DECEMBERS RACERFART...

Jag har tappat en vecka.

Ännu igår var jag helt övertygad om att det är liksom fanns ännu ytterligare

en hel vecka innan julveckan.

Men Så Är Det Inte Alls.

Har så mycket ikring och om att jag inte riktigt har koll på dagarna.

Ur den där arbetssynvinkeln så avslutar jag ju en era genom att 

kontakta kontakter, kunder och kolleger, som jag känner att jag vill kontakta

innan jag sadlar om. Mina dagar går till det. 

Och på kvällarna planerar jag för det kommande.

Fixar biljetter till mässor, resebiljetter, hotell, testar betalterminaler - förvisso nu först för sonens 

behov inför julgransförsäljningen, men man vet ju aldrig - om man behöver det själv

en vacker dag! 

Ansöker om stipendium och planerar upplägget av boken-to-do.

Snurrar ihop lite chokokonfekt som ser tusen gånger mer avancerat ut än det är.

(recept kommer…!)

Gjorde ett fåfängt försök att fota en bok som jag fick häromdagen.

Och det gick sådär - får snällt vänta till veckoslut och hoppas på 

ens lite mer ljus.

Frustrerad på avsaknaden av ljus så

testkör jag lite tilläggsljus för fotografering i detta eländiga ingen-snö-mörker.

Och ja…det är inte så konstigt att man tappar bort en vecka eller två.

Längtar efter snö.

Inte för snön skull i sig - inte för kylan - men för ljusets skull! 

Och skulle jag nu dessutom ha småbarn som jag skulle vilja erbjuda allt det ljuvliga

som hör julen till…ja då skulle jag nog nu börja känna av lite svettpärlor 

på överläppen.

Jag gör det lite ändå.

Men inte alls hur jag kände det för  dryga tio år sedan…då ungarna var semi-små.

*

Läste ett mycket bra blogginlägg om hur vår julstress de facto är våra barns julminnen.

Och är det verkligen så vi vill att det skall vara.

Och hur varje förälder kanske kunde ta sig en liten funderare på

hur och vad som är viktigt - på riktigt.

 Lägger länken till bloggen HÄR för dem som vill läsa (på finska).

En gång i livet, då jag hade både tid och möjlighet, så gjorde jag 

julen en gång enligt alla konstens regler och enligt alla gamla

traditioner och hemlagat och -bakat och -fixat och -grejat.

Och det var alldeles underbart för jag hade möjlighet.

Men den där ena gången räckte för en låååång tid.

Efter det fuskade jag bara jag kom på att fuska utan att det nu smakade fusk 

alltför mycket. 

Och ändå…fast jag lärt mig fuska och verkligen på något plan upplever att ingen bryr sig…

Skall jag varje år behöva känna av en

liten julstress även om jag inte egentligen behöver?

Bara för att den på något sätt finns i luftens partiklar och smyger sig in 

under huden genom luften man andas, vattnet man dricker, bilder man ser, 

ljud man hör.

Eller är det bara ett spöke från det förflutna?

Inte bara mitt förflutna, utan släpar jag också på en prestationsångest

som sträcker sig generationer bakåt?

Idag är det Anna-dagen.

I tiderna skulle man ha koll på vissa saker per idag:

Annadagen

I allmogesamhället inleddes några viktiga julförberedelser denna dag: julölet provades, lutfisken lades i blöt och det var dags att ta itu med jultvätten och julbaket och börja stöpa julljusen.

 Så även om vi har tagit ett enormt steg från allmogesamhället,

så finns det minsann en massa bojor som vi släpar på fortfarande! 

För vi vill så gärna erbjuda allt det vackra julen varit

typ de senaste 150 åren.

På en gång. På samma jul.

På något sätt vill vi bjuda på både våra farföräldrars, våra föräldrars,

våra egna och våra barns barndomsjular på en gång.

*

Och så skall det ju gärna vara vackert! 

I fjol kom det ändå snö på julaftonen.

I år är även DET en sak som man får gå och stressa för.

Tänk om det INTE kommer snö till jul?

*

Och jo, jag är just en sådan där väldans typisk ambivalent 'julmänniska'

som inte riktigt vet om jag helt tokälskar julen eller

bara…

…kunde vara utan den?

Om jag bara älskar tanken på jul - och njuter av tiden i början av advent?

