STRÖMMINGSMARKNAD....

Tänker att det är rysligt många människor ändå som har någon form av

minne och förankring till strömmingsmarknaden på Salutorget i Helsingfors.

Jag menar, den har ju pågått sedan 1743 och med det det äldsta traditionsevenmanget

i Helsingfors. Nu har ju jag, och väldans få andra, minnen från samtliga marknader, 

men under mina årtionden på jorden så har det ju blivit en och annan marknad.

Jag minns varma sköna, soliga höstdagar men också gånger då

det varit så kallt att jag och min förstfödda som ännu då satt i sittvagn var

så nedisade så vi aldrig trodde vi skulle tina upp igen.

 

Även om jag, som o-turist, kan bli lite störd på all turisttjafs som säljs så 

tycker jag renskinn på sitt sätt passar här - även om fiskinlägg från skärgården och renskinn från Lappland inte direkt korrelerar så där geografiskt så har de ändå lite samma känsla.

Och numera är ju strömmingsmarknaden ändå mest känsla.

För de flesta.

I tiderna hade Strömmingsmarknaden en speciell betydelse främst för prissättningen av fisk.

Ännu in på 1800-talet bestämdes priset på salt fisk i hela landet just här på

marknaden vid torget i Helsingfors. 

Då, i begynnelsen, på 1700-talet började man bygga Sveaborgs fästning,

 som ligger helt intill och staden Helsingfors växte, både i folkmängd och betydelse. 

Fisk och andra skärgårdsvaror var efterfrågade då - och kanhända nu också.

Det är ju i år inte bara så att Finland fyller runda hundra utan också 150 år

sedan vårt lands värsta nödår. 

Naturen luggade detta folk riktigt rejält då med extremt sen vår och tidig frost på 

hösten som fick skörden att misslyckas totalt.

Även i år har naturen inte varit helt samarbetsvillig, på många ställen ser man ännu

åkrar som är oskördade trots att det brukar vara vid skolstarten i augusti som

man ser skördetröskorna skurra runt på åkrarna. 

Kall vår, mycket regn, kall sommar, mera regn...

Ingen framgångsaga för odlare, nej.

Nu behöver vi kappast uppleva en vinter i nöd.

Tack och lov för det! Det hade inte varit riktigt bekvämt.

Det som jag först nu läst om är det faktum att man 

kanhända hade kunnat varit bättre på att samla in svamp och bär.

Så där i teorin låter det ju vettigt, men man skall ändå komma ihåg att på

många områden bestod 2/3 av näringsintaget av det man fick in på

odling, dvs säd - bröd, gröt...och svamp inte var 

riktigt "in" som föda. 

Samlarsamhället hade blivit odlarsamhället.

Och i och för sig, ett samlarsamhälle skulle aldrig ha kunnat förse lika 

många människor med mat som motsvarande odlarsamhälle kunde.

De år det gick som i Strömsö. Men som man vet nu.

Det går inte alltid som i Strömsö! 

Skogarna var tomjagade på bland annat älg och hur märkligt 

det än kan låta så var vinterfiske inget man riktigt behärskade i inlandet.

Just det att man i kustregionerna hade en större tyngdvikt på fiske, och behärskade det bättre, 

än på odling gjorde att "vi" här längs kusten klarade nödåren snäppet bättre än inlands.

Det tänkte jag på idag när jag gick på Strömmingsmarknaden i Helsingfors.

Hur enkelt vi idag räcker över en tia för en liter svamp och en ask med bär.

Med tanke på vad vi vet om vår historia, vad vi lärt oss, vad vi insett

är det fantastiskt att vi går här 274 år senare - i (nästan) samma ärenden.

Hade varit intressant att kunna transforma sig till de första strömmingsmarknaderna.

Same, same but different...

Numera dock i ett så stort överflöd - av allt - som ingen av de före oss 

ens kunnat föreställa sig. 

På sitt sätt ger det perspektiv för en liten människa.

En sådan som jag.

NÄR STARTAR HÖSTEN....?

Är det de krispiga dagarna, eller de tungt mulna dagarna som gör det?

Eller regnet? Eller blåstens tunga andetag?

Idag tänkte jag på att det var första gången som jag hade kallt om händerna.

Städade undan utemöbler, krukor och krattor

(nix, här på stugan finns inte så mycket att kratta...desto mer hemma).

