DEN DÄR KNEPIGA ÅRSTIDEN….

Jag har alltid tyckt att vintern är pyttelite för lång för min smak. Kanske är jag av en mer europeisk proveniens trots allt. Att det bara är ödet för generationer sedan som sett till att jag landat just på dessa breddgrader i just detta liv. Ja, det finns ju några smala, bleka, små blyertstreck i kyrkoböckerna som lite tyder på att det pulserar lite europeiskt blod i mig, förutom det skandinaviska och ryska, da. Och jag tror att det är just de där borttappade små bloddropparna som aktiverar sig till tusan så här på vårvintern och får mig att nästan tappa hoppet på en ny början. En ny vår, en ny…något!

Jag klarar liksom med finsk sisu november-mörker. Jag klarar av december med svensk positivitet och julen. Jag klarar av januari med rysk envishet och tillkämpat gott humör. Men i februari tar mina äss-kort slut. Och kvar har jag en längtan efter mellaneuropeisk tro på att det blir en vår - riktigt, alldeles strax.

Så här har jag varit sedan barn. Kunde bara stryka februari från min kalender helt och hållet. Bort! 

Sedan kan jag hellre leva med att det är skidföre i mars än att det "lovas" vår i februari. För jag vet ju att det inte stämmer. Det är låååångt till vår än…

Mycket längre än vad som är bra för min själ. *suck*

Jag vill så vår redan. Jag vill så ljus och sol och det får faktiskt vara snö, bara det skulle vara ljus…

Märkte det när jag var den här svängen ner till Wien. Där det snöade och var vinter, men det fanns ljus.

Det är annorlunda då. Där ginsten faktiskt redan blommade mot sydliga väggar och det fanns liksom ett litet löfte i allt. Om vår. Där alldeles bakom knuten.

Jag vill också. Att det skall vara där bakom knuten. Men jag vet att det är ännu veckor och veckor att överleva innan den där morgonen då det plötsligt bara doftar annorlunda, vinden är annorlunda, ljuset är annorlunda. Det har äntligen svängt.

Men något smått hände ändå idag som fick mig lite optimistiskt och som matade min hungriga vår-längtan med lite, lite, lite hopp.

Vitlöken i grönsakskorgen såg ut så här när jag skulle laga mat.

Kanske den allra första lilla bevis på att det har skett en vändning - mot vår! 

PÅ HEMRESA...

Sitter på flygplatsen i Wien och väntar på att planet skall gå. I och med att jag denna gång behövde släpa datorn min med mig, så passar jag på att skriva ett litet inlägg när jag nu en gång är i tid på fältet. 

En timme till avgång. Det blev lite så för efter att vi vinkat av storebror på Westbahnhof kändes det sådär lite tomt och ledsamt så det var lika bra att själv också ta tåget ut till flygfältet.

Och så var det ju det där med att lillungen gick och drog på sig en jädrans förkylning! Det hade väl varit lite "i luften" men igår blommade den ut helt. Stackarn!

Vi vandrade runt på Naturhistoriska museet några timmar, vi är alla lite så att vi kan snöa in oss på sådant men plötsligt märkte vi att vi bara var två ivriga - och en som valde att ta igen sig lite. 

Voj liten! 

Men Wien ja…nu hann jag ju inte med hela staden på fyra dagar precis, men tillräckligt nog för att få mersmak. Hit vill jag på nytt. Absolut. 

Och så är det ju helt okej om vädret skulle vara liiiite mer på vår sida nästa gång.

Snöstorm är nog inte det mest optimala väder att strosa omkring på stan i. Fast å andra sidan, det var ganska folktomt på trottoarerna och ja lite överallt annars också. 

Men inte skall man klaga. Inte i en stad med den cafékulturen inte. Och när smakar inte en varm kakao, eller en Cafelatte och en bit tårta bättre än när snön vräker ner utanför? Och när vinden gör att man knappt kan gå upprätt och alla gator är bara snö, snö och snö. 

Så det blev så att vi tillbringade nästan hela dagen på Naturhistoriska museét faktiskt. 

(Konsthistoriska muséet som är precis intill, eller mittemot - hur man vill, så var stängt på måndagar. Naturhistoriska är stängt på tisdagar, så om man vill pricka in dem båda på samma dag. Välj en annan dag än måndag eller tisdag. Sådär som info om någon är på väg till Wien…)

Så jag tippar på att om Wien lyckades charma oss i det här vädret - då kan nästa besök nog bara bli ännu bättre! Eller jag blev charmad. Lillungen blev bara snorig. Fast nog gillade han staden han med, han är bara lite dämpad just nu...

Lite udda bild kanske - men vilken dörr in till arbetsrumm(en) alltså. Nästan så man blir lite avis…

Min är mycket enklare, och dessutom krånglar låset. Aj, aj...

