KALLA DEN ÄNGLAMARKEN...

...eller himlajorden, om du vill.

Jorden vi ärvde. 

*

Jag mellanlandar mellan ett par möten på stugan och hinner ut en sväng i skogen innan skymningen tar över. I år behöver man sannerligen inte ge sig långt in i skogen för att få sin svamplängtan tillfredsställd. Kantarellerna börjar onekligen dra på sista versen, men trattisarna är hårt på kommande. Det gillar vi, ju! 

Det jag sedan inte vet om jag gillar lika mycket fullt ut är att jag igen stötte på björnspår,

riktigt färska dessutom. Och inte långt borta från stugan ens, ett par hundra meter på sin höjd. 

Jag är kanske inte den mest ängsliga lilla kvinna i världen, men onekligen gick jag lite mer

med öronen på spänn. Steg på torra grenar, visslade ofta på hunden. Hon, hunden, tyckte jag var lite konstig som visslade fast hon bara var ett par meter bort.

Pratade med mig själv - eller med hunden - det kanske låter vettigare?

Senare, när vi redan var tillbaka på stugan kom jag på att hunden faktiskt denna gång

ofta satte sig precis mellan mina ben när jag böjde mig ner för att plocka svamp.

Så där som hon brukar göra när hon är lite osäker.

Eller så var det bara en tillfällighet. 

Det första jag gör när jag kommer tillbaka till skogen är att hänga upp duken som 

skyddat mitt hår från dessa äckliga älgflugor som det dräller av i skogen just nu.

Jo, jag ser ut som en kombinerad skurgumma och brittisk jägare när jag är ute i skogen.

Duk runt håret och som kronan på verket en grön filthatt med breda brätter som skyddar mot 

allt möjligt annat. Som att få spindelnät i ansiktet till exempel, det ogillar jag också.

Men skydd mot björn? Ja, jag får väl bara sjunga där i skogen.

Det kan ju skrämma iväg vem som helst...

TIDIG MORGON...

Uppe med mjölkbudet kunde man kanske säga, om det funnits något mjölkbud alltså.

Lägger sista finishen på ett projekt som skall bli klar den här veckan. Det känns bra.

Dessutom har jag en hel del småjobb här hemma som jag fått slutförda. 

Sådana där små grejer som ogjorda skaver som småsten i skorna. 

Det känns stort när man bockat av dem. Eller så känner jag det.

Här har jag suttit nu och skrivit och grejat ett bra tag. Ljusen brinner fastän det än är ljust ute. 

Kan inte motstå. Att tända dem - ljusen som jag har lite överallt. 

På något märkligt sätt hjälper de mig att koncentrera mig. 

Men nu är jag trött i huvudet. Har varit fokuserad sedan tidigt i morse - nästan klockan runt.

Hunden har bara varit ute ett par svängar i trädgården och jag känner hur mina rumpmuskler

mår illa av detta stillasittande. 

Innan jag lägger mig i kväll skall jag ge dem en yoga-omgång och varva ner mig själv i själen.

De flesta av mina blommor är ännu ute på sommarbete i pergolan.

Dagarna - och framförallt nätterna - är så varma ännu, så har ingen tanke ens på 

att börja ta in dem än. De har mått så gott av sin sommarvistelse. Men onekligen känns det lite naket på fönsterbräden när man nu själv börjat vara mer inomhus. 

Så jag gick och köpte några plantor åt mig häromdagen. 

Lite otippat kanske, men just nu tycker jag att de är precis just det jag vill ha.

Plockade också in några kvistar av hortensian. Kvistar som gått av av orsak eller annan.

Kanske en hund som tagit kurvan lite för snävt? 

Nä vet ni - nu har jag minsann suttit alldeles för länge på rumpan. 

NU stänger jag ner och rullar ut min matta.

Och tänder lite fler ljus. 

Må gott! 

DEN SKOGEN...

Jag skulle gärna säga att jag gått milvis i skogen, men det är ju inte sant.

Ett sådant svampår som det är nu, så hinner man liksom inte speciellt långt in i skogen, innan det 

är dags att vänta om och tömma korgen. Ett synnerligen klart fall av i-lands-problem, eller hur?

Nej, jag tackar och tar emot. Ett par dagar var det riktigt strålande väder och jag bara njöt, 

plockade svamp och lingon, bastade och började sakta plocka ihop lite grejer där på stugan.

Än är det inte dags att säga God Vinter till stugan, nejdå. Men jag tycker om att 

lite plocka bort det där somriga i alla fall. 

För onekligen är sommarkänslan lite långt borta när havet och himlen ser ut så här.

De enda fåglarna som är kvar i viken är skäggdoppingen. De andra har rest.

Gässen samlas skränande och skrikande i större och större flockar. 

Jag grips av en sådan där mjuk höstmelankoli.

Jag vill bara kura i en stor tröja, elda brasa och läsa en bra bok. 

Och plocka svamp och lingon. 

Och tända ljus. Till frukost, till lunch, till middag, till kvällen. 

Ljus, ljus, ljus. 

Sommarstugan är höststuga nu.

Örtkrukorna är tömda och tomma. 

Terrasserna känns avklädda och nakna. Det ekar när stolsbenen skrapar mot golvet.

Jag tycker den gått så fort - sommaren. 

Nu känner jag att jag vill njuta av varje uns av september innan det blir läge att 

igen vara mer och mer inomhus. 

Jag vill vandra i skogen, cykla på slingriga sandvägar. Fylla mig med syre.

Jag vill samla. Boa in mig för vintern.

Lagra.

Vinden tilltar och jag känner hur kinderna börjar hetta när jag kommer in i stugvärmen.

Bär in ved tills nästa besök. 