Eller om jag verkligen är sådär all-in hela vägen och av hela hjärtat?

Vet ni - jag vet faktiskt inte!

För så många år har jag gjort så mycket på autopilot för att det 

förväntats av mig och för att jag faktiskt ärligt nog velat bjuda på

det vackraste julen har att erbjuda.

Skall man vara ärlig tror jag rätt många känner lite som jag.

Att man gör jul för att.

Och inget fel i det.

Det är ju jul bara en gång om året! 

Men oberoende så känner jag mig en decembervecka fattigare…

FÖRSTA OMGÅNGEN...

…hyacinter är avklarad. 

First ting på måndag är att skaffa ett gäng till.

För jag kan klara mig utan det mesta i adventstid, men hyacinter är 

så starkt ett måste att det liksom inte finns ett alternativ.

Inte på riktigt.

Sen har jag av andra orsaker funderat på alternativ jättemycket.

Eller mer på vilka alternativ vi väljer att välja.

Jag har ju valt att vara någon form av wanna-be-vegetarian sedan länge tillbaka.

På det sättet wanna-be att jag äter ost och övriga mjölkprodukter och ägg och fisk och 

någonstans här kan man överge ordet vegetarian tänker jag.

Men jag äter inte kött, vare sig rött eller vitt.

Och det har jag inte gjort på ett bra tag nu.

Att det blivit så har sina olika skäl.

Jag tror inte på att vi helt enkelt, på en global nivå, har

ens en liten tillstymmelse till möjlighet att käka kött i den utsträckning vi gjort hittills

för att ha kvar den välfärd vi har.

Allt är kopplat till allt. Bara banalt att tro något annat.

Så här tänker jag: lika bra att vänja sig. I tid.

För min del är det inte det att jag inte skulle tycka OM kött.

Jag gör. 

Men inte på de villkor som råder nu.

Inte ekologiskt. Inte etiskt. Inte ekonomiskt.

Och så vill jag ju nog att djuren skall ha det hyfsat bra också.

Och att den sista resan för dem är okej. Lite okej i alla fall.

Nu upplever jag att det inte riktigt är så.

Ingen tjur skall behöva få el-shock i sina testiklar för att 

gå fram till slakt om den brutit sina framben i en alldeles för lång och 

tydligen väldigt felaktig transport bara för jag skall kunna äta en osso bucco.

Ingen höna skall behöva käka kraftfoder i några fjuttiga levnadsveckor för att på

möjligast kort tid bli möjligast muskulös och till slut inte ens kunna gå

för att benen inte bär den överdimensionerade kroppen av kött.

För att vi skall få billig broiler i närköpet.

Nä. Jag. Köper. Inte. Det. Här. Mer.

Sedan en tid tillbaka.

Och jag o-väljer kött av den orsaken.

Och tänker att jag äter det animaliska jag klarar av att döda själv.

Som levt ett art-typiskt vilt liv.

Där går min gräns.

Jag fiskar själv och har nada problem att klubba ihjäl en fisk.

Jag har faktiskt tagit jägarexamen, även om jag aldrig jagat aktivt, men om det behövs

så skulle jag klara av att skjuta vilt (inte hejvilt) och vara helt okej med det.

Men jag är inte okej med att köpa snyggt förpackad köttfärs eller marinerad broiler

i storköpet för i min värld och med mina värderingar är det bara att sticka huvudet i 

sanden eller vart man nu vill sticka huvudet och blunda för realiteten.

Vi kan inte käka kött som vi gör.

*

Idag köpte jag levande blåmusslor. Och vildlax. Och tog fram sikfiléer från frysen som jag 

köpt från en lokal fiskare tidigare i höstas.

Rörde ihop en bouillabaisse med (mest) ekologiska grönsaker och fiskarna ovan och 

blåmusslor i en separat skål. För jag vet att för många kan musslor vara lite…främmande.

De var levande när jag tog dem hem, kokade dem i vin och lök och grädde, och 

det blev…ah! 

Tills jag slängde dem i kastrullen hade de minsann haft ett typiskt musselliv so far.

Ni tror inte, men på middagen som jag var med och ordnade så fanns det personer som 

Inte Kunde Äta Bouillabasse, gjord på helt vanlig fisk för att det

var så "underligt". 

PÅ riktigt? 

