TJUGONDAG KNUT KÖR JULEN UT...

...och lämnar hemmet i blek vardag.

Som jag i och för sig älskar! 

Jag finner en ro i det avskalade och lite bleka som blir kvar.

Känner hur pulsen går ner i vintervarv. Lyssnar på naturens rytm.

Den andas så stilla och med lugna andetag.

Jag vill lära mig av naturen, lära mig känna dess rytm, dess andetag.

Januari är månaden av stillhet och tystnad. Eftertanke och framtidshopp.

Det mesta vilar, sover, därute men besitter ändå en väntan och längtan om nytt liv.

Varför gör inte vi människor också det?

Anammar lite av naturens årsrytm. 

Januarimånadens väsen är blek och stillsam.

Och på sitt tysta sätt så vacker just för att det är då ljuset återvänder.

Det lilla, späda ljuset som aldrig känns så välkommet som nu.

Idag åkte julgranen ut. Eller egentligen var det inte så det gick till.

Grenarna värmde och lyste en sista gång i den öppna spisen.

Barren, några 'få' bara, som granen fällde fick fortsätta sitt 'liv' 

i en papperspåse i väntan på att få komma till nytta i den del av 

mullkomposten som skall bli ny jord till surjordsväxterna mina. 

Inget går förlorat här. Gäller att ta ut det sista av julen! 

Men vem var denna Knut som nu kör julen ut?

Knut Lavard var en dansk hertig som mördades av sin kusin och rival Magnus Nilsson

den 7 januari 1131. Knutte blev senare helgonförklarad.

Så från första början var dagen efter trettondagen, som många tycker är slutet av 

julen samma dag som Knut-stackarens dödsdag.

Det är förövrigt min födelsedag också, 7 januari, men jag brukar inte hålla så

stort hallå om det som Knuttes anhängare verkar ha gjort om hans dödsdag.

Nåväl, han är ju ett helgon, jag är föga det...

Sedan hände något 1680 och man fick för sig att flytta Knutdagen från

den 7 januari till den 13 januari där den suttit sedan dess.

Många städar säkert ut julen, delvis eller helt, innan Knutdagen, kanhända

beroende på att vi också börjar fira julen lite tidigare än förr. 

Självaste julfriden, som utlyses hos oss i Åbo vid 12-slaget på julafton,

tar slut idag på Knuts dag. På andra ställen kan julfriden utlysas

redan på Tomasdagen den 21 december, men gemensamt är att den blåses av idag.

Utlysningen av julfriden är en tradition som nästan obrutet har utlyst i 

Åbo i 700 år. Brott som utförts under julfriden skulle bedömas upp till 

dubbelt så strängt som under resten av året. Gäller således att inte bara vara ett 

snällt barn under juletid, utan också en snäll vuxen!

Sedan 1889 har det här ändå inte haft en juridisk betydelse. 

Men inget illa i att försöka hålla sig laglydig och leva hyfsat ens under juletiden, eller hur? 

*

Än mer intressant blir det då man vet att det fornnordiska midvinterblot anses

infalla just kring dessa dagar då man räknar med att halva tiden för då boskapen

inte kan beta ute i naturen infaller här.

Under de här dagarna räknade man ut hur mycket mat det fanns kvar för boskapen för

resten av året, hade man använt mer än häften av skörden vid den här tiden, fanns

inget annat att göra än att slakta något djur. Midvinterblot.

Midvinter skall inte blandas med vintersolstånd. 

Det ena handlar om temperatur, den andra om ljus. 

Under förkristen tid delade man i de norra delarna av Europa in året i två halvor.

Vinterhalvan av året startade 14 oktober och sträckte sig till 14 april. 

Då är det inte svårt att räkna ut att mitten - midvintern - landar på just nu, idag.

Mitt i vintern - midvinterblot - tjugondag Knut.

Same, same but different.

EFTER FESTEN...

Idag har jag nästan städat ut julen. 

Så på det sättet är det efter festen. 

Tomtar, någon annan julig varelse, ljusslingor och sådant har åkt 

ner i lådor och locket lagts på. 