Kommer absolut att komma hit än, men vill ha grovgörat fixat i tid.

Jag är lite sådan.

Är hösten smaker?

Under några dagar på stugan har jag fått lite av allt.

Soliga, sköna skogsvandringar med hunden, disiga morgnar och 

regnmolnstunga eftermiddagar så ljuset dämpat sig vid fyra-snåret på eftermiddagen.

Jag har suttit i solen och skrivit, framför brasan och läst.

Ätit frukost på verandan i pyjamas, stortröjan och sockor,

stått ute på natten med pannlampa och dunjacka och fotat vintergatan.

Har sett om vi har medusor i viken. Det har vi inte.

Många har. Kanske mer utskärs? 

Sälen lär vara kvar i viken, visste grannen - han med fiskenäten - berätta.

Han var inte lika entusiastisk över det.

Hägern flyger frekvent förbi stranden. Så tyst kommer den stora fågeln så 

jag hinner sällan ens greppa kameran innan den magestätiskt seglat förbi. 

Så jag fortsätter med mitt plockande och städande. 

Zinkkaret som samlat upp sommarens regnvattentöms och hängs upp på liderväggen. 

I vinter kommer ett dunigt lager snö att lägga 

sig på den, jag tycker det är vackert. 

När vintern bäddar in sommarens attribut är fint. Det är som att 

ge dem ett extra täcke att sova sin vintersömn med.

De riktigt känsliga sommartillbehören får hibernera i vedlidret. 

Klipper ner lavendeln och stönar över Streptocarpusen (kornettblomma) som 

envisas med att vara sommarfräsch och grön och bara blomma på trots

kyla, höst och total avsaknad av skötsel. 

Den blomman förtjänar ett eget inlägg - helt klart! 

(återkommer)

Plockar svamp och kokar soppa, hela stugan andas och doftar höst

och min själ är lugn och varm. 

Det jag älskar med hösten är att oberoende av väder, om det så är  

soliga krispiga dagar eller molntunga regniga och blåsiga, 

så inger de lite samma känsla av lugn och ro, trygghet och stillhet. 

Det finns en egen takt i hösten, en egen rytm att andas i. 

ISTÄLLET FÖR TERMOS...

Det är något med höstskogar som lockar mig så jag nästan kan tycka att det är lite 

oroväckande beroendeframkallande. Så fort jag är ute från skogen börjar jag längta tillbaka. 

Lite så.

Nå, oftast har jag bara vattenflaska med, ibland kaffe i termos. Men om jag vet 

att vi, jag och hunden, kommer att vara ute många timmar, och röra oss i områden

där det nödvändigtvis inte finns sjöar, diken eller ens kärr där hunden kan

komma åt att släcka sin törst, så brukar jag tänka på att ta dubbelt upp med vatten med.

De gångerna struntar jag i min termos - på grund av tyngden faktiskt - 

och tar hellre med min "risukeitin" (riskokare...ja, alltså ris som torra kvistar då...heh!) 

Sedan kan jag välja om jag vill koka en eller tre koppar kaffe, kanske jag vill värma lite

käk (om jag tänkt på att ta med) eller bara njuta av en "brasa". 

Så lite tips och tankar om det idag.

Jag har redan något år haft en "ris-kotte-kokare" av märket 

Wild Woodgas Stove och är jättenöjd! 

Den väger nästan inget alls, och har lite samma teknik som en kakelugn, så 

den ger mer värme i förhållande vad enbart en eld skulle ge.

En kopp kaffe kokar upp på några minuter bara.

Jag släpar alltid några nävor näver (hahahaa) med mig hemifrån, det väger absolut inget alls och 

är det bästa att få fart på elden även om kvistarna och kottarna är lite fuktiga.

När nävern börjat brinna är det bara att ta och mata "brasan" med små torra kvistar och kottar.

En sådan här "risukeitin" är behändig för att man behöver inte släpa med sig 

vare sig gas eller sprit för att kunna värma sin mat. Och så är ju elden i sig ett bonus.

Hur mysigt som helst! 

Men så har vi det här med eld och natur. Utan markägarens lov är det ju inte 

tillåtet att göra upp en eld, men en sådan här är tillåtet att elda i, så 

man kan få lite samma stämning som vid en eld utan att "göra upp en eld".

Jag är jätteförsiktig med eld i naturen och jag har fixat till ett underlag av en ugnsform av folie 

som går att vika ihop och dessutom har jag med mig en bit släckningsfilt som jag 

ytterligare lägger under beroende på terräng och torka.