Och så alla dessa tårtor och bakverk. Nästan så att en sådan som jag som inte är så där mycket för det söta går lite i taket av det här. Och bara det att det finns caféer liksom runt var och varannat hörn. 

Bara det! 

Och så när man nu en gång är i Wien…så bara måste man. Äta wienerschnitzel alltså. 

Jag säger bara det att efter en sådan här behöver man knappast tanka mat på en vecka eller så.

Eller hur? Genau! 

Nu skall jag börja dra mig till gaten. Och försöka hitta grabben som stack iväg för att försöka få sin mobil laddad. Alla dessa mojänger! Och vet ni vad, när jag tittar omkring mig här på caféet där jag sitter, det finns datorer, smarttelefoner, paddor på så gott som varje bord! 

Tänk! 

Tjüss!

HOPPADE PÅ FLYGET OCH LANDADE I WIEN...

 Närmare sagt igår. Det kom lite överraskande det här. Att hoppa på flyget alltså. Min äldre studerar och bor ju numera i Salzburg och så kom vi på att vi kunde ju stråla samman i Wien. Sagt och gjort och här är vi nu. Jag och grabbarna.

Igår kväll blev det mest bara att landa och gå ut och äta och sitta i ljusets sken, smutta vin och lyssna på tankar och funderingar kors och tvärs. Babbla om egna och ja, så där som det blir när man inte setts på länge och fast man pratas via telefon, chattar och har sig så är det inte samma sak ändå.

Har varit i Wien någon gång år ett och två, och slottet Schönbrunn, det har jag aldrig besökt.
Så idag söndag efter att vi vaknat till ett snöigt Wien, snön kom på natten, så åkte vi ut till slottet.

Alltså…det här är minsann värt ett besök, eller två!

Till och med tonåringen, som åtminstone för tillfället går igång så där rätt svalt på allt vad museum och sådant heter var mäkta imponerad över turen på slottet.

Det fanns två, eller egentligen flera, men två "huvudturer" genom slottet. Den ena på 30 rum och den andra på 20 rum till. Vi valde den kortare, men som sagt, till och med tonåringen skulle sen också hellre ha valt den längre turen. Nå till nästa gång…

Och fördelen med att besöka slottet nu på vintern är ju att man inte behöver köa någonstans. 

Mycket behagligt! 

Ja och här är han då, grabben min. Österrike-bon, för tillfället i alla fall. Med mustasch. Hih.

Och en dag i Schönbrunn. Skönt! En dag då det snöade, blåste kallt som attan men också en sol som lite visade sig och påminde mig om att jag borde skaffa mig nya solglasögon jag med!

Den ensamma lilla formklippta. Lite vilse i alla de vita ytorna omkring.

En naken, avskalad och nästan lite frysen känsla över hela parken. Inte mindre vacker för det. 

Eller jo, kanske inte vacker på det där sommarsättet förstås, men ändå rätt fin!

Vad endel tycker om att posera…eller när brorsan poserar…eller när det bara inte går undan fort nog…;)

Fast sedan om det är frågan om att spexa för att få storebror att se ut som en liten en...

Som sagt så snöade det…en hel del!

Tittut-gluggarna i vaktkuren, de som gör att man som vakt har koll på allt som händer både till höger och till vänster. 

Solen….!

Och det var Schönbrunn det, en vinterdag i nådens år 2015. Nu skall vi dra oss ut på stan och se om vi inte skulle hitta något att käka. Och se vad vi skall hitta på i morgon.

Sådant idag! 

LOVA MIG LITE, BARA LITE VÅR...

…eller om det skall vara vinter så lova mig lite sol i alla fall.

Men regnslaskigt och plus ett och gråttgråastegrått börjar ta mig lite på kåpan. Smått.

Småfåglarna ser ut som om de utsatts för katten, fast de inte ens varit i närheten av ett dylikt öde.

De ser ut som små disktrasor, fast å andra sidan; fasligt söta disktrasor. Det är de ju.

I övrigt betar jag av på mina högar av arbete på jobbet och försöker andas djupa andetag genom näsan för att inte riva mig i håret när saker och ting inte alls vill gå som man planerat och gillar, utan någonstans strular det till och så landar allt på mitt redan lite vingliga skrivbord och ja…att en sådan dag liksom. Tack, nu har jag fått det sagt! Så kan vi ta och snarvla annat i stället. Ibland räcker det ju bara att få det ur sig i en mening. Puh!

Det är sådana dagar som jag kan sakna att inte ha en familj närvarande att samla runt sitt vardagsmatbord där man kan bolla och präpla och skratta och bli hörd. Fast nu har jag ju haft det lite en tid här. Särbon, han med den nya knäprotesen, har ju som känt bunkrat sig i mitt hus och eftersom min lilla koja bara har rätt få kvadratmetrar i ett enda stort utrymme blir det att man är "inpå" varann fastän det i metrar är rätt så långa "avstånd". 