Vissnade amaryller gör nytta i komposten, löken tillvaratagen 

för en ny blomning nästa år. 

Bara ljusstakarna i fönstren - och faktiskt julgranen - står kvar.

De är kvar för det vackra skenets skull. 

Jag har i år lagt alla dessa juliga ljuskällor bakom timers så 

att de alla tänds en liten stund innan jag stiger upp och

det har varit så underbart att tassa ut till köket genom hallen 

där granen lyser och i fönstren ljusstakarna. 

Sedan slocknar de efter ett tag, men tänds igen innan jag kommer 

hem från jobbet och då välkomnas jag av det igen.

Nu har jag tydligen skrämmande snabbt utvecklat ett beroende av detta 

och känner att jag ogärna vill plocka bort dem innan jag hittat 

små lampor som kan ersätta julens ljuskällor kopplade

till mina timers.

Jag vill fortsätta vakna upp, och komma hem, till ett hem som är stillsamt upplyst

under vinterens mörka mornar.

Timers...riktigt bra grejer! 

Aldrig för sent att komma på det! 

Hösten, och den del av vinter, som vi tragglat oss igenom har ju 

varit otroligt mörk och dunkel. Inte mycket till soltimmar, och 

nästan ingen snö. Bara mörker därute. Blöta och mörker.

Några som kanske uppskattar den något varmare vintern är 

nog djuren därute i naturen. Har aldrig haft så många - här på mina breddgrader

 övervintrande - koltrastar vid fågelmatborden som i år. 

Rådjuren kommer regelbudet oregelbundet till saltstenen som jag lagt ut.

Bara det att de är där då det är säcksvart ute så har gett upp att få ett foto på dem! 

Till helgen har det utlovats liiite bättre väder. Och minusgrader, och  s o l  till och med.

Känner att det skulle sitta bra med en tur ut i skogen.

Har längtat. 

Efter festen kommer vardagen.

Och jag har inget alls emot det! 

ÅRETS SISTA....

....inlägg blir detta.

För att vara ärlig så är jag inte så mycket för vare sig skumpa eller raketer.

Isynnerhet inte raketer. Skumpa går väl för sig om man känner för att offra sig lite grann.

Men raketer? Nja-a...

Ur fototeknisk synvinkel hade jag ett tag en tanke på att ge mig ut 

i nyårsnatten för att fota raketer, men desto närmare tolvslaget klockan tickar,

och desto djupare jag sjunker ner i mitt soffhörn desto mer känner jag att det 

är en, om nu inte direkt dålig idé, så åtminstone

en inte helt lockande tanke heller.

*

Åh, så tråkig jag låter, jag vet! Men det kan inte hjälpas! 

Samtidigt känner jag att min stund ute i skogen idag, som jag unnade mig 

själv efter en 16-timmars arbetsdag igår, väger så mycket tyngre i min vågskål

av njutbar närvaro än all världens pyroteknik, om så samlat på ett fat. 

Solen lyste med sina svaga små strålar och det var så vackert! 

Så blekt, så stilla och så rofyllt.

Och jag vandrade genom åldrad granskog längs ån som

forsat fram där sedan evigheter. För 12 000 år sedan smalt istidsisen

och sedan dess har det rinnande vattnet sökt och funnit 

sina fåror för att finna sin väg ut till de stora haven. 

Jag tycker tanken är hisnande! 

Såg en man som stod så stilla vid åstranden och såg så 

rofylld och tillfreds ut där han stod och blickade över forsen. 

Jag såg att han njöt av sin stilla stund av tystnad och närvaro just där han var 

så jag försökte gå så oförmärkt förbi som jag bara kunde. 

Jag tror vi finländare är ovanligt bra på det här med att lämna utrymme

för en annan person som ser ut att vilja ha lite mer utrymme för sin själ just då.

Vi, jag och min hund, hade nästan redan passerat honom då han lyfte på huvudet,

mötte min blick, nickade så stilla och jag hann se att ett pyttepytteleende lekte i hans mungipa. 

