HALLOWEEN, KEKRI OCH ALVABLOT

 Snart är det halloween-helg. Jippiii....???

Nja, jag kommer nog inte att någonsin ta till mig den högtiden. Så säger jag varje år.

Den är för mig för vräkig och ful (förlåt) i tiden då naturen går mot en vila och tysthet, 

och det finns tid för eftertanke och att samla krafter i det kravlösa skymningsljuset. 

Jag är inte ensam med min avoghet mot Halloween, och många skyller på att det

nu är ett sådant där vräkigt Amerika-tjafs. 

Och visst är det ju så, det kan man väl inte förneka, men historiskt kommer Halloween-

firande till USA i medlet av 1800-talet från Irland med immigranter som 

flydde hungersnöden och nödåren som härjade på den tiden. 

Det känner många till. 

Men det var först rätt nyligen som jag fick reda på att 

en del av den irländska traditionen Halloween anses ha historiska kopplingar 

ända till vikingatiden. Kelterna börja anamma delar av vikingarnas traditioner och seder

under de århundraden som vikingarna härjade på i dagens brittiska öar. 

Och varifrån vikingarna kom, det vet vi ju. De var våra gossar, från våra breddgrader, 

eller hur man nu skulle uttrycka det? 

Vikingarna firade band annat höstblot. 

då man tog farväl av den ljusa tiden och 

välkomnade mörkret. Eller kanske de firade Alvablot?

Man vet egentligen rätt lite om hur höstblot eller Alvablot firades på förkristen tid. 

Man man har tolkat att det har med tiden för slakt. Tidsmässigt torde höstblot 

firats tidigare på hösten (i september, vid höstdagjämning) och Alvablot någonstans

mellan medlet av oktober till början av november. 

Slakten har helt klart en koppling mellan liv och död - den enas död, den andras bröd. 

Kanske offrade man blod till alverna? Alverna som man ansåg bodde i 

de gravrösen som var den tidens gravgårdar. 

Och där har vi en koppling - kanske något svag - men ändå en 

koppling till dagens Halloween. 

I Finland har man haft en egen höst-högtid, Kekri. 

Den firades lite på olika tider i landet, allt berodde på när man blev klar 

med skörden, men ofta var det just i dessa tider, i oktober. 

Då skulle det firas och man skulle äta så man sprack och ta det lugnt. 

Umgås med släkt och vänner. 

Offra till andeväsen och besöka gravar. Tända eldar och ljus. 

Lite som ett mischmasch av allt från skördefest till det som vi i dagens läge

känner till som julfirande. 

Vi kanske inte tänker på att det firande vi har idag, de seder vi 

håller fast vid har bra mycket längre rötter än vi kan ana. 

Eller som vi är medvetna om. 

Och att det i denna tid på året finns så mycket mystik, 

andlighet och gåtfullhet som vi kanske kan känna av då

vi går till gravgården för att tända ljus på gravarna. Kanske

tycker vi att ljuden vi hör från skogen då mörkret lagt sig är 

främmande och skrämmande. För vem vet, kanske alver och vettar

vågar sig fram först efter mörkrets ankomst? 

Kanske kan vi känna en rofylld vila i att glo in i 

ljusets låga och ana något. Vad? 

Det är upp till var och en att känna. 

FROSTNATT

 Tidig väckning i morse, eller för mig tidig. 

Klockan ringde klockan 6 för att jag skulle hinna köra min 

bil på service, skall inlämnas senast 6.45. Gäsp! 

Genast när jag jag kom ut såg jag att bilarna hade en frosthinna

på vindrutorna och när jag satte mig i bilen visade mätaren som

kallast på -3 ° C. Och mörkt är det! 

Känner mig privilegierad som kan fortsätta jobba på distans, att man

inte måste ge sig ut i den kalla och mörka morgonen. 

Känner att det, för min del är just det som triggar igång en

höst-trötthet. Får jag börja mina arbetsdagar i mjuk belysning, 

med en kopp kaffe och lite lugn musik, eller bara tystnad så 

känner jag knappt av att det har blivit mörkt och kallt

och senhöst därute. 

 Men den här morgonen påminde mig om det. 

*

Idag, då jag är ledig från mitt ordinarie jobb skall jag samla

ihop de foton som jag skall använda i familjens årsbok. 

Det är aldrig svårt att hitta bilder, men det börjar bli alltmer

knepigt att hitta på vad jag skall skriva. Åren är ju ändå 

rätt lika på något sätt. Det känner jag att det är här på bloggen också. 

