I skogen blev det riktigt varmt. Brisen hade jag lämnat bakom mig, kvar stannade den
och böjde på gräset som växer i sprickorna i berget. Gräset där har
redan gulnat. Som om solen lyckats bleka dem först av alla.
Skogens gräs har kvar sin gröna fräschör och nigningarna för vinden inte lika djupa.
Några hundra meter till och gräsen slutade niga helt. Hela skogen stod stilla
i en solvarm omfamning.
Plockade mina blåbär medan flugor och fjärilar liksom dansade på
värmedallringarna mellan tallstammarna.
Gummistövlarnas kant skavde mot bara ben. De är nya och ännu inte inkörda. Stövlarna.
Tänkte att idag är kanske inte den dagen då de skall köras in heller.
Började dra mig sakta ner mot havet igen. Mellan stammarna kom brisen åt att
svalka min varma nacke. Hårstråna kittlade mot kinden. Man märker skillnad, kom jag på.
Om det är ens hårstån eller någon liten insekt som kittlar, fast känslan nästan är densamma.
Dagen flyter på. Hade det varit som förr, som under småbarnstiden, hade det nu
varit läge för plättkalas med rårörda blåbär, men nu längtar ingen av oss
efter något sött. Vi häller istället upp ett glas torrt vittvin som är så kallt
att glaset immar. Det är skönt att ta i det kalla glaset och låta handen bli sval.
Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om torrt vitt vin, jag får halsbränningar av det.
Men den torra strävheten bär ändå på en smak av sommardagar som jag inte vill vara utan.
Lite som istället för de där plättarna som ingen vill ha, inte just nu.
Jag måste ju erkänna att jag inte saknar att stå inne i det kvalmiga köket och
steka dem heller. Fast då, i tiderna, tänkte jag kanske inte så?
På var vår sida om bordet, i de knarriga korgstolarna, försjunker vi i var vår text.
Hunden lägger sig suckande av välbehag i solen och blundar. Det lägger sig en
sådan dåsighet över stunden att det blir nästan omöjligt att hålla tankarna
samlade, eller ögonen öppna.
Kanske slumrade jag till. Jag vet inte. Jag bara var i det solvarma.
Vaken eller inte så vaken.
Mot kvällen, när solens värme börjat blekna kommer svanfamiljen simmande förbi.
De har nästan samma tidtabell varje dag. Tror jag.
Jag förökar undgå att se på klockan, den ligger därinne på spiskransen där jag lägger
den nästan varje gång jag kommer hit ut. Så har jag gjort i åratal. Som en ritual att här
är tidens takt en annan. Det är många år sedan jag roade mig med att gissa mig till vad klockan var efter att jag varit utan klocka i något dygn. Ofta missade jag ett par timmar åt någondera hållen.
Numera är det knepigare att inte låtsas om klockan. Fortfarande lägger jag mitt armbandsur
på spiskransen, men klockor smyger sig på ändå. Tiden finns där när jag öppnar datorn för att
skriva. När jag tar fram min padda för att läsa en bok, eller kolla nyheterna.
Eller bara när telefonen ringer. Jag kan inte undgå att på ett undermedvetet sätt registrera att klockan är minsann 12.14.
Minner mig tillbaka igen till de där plätt-somrarna. Då fanns det inte paddor och inte
mobiltelefoner som visade tiden fast man inte ville. Jag hade sällan ens tidningen
ändrad hit, bara de några gånger jag visste att jag skulle stanna här i flera veckor, för
då kändes det bra att ta sin morgonpromenad till postlådan 2 km bort.
Oftast blev den promenaden inte daglig ändå, så hade det velat sig så kunde världen ha gått under
och jag hade inte vetat ett skvatt om det. På något sätt känns den tanken nästan lite skön.
Skakar på huvudet åt mina egna tankar. Jag som är lite nyhetsfreak, kunde jag bara strunta
i nyheter i dagar. Kanske en vecka, eller två?