FINNS inget godare än kaffe och smörgås ute i skogen! 

Se bara på hunden då hon fått sen andel av godsakerna...;)

Och så inte att förglömma det faktum att den här lilla "burk-brasan" faktiskt värmer lite grann.

*

Skall man nu komma fram med något negativt så skulle det vara att den är lite 

ostabil och därför inget jag i första hand skulle rekommendera åt någon som 

tagit med yra små barn eller barnbarn på skogstur. 

Risken är rätt stor att man då har pastagrytan eller tevattnet i terrängen istället

för i grytan eller kannan...

Men om man är en hyfsat stabil på sin vuxna hand så är den toppen! 

Den här gången tog jag faktiskt tid hur snabbt den svalnar så man kan packa ihop sin "eldstad".

Från att jag såg den sista lågan tills jag kunde ta isär den och börja packa så gick det tio minuter.

På bilden har jag hällt ut den aska och de små kolbitar som blivit kvar. 

Jag väntar alltid tills eventuella kolbitar svalnat så jag kan hålla i dem innan jag lämnar

platsen. Har jag vatten kvar häller jag dessutom över dem, annars stampar jag på dem tills jag 

är hundra säker på att inget blir kvar och pyr. 

I en sådan här "risukeitin" är dock "veden" (ris, kottar, små murkna vedbitar från marken) så 

så små att det nog inte finns mycket alls som ens kan bli och pyra, men jag tänker

att det är bättre att vara lite överförsiktig än tvärtom-

Man är ju alltid den som i sista hand har ansvaret om man gör upp eld i naturen.

Och jag känner inte för att vara den som startat upp en skogsbrand, liksom! 

Till sist...så här liten blir den när man sätter ihop alla delar - inte mycket större än min mugg.

Och till att koka upp mitt kaffe gick det åt björknävern på bilden ovan,

en näve kottar, en näve murkna fingertjocka vedbitar som jag hittade i 

närheten och lite torrt ris. 

That's it! 

Plus mysfaktorn, inte att förglömma! 

EN LEDIG DAG...

Ja, hahaha...den här bloggen är på god väg att bli en tassa-i-naturen-blogg utan 

det minsta nytta i form av tips och knep om att vara därute i naturen.

Nå, lugn, jag tänker inte starta upp något sådant, sådana bloggar finns det tretton på dussinet. 

Lite som alla sorters bloggar, i och för sig....hih.

Jag är ju själv tillbaka i huvudstadsregionen sedan ett par år 

och håller på och återupptäcka min barndoms- och ungdomsskogar och dess naturstigar. 

I bilen, på väg ut till dagens rutt, hörde jag om att det har blivit lite

"hippt" att vandra i naturen - så till den grad att det börjar bli nästan lite för mycket människor

på de populäraste vandringlederna i Noux. Parkeringarna räcker inte till! 

Inte i alla fall de soligaste höstveckosluten.

Det är ju lite på gott och ont.

Lite själviskt vill man ju helst ha hela skogen, gärna med en fantastisk grillplats vid en sjö, 

dit någon (tomte?) hämtat färdigkluven ved, och allt detta bara ett stenkast från huvudstaden, 

heltför sig själv. Och helst då en solig höstsöndag. 

It ain't gonna happen! 

Bara att inse det! 

Men jag tänker att desto mer människor som får - och framför allt vill - uppleva detta.

Desto fler har vi som vill bevara och värna om naturen.

*

Nu hade jag turen att ha en ledig måndag, så jag kunde välja en betydligt tystare dag

ute på de populära stigarna. 

Och även om det här nu, som sagt inte har några som helst tankar på att bli en

friluftsblogg, så vill jag ändå tipsa om den här.

Det är en dryga 8 km lång slinga som har flera fina små sjöar/tjärnar

längs med som man kan stanna vid och käka lunch, tex.

Själv startade jag från Kaitalampi och gick förbi Halkolampi, Mustalampi, Haukkalampioch så 

via Luk tillbaka genom skogen till Kaitalampi. 

(Rutten är utmärkt med ett gult "salmiakmärke" så man kan inte ta fel.)

Sen kan jag ju tipsa om att kolla mer på termometern än kalendern när man går ut...

Så nybörjar misstag - jag vet! 