Jag kände min smilgrop djupna lite grann innan jag gick vidare.

Sådana här möten, som är oväntade och över på ett ögonblick, men 

som ändå lämnar ett spår, ett minne - vad jag älskar dem ändå.

Om det är något jag önskar mig inför det nya året så är det fler 

sådana plötsliga små möten som berör på något plan.

Är det sedan möten mellan människor, möte med vilda djur, 

upplevelser om och i väderlek, känslan i våra olika årstider 

eller bara stunder som får hjärtat att nästan stanna 

och hjärnan att stilla sig, det är egalt. 

Jag vill öppna mina sinnen för nya små stunder att ta plats.

Det önskar jag min inför det Nya Året.

*

Må Dina Önskningar gå i uppfyllelse. 

Då skulle vi kanhända få ett riktigt bra år! 

DET SLITNA SOFFHÖRNET...

Det är juldagsmorgon och det ser ut att bli en fin dag! 

Jag har precis kokat mig en andra kopp kaffe, slöläst nyheter på nätet och 

släppt ut katten. Hunden har erövrat mitt hörn i den slitna soffan.

Vi gillar det hörnet båda två. Men vi ryms, finns det hjärterum så 

finns det stjärterum, eller hur?

Det är tyst i huset. Skönt tyst.

Min juldagsmorgon är ensam. 

Så fort man skriver den där meningen så blir det genast en känsla av

att det skulle vara synd om mig. 

Man skall inte fira julen ensam. Det hör inte till normaliteten.

Det var också temat i många av juldagens nyhetsartiklar, hur sättet man 

firar jul på inte alltid känns okej. Att julen kan bli en

ångestfylld stund, dagar som man bara vill skall vara över.

Många som är ensamma på julen skulle säkert önska att man

hade en familj att vara med, men mer och mer talar man också om de

som längtar efter att få vara ensamma på julen och

inte alltid behöva uppleva den traditionella Stora Släkten samlas-julen.

I tidningsartiklarna var det hjärtskärande många som berättade

sin historia om hur de, fortfarande som vuxna människor, åkte av plikt

till släktjularna och bara längtade hem till sin egen vrå. Att få vara för sig själv

och göra precis det man vill! 

Men det är som om det inte skulle vara riktigt rumsrent att få tänka så.

*

Ända sedan jag var barn tyckte jag allra mest om juldagen.

Då min familj strosade runt i pyjamas, man läste sin julklappsböcker

eller lade sin julklappspussel. Man gick och tog sig en bit

mat när det kändes så. En mycket kravfri dag för alla.

Senare har jag insett att min barndomsfamilj nog var mer åt det introverta

hållet, fast det begrep jag inte då. Vi trivdes som det var.

Det var lugnt, rofyllt, stillsamt och galet skönt!

Att vara lite introvert och faktiskt trivas alldeles ypperligt bra i 

bara sitt eget sällskap har jag först på senare år förstått

att egentligen är en stor fördel.

Jag trivs galant med (lagom mycket) människor omkring mig, men jag trivs

minst lika bra för mig själv. Vilket betyder att jag egentligen

aldrig har känt mig riktigt ensam i ordets negativa betydelse. 

I min värld finns inte känslorna ensam och negativitet i samma mening.

Och ändå känner jag ibland hur  jag 

nästan måste försvara mina val av att få vara för mig själv.

Försvara med att det definitivt inte är synd om mig - snarare tvärtom.

Och att jag oftast har haft möjlighet att välja tjo och tjim och glam och glitter

men självmant valt att avstå. 

När jag läser berättelserna i nyheterna om hur någon redan i oktober 

känner ångest inför julen för att det finns så många måste-möten,

måste-mat, måste-klappar, måste-måsten känner jag mig 

plötsligt extra lycklig över min ensamma juldagsmorgon.

*

Att det blev så i år är en slump.

En vecka innan jul fick han som jag delar kylskåp med ett 

arbets-uppdrag till Sydafrika över jul. 

Så där är han - på safari.