Nu tycker jag ju både om mina luftiga kvadratmetrar och särbon också, förstås, men ibland blir det lite ansträngt inombords i mig när jag som älskar när det är lite tyst och stilla sådär har en tv som står på hela tiden. Och helst sport som jag är sådär intresserad av. 

Men inte har jag ju hjärta att säga att han skall stänga heller…

Ja, det här är ju alla i-landsproblems moder, jag vet! Men det får mig att tänka på hur besvärligt introverta hade det förr då man minsann bodde inpå och ovanpå varann och inte hade någon lite vrå alls att dra sig undan för att få vara själv en stund. I tystnad.

Å andra sidan kanske dåtidens introverta inte hamnade ut för det oljudsavfall som vi får till överflöd idag. Kanske till och med de som inte är så där känsliga för det som nu till exempel jag råkar vara kan tycka att det blir lite mycket...

Men visst vänjer man ju sig. Med (o)ljud. I synnerhet som det ju ändå är riktigt trevligt att ha särbon här, i synnerhet nu när han börjar bli lite otålig och gärna fixar middag tills jag och grabben kommer hem. Vem tackar nej till det, liksom. Heheheee…

Men samtidigt. 

Idag när han åkt hem till sitt för att ordna sina egna saker där som man inte kan sköta på distans liksom, så var det till en ganska tyst kåk jag kom hem till. Grabben var ju här och djuren, men ingen tv. 

Tassade och pysslade på för mig själv och njöt som en mätt katt av tystnaden (om än en relativ sådan, jag har ju ändå en tonåring härhemma…men det är ändå ett ljud på lite avstånd då det filtreras från övre våningen. 

Tände en brasa, precis som jag gör alla kvällar, bara med den skillnaden att nu hörde jag också brasan. Inte bara såg och kände den.

För oss introverta, och/eller lite överkänsliga enligt vissa mått då, är det här manna för själen.

I synnerhet som min arbetsdag varit fullbokad med möten, med kundmöten, med ett tempo för en kulspruta och mycket extra därtill att snabbt ta ställning till och reagera på och dessutom leverera åsikter vidare och så. 

Det är sådant som urlakar oss. På nolltid.

Det är efter en sådan dag som vi liksom behöver få tala ut i korta meningar. Behöver få befinna oss i tystnad en stund och bara vila vår själ. Det är knappast ett sammanträffande att finnar, som tillsammans med japaner är världens mest introverta folk också har ett så starkt förhållande till natur och skog och tystnad och stillhet. Det finns liksom en koppling som är helt solklar då man vet. Och blir medveten om det.

Varför jag så tagit det här till mitt hjärta då? Ja det är ju så att jag tycker det är så viktigt att lära sig lyssna på vilken "sort" man är. Introvert eller extrovert. För mig har det öppnat och förklarat så himla mycket. Om mig själv. 

Jag känner mig själv så mycket tryggare och säkrare för att jag nu vet varför jag reagerar som jag gör. Varför jag ofta vid fester, till exempel, tycker om att dra mig tillbaka till köket och "hjälpa till". Det är inte för att jag är speciellt road av att "hjälpa till" som lika med diska eller torka disk eller ja…vad som helst. Det är mest för att få en vettig orsak till att stjäla sig en andningspaus. 

För man kan ju inte springa på tuppen hela tiden. Då frågar någon snart om man har urinvägsinflammation eller diarré. Typ.

Och efter att jag fimpat för gott så kan jag ju inte ränna ut heller. I synnerhet som om de rökandes leder också glesnat under årens lopp. En ickerökare som smiter ut på en cigg är ju - lite…konstig.

Och inte kan man alltid ställa sig i, eller bakom en buske, som koltrasthonan här och bara liksom låtsas att man inte är. För det är inte heller riktigt salongsfähigt. 

Men jag vill att det skall vara det! Att folk skall förstå att vi inte är höga i korken, inte uttråkade, inte blyga, inte inåtvända, inte blasé…vi bara behöver serveras sällskap i lagom dos så vi inte får akut social kolik. (Det finska ordet "ähky" säger så mycket mer…) 

Och ja…så är det ju så att vi introverta kunde tala hål i huvudet på alla som orkar lyssna om det vi brinner för…

…så innan jag gör det! 

God natt! 

PÅ SIN EGNA GREN...

Gårdsplanens hackspett och jag har något gemensamt. Vi har våra favoritplatser som vi återkommer till gång på gång. Även här hemma. Jag kryper upp i kökssoffan, drar köksbordet tätt intill, sätter mig i skräddarställning och öppnar datorn, börjar skriva. Då är jag så hemma jag kan bli.