Dessutom har ju åren med corona bidragit till att utrymmet man lever i 

liksom har krympt. Och i år har jag ju varit månader på stugan och

även om livet där är underbart och skönt så är det ändå ganska

händelselöst för att vara ärlig. Trivs ju förfärligt bra med

den sortens tillvaro men väldigt tacksamt att skriva om är det inte...

*

Väntar hem gubben idag, han har varit till Sverige några dagar

för att hjälpa sin syster där med ett och annat. Jag trivs ju för mig själv,

men det skall vara riktigt skoj att få hem honom. Stundvis har det varit

lite väl tyst här hemma faktiskt. 

Nu hör jag nyckeln vridas om i låset och jag 

skall gå och ge en kram och sätta på kaffet. 

LÅT OSS TALA DOFTER

Känner att jag hade minsann en jättetur som hittade en trevlig, 

kunnig, och svensktalande (bonus) frissa bara ett stenkast från där jag bor. 

Men det som var märkligt med den frissa-salongen var att den var 

totalt doftfri. För att frissan själv blivit allergisk för dofter. 

(Så hon klipper enbart, färgar tex inte håret och använder enbart

medel som inte doftar och önskar att man kommer o-doftande till salongen). 

Vilket jag gjorde men fick mig också att tänka mer på det här med dofter. 

Det är inte så att jag är på något sätt ett vandrande doftmoln,

men jag gillar när det doftar gott. När jag doftar gott. 

Men känner ibland att jag inte är sinnebilden för de där

superblommigtkvinnliga dofterna som ändå många parfymer är. 

Är en stor vän av CLEAN-parfymerna och har några av vilka dofterna

'Warm Cotton', 'Fresh Laundry', 'Rain' och 'Warm Cashmere' är favoriter. 

Men nu till hösten kände jag att jag längtade efter nåt "tyngre" som inte skulle vara

sådär femmefataledramaqueenkvinnliga - vilket liksom inte heller är helt jag. 

Då mindes jag en doft som jag testade under någon resa på något

flygfält - måste ha varit innan pandemin - och att jag inte alls

blev speciellt förtjust i den i shoppen, men väl när den fått landa på huden

ett tag. Det vill säga när jag satt i flyget någonstans bland molnen så 

inser jag hur underbart doften utvecklat sig och jag sitter och sniffar på min 

handrygg resten av flygresan. Lite knasigt, jag vet, men det är nu så där ibland. 

Sedan kom koronan och man reste inte så det störde och jag glömde bort

hela parfymen. Men nu, då jag besökte den doftfria frissan på blev mitt 

minne efter doften liksom aktiverat på något bakvänt sätt och jag måste

leta fram parfymen. Jag skriver parfym, för jag tycker om det ordet, men 

i praktiken talar jag om Edt - bara för att vara tydlig ;). 

Den heter alltså Eau Duelle av ett franskt företag som jag aldrig hört om

innan, Diptyque. Hittar parfymen på nätet och läser att den egentligen är

framtagen för att passa både kvinnor och män. Unisex. 

Hm...klickar hem den och hoppas den är lika bra som jag minns. 

* 

Och om den är! 

Den är just så varm och lågmält lyxig som jag mindes att den var. 

Tycker nog att den är lite mer kvinnlig, om jag skall vara ärlig. Har 

lite svårt att tänka mig den på en man, eller nja...kanske ändå. 

Den är liksom varm, kryddig, men absolut inte tung. 

Måste googla lite vad man blandat ihop för att få doften och hittar att där finns

Vanilj, elemi (en slags trähartser), kardemumma, en, rosépeppar, rökelseträd, 

svart te, bergamot, ambra, mysk, saffran

Nu kan jag ju inte påstå att min näsa skulle kunna direkt urskilja men

främst är doften (i min näsa och på min hud) som just träig vanilj, alltså inte söt.

Inte som vaniljglass för att vara tydlig, heh. 

När jag läser mysk så kan jag ana det också, men bara lite. 

Så det kryddiga. Kardemumma, rosépeppar, en? Kanske bidrar det till att det inte är 

så blommigt. Kanske lite österländskt men på ett mjukt sätt. 

Inget tungt alltså. 

Men vad är ambra? 

Fram med google. Och läser att ambra är: 

"En gråaktig, vaxartad substans från kaskelotens tarmar, bestående av 

kolesterol, oljor, bensoesyra, amperen och andra ämnen".

(vad dessa andra ämnen från tarmarna är lämnas onämnt - kanske bra så)!

Jaha...jasså det är DET som doftar så gott i min parfym! 

Lite tarmsekret...

Och mysk då? 

Ja det kommer ju ursprungligen från ämnen som myskhjortarna

har i sina testiklar, det har man ju läst om. Lättad att det numera oftast 

ändå används syntetisk myskdoft till parfymer. 

Men ambra? 

