försöker anlägga trädgård - inget annat!

Skulle det sedan vara så att man skulle vilja ha med ett spadtag jord så får man ropa på ytterligare förstärkning för ensam orkar man inte lyfta eländet!

Positiv till min läggning som jag oftast är tänkte jag, att då väntar vi väl tills det torkat upp lite så det blir lättare...

Hahahahahah, när marken torkat upp låter det "klirrrr" i spaden när man försöker få den igenom den diamanthårda ytan. Själv har man skakningar i hela kroppen i bästa Kalle Anka-stil ett par timmar efteråt...Och efter ett par timmars hårt kroppsarbete har man kommit ner ett par centimeter...En bra dag, alltså

(Samma Mustilahortensia i februari)
Ganska snabbt insåg jag att det här går bara inte, så vi tog hit en traktor som gjorde grovjobbet och beställde masssssor med mylla för rabatter, allt annat var bara att glömma...Nu efter åtta år har Ler-Monstret 'ätit upp' det mesta av myllan och gruset som vi bredde ut.

Bara de mest tåliga (och tråkiga växter har överlevt).

Så mitt trädgårdsintresse har fått sina törnar, det finns stunder då jag kunde (om jag hade råd) stenlägga hela alltsammans och bara odla i krukor...

På tal om det...förresten...så måste jag ju gå ner i källaren och kolla hur mina Mårbackor mår bland spindelnäten!!!

Nämen...titta!

Och när jag ser dethär vaknar alla mina ömma känslor för blommor, för trädgård, för växtligheten och livet...och jag kommer att ta en ny dust med Leråkern - även kallas min trädgård! Nån lär sig inte tydligen av sina misstag;)

Sköna trädgårdsdrömmar!

Kram