Och musslor? Vem äter sådant? 

Jag bara gapade! 

Att det på riktigt är så. I väldans många människors vardag! 

Att det verkligen finns människor som tycker det är helt okej att 

käka köttfärs, skinka, broiler och annat kött från djur som under hela sin livstid förmodligen levt ett

liv väldigt långt från sitt art-typiska sätt att leva bara för att bli käk på vår tallrik.

Vi talar ju ändå om lite småintelligenta, levande varelser.

Visste ni annars att höns lätt kan lära sig samma konster som en hund?

Nå, hemskt få tänker så. För det är lite jobbigt.

Jag tyckte det var jobbigt att se flådda kattkroppar på en köttmarket 

i tiderna på den av mina resor. Uff! 

Grisars IQ lär ju också vara rätt så högt, för att vara kött.

Och jag kan förstå.

Att man inte lägger sin panna i djupa veck och tänker till.

Jag förstår det verkligen. 

För jag har också varit där.

Och jag kan förstå den biten att inte kasta sig på vegetåget på direkten.

Men jag har pikilite svårt att förstå fördomarna mot alternativen som 

ändå inte är några nyheter precis.

Här i Norden har man käkat fisk och annat från havet sedan urminnes tider.

Nu hörde gästerna kanske inte till mitt "vardagsumgänge".

Men de hör nog till den stora floden av sådär som människor är mest.

Och DET gör mig lite beklämd.

Om världen skall bli ens en liten smula mer ekologisk, mer rättvis, mer…allt.

Så behövs det skolning skolning skolning och skolning.

Och inte som vår regering gör nu.

Drar in på skolning och utbildning! 

Hur i hela fridens dag tänker man då?

För de som vet, som kan och som läst drar vidare

där man kan veta, lära och läsa mer.

Kvar blir de som inte…utvecklar sig eller ens vill utvecklas.

De som aldrig vågar något nytt.

De som blir kvar där på den första omgången och inte känner att de vågar mer.

*

På många sätt känns det väldans bakåtsträvande.

Och jag tänker att om inte min generation lyckas anamma detta tankesätt 

och föra det vidare - ja då förlorar vi ju en generation av nytänk.

För jag tror inte det finns ett alternativ.

Jag tror inte vi kan välja bort att vi faktiskt måste äta mindre kött i framtiden.

Lika lite som jag tror inte vi kan välja bort 

digitaliseringen på de flesta av våra levnadsområden.

Bara att lära sig gilla läget liksom.

Förr dess bättre.

Lika bra att vara med i den första omgången.

INTE SOM DEN VASSASTE PENNAN...

...i penalen precis.

Ni vet den där känslan när man kommer hem.

Efter en dag på jobbet, härligt med lite dubbelbokning så där fram emot eftermiddagen.

Dagen räddades dock av en alldeles underbar pratstund över en middag med 

en kollega, snart dock exkollega. Och det är det värsta med att säga adjö

till en arbetsplats. Det blir så många människor som man kommer att sakna.

Visst, man kan ha kontakt med dem, men det blir ändå inte det samma som

att ha dem där i rummet breved eller en chat eller ett samtal bort.

Kommer hem vid nio-snåret.

Märker att jag glömt en del papper som jag borde haft med mig på jobbet.

Svarar på mail och organiserar och håller på.

Seglar in på bloggen innan jag skall gå och lägga mig och

märker att möjligheten att kommentera bara försvunnit någonstans?

Försöker leta reda på felet. Hittar det inte.

Tänker: Jag skriver ett snabbt inlägg och frågar råd.

*********

Just det ja…hur svarar man? 

Om man vet svaret?

När man inte kan kommentera.

Bäst att gå och lägga sig bara.

I morgon är en ny dag! 

Jap! 

*

Tillägg senare:

Och så plötsligt fanns möjligheten där igen?! 

Förstår ingenting! 

Och pennan är och förblir trubbig för min del för idag.

SKRUTTIGT I SKÅLEN...

…ibland händer det att man har av den där 

äppelsorten som faktiskt blir skruttiga när 

de legat en tid där i skålen.

De här är från trädgården och alltså 

inte alls sådana där som de man plockar åt sig i butiken,

ni vet de där som ser precis likadana ut fortfarande efter ett halvår.

Eller ett år.