Hur kom man ens på att lukta på det? In the first place?

Strunt i det! 

Det är i alla fall en synnerligen god doft, denna Eau Duelle! 

Fick också en testdoft till av samma tillverkare;

'Tamdao', riktigt härlig den med! 

I övrigt har jag roat mig åt att avnoppa mina grovtröjor. 

En riktigt avkopplande syssla medan man lyssnar på någon 

podd eller en ljudbok eller bara låter tankarna vandra iväg medan

noppätaren tuggar i sig noppor och efterlämnar en nästan 

"ny" tröja. Investerade i en lite bättre (får man hoppas) nopp-ätare

efter att den gamla (billiga) som jag hade tog en rejäl tugga av en av mina

tröjor och förorsakade mer skada än nytta - om man säger så. 

Hoppas den här kan bete sig bättre och göra ett bra jobb. 

HUR FAMILJER ÄR

 Snubblade över en svensk bloggares blogg som jag för något år sedan läste och följde. 

Men sedan tappade jag lite bort henne och nu av en slump hittade jag hennes blogg igen. 

Höstflunsig har jag mest drällt i soffan och surfat hit och dit. 

Har inte orkat läsa och inte haft koncentration nog att  se på någon film.

Men sådana dagar är ju (ny)upptäckta bloggar bara guld! 

Bloggerskan, precis som jag, har då man och barn. Pojkar i tonåren/vuxna. Mina är

då rejält mer vuxna än hennes, men jag log så igen kännande då hon skrev om 

 hur man bli ihågkommen som som mamma. Hon skrev att hennes barn nog 

skall minnas henne som mamman som lagade de vackraste och nyttigaste frukostar. 

Och ah...vad jag känner igen mig. 

Att mat skall presenteras vackert har varit - och är - så viktigt för mig. 

Mina barn har nog alltid tvingats äta gott - och i vacker miljö. 😅

Att gubben aldrig riktigt lärt sig det är ju....lite synd. 

Alltså han uppskattar estetik - det när jag gör det. 

Men själv skulle han helst äta allt från stekpannan - med sked. 

Han skulle helst också leva på enbart potatis och sill så någon gourmet-relaterad

gen i hans fall har inte helt hunnit med i utvecklingen....

Min förstfödde, storgrabben, har ändå ärvt en rejäl del matestetik och kan bli lika rabiat som 

jag över gubben/pappans "tömmakylskåpetpåtypalltpåenochsammagångisammastekpanna"-mentalitet. 

Å andra sidan: Vi slänger sällan mat - och det är ju tack vare att vi har en alldeles

egen "hushållsgris" i familjen. Så på det sättet lite winwin ändå! 

Den yngre, lillungen, är i ett brytningskede och på väg att upptäcka det fina med mat. 

Inte bara det goda utan det fina. Så det finns hopp. 

Men ja, tillbaka till bloggen jag åter-hittat. 

(Planerat ett annat inlägg där jag länkar till henne, men behövs lite mer

presentation för att göra det) 

Hon skriver om hur (mat)-högtider på något sätt förlorar sin glans när barnen blir

vuxna, och eftersom jag inte har flickebarn så kan jag ju inte uttrycka

mig om det skulle vara annorlunda då, men med grabbar är det som om det som 

varit en fin tradition i barndomen ganska snabbt bleknar när de 

växer till sig och som om de plötsligt inte har samma sätt/behov att ta med sig 

dessa traditioner från barndomen till sina vuxna liv. 

Kanske är de fabriksprogrammerade för att vara mer emottagna

för en framtida flickväns/frus syn på saker och ting?

Kan naturen faktiskt klurat till det så? 

Och att "naturen" i så fall hänger lite efter i utveckligen. 

Själv kan jag bli lite tudelad när det gäller det här. På något plan kan jag känna att 

det är lite synd att högtidstraditioner inte förankrats så starkt som jag kanske i tiderna

trott att det skulle göra i mina barn. Å andra sidan. Jag har varit ganska ivrig själv att 

göra nya, egna "traditioner" enligt vad jag tyckt är fint, snyggt och passande för just...mig? 

Så vad är tradition? Egentligen. Och spelar det någon roll? 

Har ju sällan, eller egentligen aldrig, fått mothugg av familjen hur högtider skall firas, 

men inte heller ett bekräftande på att "det här" är det enda rätta. 

Inte för att jag i och för sig tänkt att det skulle 

behöva vara så - att mitt sätt är det enda rätta - men 

 ändå tänkt att det här kanske är en liten tradition ändå. 

Inte släktens tradition, men familjens. 

Bloggerskan skriver om påsken:

"Förra året tror jag inte ens jag plockade fram mitt påskpynt och vi gjorde nog inget speciellt. 