Inser att jag nog då skulle behöva blunda när jag öppnar paddor eller svarar i telefonen, för
där fladdrar så lätt förbi, inte bara klockslaget, utan också de senaste nyhetsnotiser.
Jag har ingen aning om hur jag skulle få bort dem. Och undrar om jag kunde låta bli.
Vänder näsan mot kvällssolen och sätter mig, något mödosamt med en inflammation i höften,
med benen i kors och blundar, andas, låter tankarna bara komma och gå.
Endel kallar det att meditera, jag vet inte. Jag kanske mest bara...är.
Det räcker för mig.
Det är då jag får syn på dem. Skäggdoppingsungarna. Hela tre stycken!
Jag blir barnsligt glad, jag som redan trott att det inte hade blivit någon familjeökning alls i år,
har ju bara sett den där ensamma vuxna. Men här kom hela familjen simmande. Skäggdoppingen
har återkommit till viken så länge jag kan minnas, tänkte jag skriva, men så är det nog inte.
Måste ju erkännas att under de där plätt-somrarna hade jag nog inte speciellt mycket
intresse för vem som simmade i viken. Me deller utan ungar. Jag hade mina egna att hålla reda på.
Men nu är de där. Bara en enda gång har den lyckats få ungar här. Det året var det
bara en unge. Men nu är de tre. De är så fina i sina randiga pyjamas, ungarna.
De smälter perfekt in i ett lite smårutigt hav - det är säkert det som är meningen.
Springer, eller snarare haltar och halkar, upp till stugan för att få en bättre bild, men
när jag hinner få fram kameran med det långa objektivet är de redan långt ute i viken.
Men de är med ungar. Mina närmaste grannar.
Mitt lilla problem med höften har gjort mig mer stilla än vanligt. Min stilla skogspromenad tidigare på dagen var just det i ordets rätta bemärkelse. Stilla.
Stillheten fanns i skogen, i det solvarma, i avsaknaden av vind - och i mina steg.
Plockar man blåbär är stillheten inget större problem, det är nästan som en
förutsättning, men mot kvällen kan jag bli rastlös i kroppen.
Behöver göra något. Plättar blir det inte, det hade vi redan bestämt.
Klämmer in blåbären i den redan proppfulla frysen men en ask får bara inte plats.
Rensar lite på måfå i skafferiet, ser på bäst före datumen - det kan vara skäl att göra det ibland.
Isynnerhet på en sommarstuga. Det vet jag för det har jag erfarenhet av. Att tre år gammalt
bakpulver inte alla gånger fungerar som den ska. Att överårigt havregryn smakar papp.
Sådana saker. Märker till min stora förvåning att kakaon håller på att bli gammal.
Kakao? Skakar nästan lite misstroget på huvudet. Det har då aldrig hänt förr!
Också det ett tecken på att barn-tiden är över i denna lilla stuga.
Som i en lite protest, dock med glimten i ögat, rör jag ihop en kladdkaka.
Något barnsligt skall här väl ändå få förekomma? Och kladdkaka är barnsligt gott, det vet alla!
Att det sedan inte finns så många som bryr sig om att äta av kakan - det är en annan sak.
Men kladdkaka blev det!
Vi fortsätter med vårt läsande medan skymningen kryper in mellan raderna och
får dem att smälta ihop till tecken som inte går att tolka.
Har dragit en extra filt över mig och hummar nöjt - tänk vad skönt det skall
bli med fönster mot vinden på terassen vår.
Även solvarma dagar blir till kyliga nätter. Och så den där vinden, som
ständigt ligger på, känns det som. Som sällan vilar.
Även om det händer.
När även grässtråna på udden får vila i sitt eviga nigande. När det
solvarma igen får vakna till en ny dag, när jag plockar fram en frukost och väljer att
inte läsa nyheterna på paddan. Inte se på klockan.
Jag kollar inte ens vädret - det får väl bli som det blir.
Den här dagen.