Låser om och åker hem.

Längtar tillbaka till skogen innan jag ens lämnat den helt.

Det är så hösten gör med en.

EN ALLDELES VANLIG DAG...

Startar med att yoga en stund på terassen.

Förstår inte hur jag kunnat glömma, eller lämna bort detta som är så skönt! 

Hade först tänkt ta till det där ett-foto-i-timmen-knepet när det blir akut bloggtorka i skallen på en.

Men så blev det inte mer än detta morgon foto då.

Sedan drog jag till skogs, jag kan ju bara inte motstå lockropet av alla kantareller och trattisar, 

skäggriskor och stod där inte en självaste KarlJohan och hojtade på mig! 

Liksom vem ja,  v e m , kan motstå det?

Känner mig som en husmor hardcore när jag plockar svamp allt vad jag hinner. Steker och fräser,

förväller och torkar, fryser och lagrar. Känner att det kan gott bryta ut ett litet världskrig eller något.

Jag är liksom beredd! Minst! 

Plockar dessutom en ansenlig mängd liter lingon. 

Å, jag liksom känner hur det sakta börjar växa fram en husmorsförkläde av sig själv på mig.

Det är hösten som gör det. Det triggar igång mitt husliga jag. Varje år.

Skickar iväg karlen med bössan på gåsjakt. Jag är ju vegetarian, men 

kan gott leva med jakt faktiskt. De djuren har ju fått leva sitt art-typiska och 

naturliga fria liv tills....*bom*. 

Sedan händer det ju oftast att det inte blir något *bom* - inte idag heller.

Jägaren (han) kom hem tomhänt.

Samlaren (hon) samlar och samlar och samlar...

Grankottar! 

Man vet aldrig när det kommer att behövas.

Nä, jag har ju nog en liten tanke och idé och faktiskt en beställning som grund 

för mitt samlande av grankottar. Det får jag återkomma till sedan när tid är.

Jamen, jag pysslar på. Samlar och har mig.

Och jag bara  ä l s k a r  det.

September är absolut en av mina top tre månader. 

De övriga är...september och september.

Nämen, det är lite så det känns just nu.

Det är lite lagom sommar kvar. Man är full-laddad av energi efter sommaren.

Det är sommar-ljus på dagen men höstmörker på kvällarna.

Inte för kallt, inte för hett. Bara precis lagom.

Och härute...vid skogen och havet.

Här samlas gässen (på lagom avstånd för skott - de vet...) men 

kamerans skott är inte alls lika förödande för fortsatt gås-leverne. 

Lyckas fånga några på bild då de drar förbi. Den här stunden när man känner och vet

att det igen är höst och att alla dessa fåglar skall dra iväg.

Att allt går mot månader av stiltje och vila. Med eller utan snötäcke.

Jag känner mig inspirerad, taggad, energisk, men också melankolisk, dämpad och lugn

på en och samma gång. Det är hösten som gör det med mig.

En alldeles vanlig dag.

HÖST...

Köksfönstret immar nästan igen. 

Står i det lilla köket på stugan och steker kantareller.

Skogen som inte är någon typisk kantarellskog bjuder till. Jag gick en sväng bland tall och gran, mossa och renlav och visst hittade jag någon kantarell, jag med. 

I det lilla köket finns ingen köksfläkt så fukten från stekoset av skogens svampar 

lägger sig som små små bubblor påfönstrets yta. 

Så små att de nästan inte syns. Bubblorna. 

Ritar en glad gubbe i fönsterimman. Varför inte, liksom? Det är ju ändå jag som tvättar 

dessa fönster. Mig stör det föga att en glad smiley dyker upp varje gång fönstren immar igen på nytt.

Vänder om bland kantarellerna och känner in september. 

En av mina absoluta favoriter. Vill liksom inte att september skall ta slut. 

Så känner jag varje år. 

Och nu har den ju bara börjat, jag vet. 

Jag står här första dagen i september och bara är i själen av månaden. 

Andas, doftar, känner, fryser, ryser, myser in månaden på kommande. 

Plockar skäggriskor. De hör min barndom till . 

De skall förvällas i tio minuter för de är pikulite giftiga, sedan skall de saltas och läggas in.

På vårvintern plockas de fram och tillreds med lök och smetana till en svampsallad att 

servera till blinierna. Jag kan känna hur jag flyttas fram till en kristallklar vinterdag då 

fönstren immas igen av att jag steker bliniplättar. Solen lyser blek och det är kallt, kallt.

Då plockar jag fram mina riskor och gör min sallad.

Det här tänker jag ofta på hur matminnen kopplar ihop nutid med dåtid, kanske över årtionden.

Matminnen från min egen barndom, matminnen från mina barns barndom, och matminnen 

som jag skapar nu, idag. 

Matminnen som styrs av årstiderna, eller årstider som bjuder på matminnen. 

Skogen jag går i är ingen guldåder när det gäller svamp. 

Den är rätt mörk, mycket gran. Mycket ris, blåbär och ljung. 

Svampar får liksom inte riktigt plats.

Men jag vet ett ställe där det växer trumpetsvamp. Bra svampår alltså.

Det är bara då de dyker upp.

En handfull brukar vara det jag kan skörda där. Goda år.

*

Trumpetsvampen brukar jag torka och spara till Rätt Tillfälle.

För mig är Rätt Tillfälle oftast en utfärd, en liten vandring, då termosen fylls

med varm, gräddig soppa av trumpetsvamp.

Finns inget bättre. Lite gott bröd till bara. 

Och en skön vandring. 

Jag tar er med nästa gång. När soppan skall avnjutas. 

Svamp. Höst. Aaaaaahhhhhh!!!!!!