Vet inte om det är för att barnen börjar bli stora och allt det där mysiga runt omkring högtider 

bara rinner ut i sanden när det inte är någon som vill vara med och baka eller pyssla. 

Skulle jag fixa påskris och färga ägg så skulle ingen 

märka det ändå… hahaha, så deppigt det låter. Förlåt."

Och oj! Vad jag känner igen mig! 

Är det bara så att det här med högtids-/årstidsuppmärksammande

helt enkelt är fortfarande en så starkt kvinnlig grej, att män inte riktigt 

orkar/vill/ids/har intresse att bry sig. 

De uppskattar att det görs men känner inte att själva förverkligandet på

något sätt berör dem. Och behöver det ens vara så? 

Är ju rätt tudelad till det här. Samtidigt är jag väldigt glad och tacksam att min 

familj typ aldrig haft några som helst åsikter om hur jag inreder och pyntar och har mig. 

Slantens baksida är kanske att ingen i familjen egentligen bryr sig. 

Och då har man ju bara sig själv att ta i beaktande hur mycket man satsar. 

Hur är det med er andra? Känns det igen? 

OM ATT HA - ELLER INTE HA - VÄXTER INOMHUS

Ni vet det där uttrycket om att skomakarens barn går utan skor? 

Till en viss del kan jag sträcka upp handen och erkänna att så är det. 

Är ju trädgårdsmästare riktigt till papers och har mångårig florist-erfarenhet i bagaget

och då skulle man ju kunna tro att det dräller växter på mina fönsterbräden. 

Många tror så. Och har fått frågan under sommaren hur jag tar

hand om mina grönväxter när jag är vecka efter vecka på stugan. 

Svar: Jag gör inte. Inte mycket i alla fall. 

Jag har samma simpla system för bevattning som jag 

har för mina utekrukor, och det får lov att räcka till det lilla jag har

grönväxter inomhus. Har faktiskt aldrig varit speciellt förtjust

i grönväxter, och ännu mindre förtjust i blommande inomhusväxter. 

Finns ingen rationell orsak varför. Det är bara så. 

Ute får det blomma. Inne...kanske, om det är en orkidé. 

Kanske. Jul-lökar går också. Och vår-lökar. 

Så de som kämpat med att överleva sommaren i ett övergivet hem är:

En amaryllis från förra vintern (den mår fint och har inte haft en tanke på att vissna ner, 

vilket den borde ha gjort, trots absolut minimal bevattning...). 

En vanlig porslinsblomma som trivs så bra att den aldrig blommat. Bara växer och växer. 

En kalatea - som brukade vara den som visar att nu är det dags att vattna. Ja brukade. Den dog. 

Ett par orkidéer som trivs och har inte haft speciellt stora problem med gles bevattning. Lite skruttiga 

i luftrötterna när jag kom hem, men det är åtgärdat. Åter frid i orkidé-världen. 

Så en muehlebeckia i badrummet. Den visste jag skulle dö, det mesta dör där för det finns

nästan inget ljus alls, men vill ändå ha en växt där. Usch, nu låter det som krukväxternas

tortyrkammare eller nåt...Men nej, kommer inte fake-växter över min tröskel. 

En amazonlilja som också klarade sommaren ensam och övergiven med glans. 

Och så sist men absolut inte minst - i annat än storlek - min lilla fulfina växt:

Hjärtporslinsblomman 'Hoya kerrii'. 

 

En liten porslinsblomma som krystar fram ett hjärtformat blad i året. 

Med god tur. Ingen snabbväxande en, med andra ord.  

Inte direkt en skönhet, men jag är barnsligt förtjust i den lilla fulingen. 

Men ja...det fanns väl inte fler?!

Så att såpass glest är det mellan krukväxterna hos mig alltså. 

Var ändå och införskaffade några nya, bland annat en kottepalm.

Den gillar jag! Bara tanken att den fanns här på jorden för miljoner år sedan

säger ju sig självt att den är en fighter. Skall väl klara kommande 

somrar smått övergiven? 

Och så köpte jag en aloe vera, också en av mina favoriter. 

Hemmets lilla apoteksväxt. 

Minns hur jag imponerade på någon unge i tiderna som 

bränt sig på nåt och jag knipsade av en bit aloe, 

tryckte på brännsåret

 och sade att det här lindrar strax. 

Tror jag fick ett wow! som tack. 

Och blev förmodligen häxstämplad för eviga 

tider hos den lilla grabben...

*

En riktigt färdigt jättestor monstera skulle jag gärna ha som 

skulle täcka in väggen mellan hallen och biblioteket. 

Hmmm...kanske man skulle skaffa en sådan?