Mina grabbar och bror kom naturligtvis på julmiddag 

till mig. Min äldres gosses flickvän hade åkt hem till Sydkorea över jul

så han planerade sova över hos mig även om de nyligen flyttat till

en lägenhet här nära. Men han blev förkyld och ville åka hem för att 

sova i egen säng och inte smitta ner oss andra.

Brorsan har varit kroniskt sjuk länge, hans hälsa har inte blivit bättre och 

en julmiddag tröttar nog ut honom en del, så han ville åka hem

efter julklapps-utdelningen. 

Lillungen bor ju på samma gård, men i egen lya så han smet in till 

sig även han. 

Så ja...jag vaknar till ett tomt hus, tänder julgransljusen och 

drar en lång och njutningsfull suck av lycka över min ensamma

juldagsmorgon. Känner ett sting av någonting - är det okej att känna såhär? 

Men jo, det är det. Jag, och ingen annan heller, skall väl ändå behöva känna dåligt

samvete för att man trivs för sig själv och med sig själv? Gillar att vara ensam?

Jag älskar ju mina människor, men är helt okej med att inte ha dem inpå

huden hela tiden. 

Skall nu breda mig en smörgås av sillröra och efter det lägga lite godis på lagom 

avstånd från mitt soffhörn.

Värma mig ett glas glühwein (gillar inte glögg, för söt) och börja läsa

på min julklappsbok (den från mig till mig...hahahahah....) 

Juha Hurmes bok NIEMI.

Årets Finlandiapris-vinnare. 

Inte en helt otippad julklapp från mig till mig...men det för att jag laddat ner den.

Nerladdade böcker är knepiga för andra att köpa och framförallt att paketera.

Det slitna soffhörnet - here I come! 

JULENS AFTON...

Jag kommer alltid att älska mest av allt den där stunden på julaftonen då

maten är uppäten, efterrättsskålarna slickade och julklapparna utdelade.

Då julens aftonlugn sänker sig. 

Det finns en sådan nästan påtaglig stämning av att allt, precis allt 

är så bra det bara kan vara. 

Just nu och här är livet gott! Riktigt gott! 

Julmaten har slunkit ner och lagt sig skönt tillrätta i magen. 

I år blev det så att julbordet fick genomgå en rätt radikal förnyelse. 

Jag hade tröttnat på en del av de traditionella maträtterna som man 

lagar för att det hör till, men som ingen riktigt orkar äta längre. 

Man tar en matsked eller så och så får det vara. 

Dags för nytänk med andra ord. 

Sagt och gjort. 

Återkommer till detaljerna kring det med recept och familjens utlåtanden.

Det mesta "nya" inlöste faktiskt med bred marginal sin plats på våra framtida julbord.

Julkransen ovan var en av nykomlingarna.

Väldigt enkel att göra (rätt fin så där ur estetisk synvinkel dessutom)

och riktigt, riktigt god med olika ostar och oliver att plocka åt sig.

En idé jag kommer att utnyttja vid andra tillfällen också.

Den är ju inte bara jul. Den är också höst...och sommar...

Helt toppenkrans med andra ord. 

Kanske jag bara är den enda människan i världen som 

inte kommit på att göra kransar såhär???

Men mina människor gillade och det är det som räknas.

Förutom människorna som samlades runt mitt nytänk-julbord och gav

mig just den där rätta julstämningen så

gladde jag mig också åt de mer vilda besökarna i trädgården. 

 Hoppas på lite mer tid under juldagarna att kolla in vilka  

fågelarter som hittat till mina matbord där ute. 

Ett tag nu har det mest varit så att jag fyllt på matlagren i mörker antingen på

morgonen innan jag åkt till jobbet eller på kvällen då jag kommit hem.

Lika mörkt har det varit oberoende.

*

Julens afton för också, för mig, med sig en annorlunda rytm inför vintern.

Det är som om en kulmen är nådd med julen. En slags klimax.

Efter julen med dess hets kommer vintern. 

En stilla och rofylld tid att vara i.

Vackra vintern. Vi väntar på det!