När jag går en sväng i trädgården, den ack så grå och slaskiga, 0-gradigt snöiga. Då är det ofta, ofta på den här grenen jag ser hackspetten. Här är den så hemma den kan bli. Om nu fåglar är hemma på det sättet. Kanske inte. Men om, så skulle det här vara bästa platsen - den egna grenen.

Eftersom jag i år, denna vinter, mer än någonsin följt med fågellivet i min trädgård så är det roligt att märka att det börjar krypa fram vissa typer som återkommer och återkommer. 

Hackspetten är en. Väntar på att få börja höra den ttrrrrrr:a på elstolparnas metallhattar så småningom bara det blir lite, lite, lite mer vår. 

Sen finns de här två. Bill och Bull, Kling och Klang. 

Det finns en hel del kajor här omkring, men det är sällan de tar och landar här i trädgården. Det ser liksom kråkorna till -det här är nog mest deras revir. Men så har vi de här två då.

Som trotsar det av kråkorna utfärdade förbudet och landar glatt för lite mellanmål nu och då.

Men de är alltid två. 

Och så har de lite den taktiken att en vaktar när den andra äter och vice versa. Jag är ju lite svag för kajor för att vi fött upp en och annan kajunge, och för att de är så underbart påhittiga - och smarta. 

Men Kling och Klang, livslevande i min trädgård en lite grådaskig vinterdag. Den första i februari, faktiskt. 

Men så där i övrigt har veckoslutet lindrigt sagt varit utan större aktivitetstoppar. Och bra så. Kände att jag redan en tid släpat på en trötthet som skulle tjäna på att bli bortvilad. Helst försvinna för gott. 

Så här har det sovits långa morgnar, käkats grönt och tassats makliga promenader och gjorts allt för att jaga tröttheten bort, bort. Det har gott så där….Lite nog, men någonstans kan jag inte helt strunta i den vetskapen att veckan som kommer tidvis är fullbokad in på minutnivå. Och jag tycker inte alls om det! 

Jag hör till dem som inte alls upplever mig speciellt taggad av att veta att jag redan sålt alla mina minutrar. Det kväver mig och ger mig inget rörelseutrymme alls för att vara spontan och innovativ och flexibel. Och produktiv. Jag bara…gör. Betar av. Lite som en maskin…

Mina chefer spinner säkert lite då de tittar i min kalender som lyser fullbokat röd som en hackspetts stjärt i vinterdagen, men men…Måntro inte här gäller samma som med det mesta. Lagom är bäst.

Och jag hör till dem som är som bäst när det är lite lagom. Då det finns rum att andas och så.

På fredagen så hade jag en sådan där skön avslappnande stund. Jag gick till frissan.

Och jo, det sker rätt så sällan i min värld. Eftersom jag har (haft) rätt så långt hår så behövs det inte så ofta tas till saxen precis. Att min frissa, och ibland också min övriga omgivning, kunde tycka att ett besök lite oftare skulle vara att föredra, är sedan en helt annan historia.

Nå, hur som helst. 

För ca ett år sedan gick jag ju in för "projektet-going-grey". Det går…ja, det går.

Jag är kanske inte alls så gråhårig som jag hade hoppats på (jo, ni läste rätt). Det blev liksom mer peppar än salt, om man utrycker det så. Hade hoppats på lite mer salt - faktiskt.

Så nu hade jag en utväxt av mitt-alldeles-egna hår, som innehåller en hel del salt, men mest peppar ändå, och en halv kalufs av blekta ränder i olika nyanser. Såg jag mig i spegeln med mina riktigt kritiska ögon, så var det lite som att ha två frisyrer, två olika "hår" på samma skalle. Inte speciellt fint...

Och eftersom man ju inte kan "färga" naturligt grått - och hela tanken här har ju varit att slippa dessa eviga färgningarna, så…*hjälp*….fick frissan rätt fria händer och numera har jag mycket kortare hår än på galet länge. Det blidde så, ja...

Det känns märkligt. Främmande. Nästan så jag hajar till när jag ser mig i spegeln. Fint - men mycket annorlunda.

Och sedan i morse…Efter en natt med gudomligt många timmar välgörande sömn vaknade jag och tassade ner på frukost. Och kastade en blick i spegeln…

- Just det ja! Nu mindes jag precis varför jag kört långt hår så länge! Har man självlockigt hår så kan man glömma det där med att det skulle frivilligt lägga sig på det sättet som frissan hade tänkt sig! Nej, då…efter en tur-retur till fjäderholmarna ser hårlurvet just precis ut som….hårlurv. 

Ett bångstyrigt långt hår är liksom ändå lättare att leva med. Aj, att det förklarar alla dessa år med ponnysvansar och slarv-upplagda hår. Jo, just det, om ni trodde något annat…?