För en hiskelig massa år sedan lät jag en näve juläppel

ligga framme i en korg i vårt dåvarande kontor.

 Så där som man gör.

Veckorna gick och en kille som då jobbade för oss

plockade tydligen alltid nu och då ett äpple åt sig i förbifarten.

I mars åt han upp det sista äpplet i korgen.

Nu trodde han säkert att det var nya äppel varje vecka,

vilket tyvärr inte var sant. Det var bara jag som glömt kvar äpplen i sin korg.

Det var först då jag råkade vara närvarande när han plockade åt sig det

sista äpplet som jag insåg…vad jag glömt att plocka undan.

Men äpplet han högg tänderna i såg hur fint ut som helst 

och smakade tydligen helt okej också för inget sade han.

Och inte jag heller…

Det var nog då jag insåg på allvar hur otroligt besprutat frukter ändå kan vara.

Nå, den unga killen är numera en man i bästa medelåldern, mår bra och 

har alldeles tydligt inte ådragit sig några yttre men av mitt lite 

omedvetna äppelexperiment.

Det lilla brottet är nog preskriberat skulle jag tro.

Men händelsen fick mig att faktiskt tycka OM när äpplen skruttnar.

För då vet jag på något sätt att de inte varit så totalimpregnerade ändå.

Och så känns det också mer okej att återge skruttiga äpplen till naturen.

De här hängde jag ut åt fåglarna. 

Om de nu sen äter av dem, det är en annan sak, men om de gör det

så kan jag ändå vara säker på att de är okej.

*

Tänk att det kan bli så?

Att det som SER skruttigt ut kanske sen också är bättre 

än det som ser ut som en glansbild ännu efter en massa veckor i en korg.

Och om det nu skulle bli FÖR skruttigt så vet man att det definitivt inte

är okej. Frukten liksom säger till. Det blir på något sätt lite mer levande

på det sättet tycker jag.

På något sätt känns det mer okej att kunna lita på sina sinnen.

Att käka ett år gamla äpplen hur fina de än ser ur blir bara lite…tja…fel?

Och det är ju ändå det vi köper. Eller det vi erbjuds.

Vi vet ju alla att äpplen mognar på hösten.

Och så gör det i hela Europa, så när man 

köper europeiska äpplen i butiken på sensommaren, då är det 

nästan ett år gamla äpplen man köper.

*

Fast nu till jul borde ju äpplen ändå vara av årets årsmodell.

Men de bästa av dem är ändå de som skruttnar. 

Innan årsdagen.

DOFTEN AV ADVENT...

…och att aldrig kunna vara utan hyacinter.

Ödmjukt glad för att vare sig jag eller någon annan i min familj

har utvecklat någon som helst form av doftkänslighet.

För julen är för mig i allra högsta grad dofter.

Bilder, det visuella, spelar naturligtvis den första fiolen för mig,

men sedan kommer nog dofterna.

Sist kommer, för mig ljudet. Av sinnen.

Idag har många laddat upp kommentarer om hur viktigt det är

att få lyssna till Hosianna i kyrkan för att det skall bli den rätta

advent-stämningen. 

Många har laddat upp bilder på pepparkakor och jag tänker att knappast har

någon annan högtid så mycket att ge för alla sinnen som just

jultiden?

Här finns allt! 

Ljud, ljus, smak, doft, och så det vi ser.

Pyntet.

Filosoferar.

Om jag inte hade synen, var skulle då vara jul för mig?

Om jag inte hade hörsel, vilket sinne skulle då vara det styrande?

Om jag inte kunde ha dofter omkring mig? 

Om jag inte kunde känna smak?

Vilket av mina sinnen skulle då ta över om något annat 

hade blivit obrukbart - av orsak eller annan?

Det är väl vanskligt att sätta något alls i någon som helst

viktigthetsordning - och det är ju inte ens meningen.

Men att en sekund tänka hur underbart det är att faktiskt ha tillgång till

alla dessa sinnen, inte minst så här i jultid, när

det finns så otroligt mycket att lyssna till, 

att dofta på, att se på, att smaka på.

Att njuta av.

Och så skall vi inte glömma känslan.

Känslan av att beröra. 

Känslan av vinterting.

Som ylle. Och fårskinn. Och värmen från spisen.

*

Hemskt tacksam för alla mina sinnen.

Det är jag nog.

I adventstid - och annars också.