Eftersom jag hade alldeles för mycket (varmt) på mig och inte riktigt 

tänkt efter att ha möjligheten att skala av mig. Det var nämligen tät dimma och inte alls 

speciellt vamt när jag startade! Ja, så då vill jag bara säga; kolla en extra gång vilka

temperaturer de lovat! Meteorologerna, de är lite pro på sitt, liksom! 

Det är nämligen inte speciellt skoj att gå med glasögonen immandes i uppförsbackarna.

Jag lovar.

Isynnerhet då man möter rättklädda pensionärer som ser löjligt fräscha ut

i indiansommarhettan...

Ja. 

Note to self.

Men lite löjligt fint var det därute i skogen idag! 

Mustalampi har jag nog inte besökt sedan jag var 12 eller något.

Minns den lite kusliga känslan att simma runt i det nästan svarta (humusrika) 

vattnet där man knappt ser sina egna framsträckta händer. 

*

Just idag testade jag inte på det. Att simma, och återuppleva ett sim-minne.

Får återkomma nästa sommar.

Det gör jag gärna! 

VID ETT KÄLLFLÖDE...

Ibland blir jag nyfiken på rätt märkliga ting.

Lite vardags-vanliga och kanhända på sitt sätt ointressanta, men

jag gillar när min barn-(sliga)nyfikenhet tar över.

Det skedde förra söndag. Vädret var mer än fint. Riktigt så där höstsoligt

som det bara kan vara en septemberdag. 

Hela dagen ledig - bara tid för mig själv - hur härligt?!!

Jag hade planerat att ta en långpromenad på något fint ställe, men 

så tyckte min sjuka häl att det där med promenad är nåt jag skall skippa...

Men jag ville så ut, någonstans, vartsomhelst,  hitta nya vägar, nya stigar.

Om det så skulle bli med hjälp av bilen.

Jag har en speciell känsla för vattendrag, så landkrabba jag är.

Jag kan ständigt längta mig sjuk till havet, jag älskar att vandra kring sjöar, 

men det vatten jag har närmast mig i vardagen är åar.

Åar som blivit så vardagliga under hela mitt liv att de nästan blivit osynliga för mig.

Det är som så ofta, man ser inte det fina man har nästan under näsan på en.

Jag bor alltså ett stenkast från Kervo å. Jag går flera gånger i veckan längs dess stränder

på mina hundpromenader, men jag hade ingen aning om varifrån den startar, hur dess väg till

mina hoods ser ut.

Sagt och gjort, jag sökte upp Kervo å:s källflöde - där allt startar.

Då kommer vi hit, till Ridasjärvi i Hyvinge.

Här startar den 65 kilometer långa ån som går ihop med Vanda å vid gränsen till

Helsingfors och som mynnar ut i Finska viken vid Gammelstadsforsen.

Området fick namnet Gammelstaden först på 1950-talet, men urspungligen kommer det 

ju från att det var här man grundade staden Helsingfors år 1550. 

Men nu går vi framåt i tiden tills dags dato och motströms tills vi

kommer till källan av Kervo å.

Det är här det börjar.

Kervo å är den största sidoån - biflod kanske det heter på riktigt, 

men "flod" känns lite tilltaget - till Vanda å. 

Hur som helst är den här det startar. 

För ca 12 000 år sedan släppte istiden sitt grepp om området. Efter det var området hav

dit otaliga mäktiga glaciärflöden rann till.  Stenar, grus och sand som frigjordes från isens grepp

sjönk snabbt till botten och lagrades där. Vi känner det fenomenet som våra istids-åsar, medan det finkornigare jordmaterialet (leran) flöt vidare och bildade ett lager av lera som på sina ställen

kunde vara tiotals meter djup. 

Tiden och landhöjningen gjorde att havet sakta drog sig längre söderut och det 

uppstod fåror i den lerjord som istiden "dumpat" av sig och dit ytvattnet 

sökte och fann sina vägar att rinna längs med. 

I runda tal 3000 år har den nu runnit längs samma fåra, men sakta, så sakta,

söker den sig till nya - enklare - vägar att ta. 

Men detta vardagliga, lite tråkiga, smått gråa fenomen till å

som så många inte skänker någon större tanke åt när man är ute 

och går med hunden eller cyklar till jobbet är egentligen 

rätt fantastiskt!

Från den här sjön, med dess källor, har det runnit vatten i en 

jämn ström i tusentals år.