VARKEN HACKAT ELLER MALET...

Jag vet inte…det är något med hur det är just nu. Jag får inte riktigt något till stånd, vare sig hemma eller på jobbet (hoppas lite att chefen hoppar över just det här inlägget då…) Men det bara ÄR så. 

Inget jag kommer i kontakt med just nu blir varken hackat eller malet. Känner mig lite som ett rö för vinden. Otillräcklig och olustig och ostabil och bara liksom…trött.

Kan säkert ha sin förklaring i årstiden och i att min höst varit tung och seg och ledsen och jobbig och jag tycker inte om när det är så…vem skulle nu det, förresten?

Men det känns lite som om alla reaktioner på allt kommer nu när det i övrigt är lugnt och rätt rofyllt. Och det känns lite fel. Nu när många lägen liksom ändå är under kontroll och det finns ett litet frö till ro som stilla gror. Skall det inte tammetusan just då komma en matthet från helvetet krypande och lägga sig som en dyngvåt filt över en. Är det nu sen rättvist? Va?

Men det är ju precis så som det så ofta brukar. Helt utan att vi kan få ha en åsikt om vi gillar det eller inte. Det kanske till och med hör till? Att livet liksom dänger ner en i soffan och säger: "VILA ditt spektakel. Nu är det läge och chans till det!".

Kanske det faktiskt är läge att lyssna då? Fast hjärtat vill fladdra och flyga, planera och drömma, förverkliga och bygga. Fast hjärnan vill leverera som alltid, som en maskin. Kanske det ändå är läge att bara…vara…i….nuet. För en gångs skull?

Knepigt, men jag skall försöka bli bättre på det. Här och nu!

För jag märker ju inom mig att jag behöver på någon skala nollställa mig. Rensa. Inget jag tar i blir varken det ena eller det andra just nu. Allt blir liksom halvdant och oenergiskt och halvvägs och det känns lite främmande. Och inte rättvist mot någon. Allra minst mot mig själv. 

Jag känner mig synnerligen obekväm med att, inte bara lägga mig i soffan, utan dessutom s o m n a  - jo, det ni- där! Och inte bara en måndagkväll, utan också en onsdagkväll - dessutom samma vecka!  

För även om jag inte kanske i vanliga fall heller går i så himla många knop i januari, men i år…nej, vet ni det här tar ändå priset! 

Det blir ju ingen ordning på någonting såhär! Eller så väljer jag att ge efter och så återkommer vi i mars när jag sovit mig genom vintern? Kanske det blir så?

*gääääsp*, får man gå och lägga sig på riktigt nu?

Typ?

Fast vem skall mata fåglarna då?

Ja vem?

MIDVINTER….

Nej, jag har inte snöat in. Inte blåst bort. Inte frusit ihjäl. Och det finns ingen annan orsak till att jag inte hunnit med att hänga och dingla i blogglandia än att en knäopererad konvalesent flyttat in i mitt vardagsrum. Med säng och allt. Och en organisationstokig jag får ju då lov att flytta om typ det mesta i detta lilla hus, så det blir balans igen och allt är väl och lagom och passligt.

Ja.

Och så valde världens bästa unge av modell äldre att istället för att susa vidare till Österrike från sin Japan-tripp faktiskt mellanlanda för lite längre tid än de ursprungligen planerade 20 minuter i hemlandet. Ja, ja och jaaaa! säger vi ju till det och välkomnar en yvig, extrovert, färgglad och rätt högljudd ung man med en massa åsikter och insikter och tankar och funderingar in i den lilla kojan vid sandvägen som knappast är en väg alls.

Så dagarna har bestått av jobb…(för mig), skola (för lillungen), lite värk-stånk (från sängen i vardagsrummet från den nyopererade) och en mängd härliga diskussioner (med storungen och de övriga)  på kvällarna. Och så några tonåringar som sticker sig in och någon till som väljer att sova över….

Ja.

Det har blivit väldigt mycket händelser i mitt vardagsrum på senaste tiden. Och eftersom mitt hushåll i princip ÄR ett vardagsrum med ett litet kök som bihang och var sitt sov-krypin åt mig och lillungen, med det är i övre våningen så märks trafiken. Jag tror också att desto äldre jag blir, desto tydligare blir mina introverta drag. Och även om jag spinner som en liten fånig kattunge över att ha alla nära och kära under samma tak, att få rå om honom, den förstfödda, några dagar, så ropar mitt huvud redan efter tystnad, stillhet och ro. 

Ja.

Ibland sköter naturen den biten helt själv och erbjöd mig ensamtid i form av snöarbete, nästan som på beställning! 

Efter gårdagsnattens snöyra gick jag ut i morse och började skotta gården, parkeringen, alla stigar hit och dit och medan jag höll på så hörde jag domherren. Ja, någonstans i närheten höll han till. 

Först när jag har allt klart visade han sig nådigt för mig.

 Jag stod där med svettig rygg efter allt snöskottande, med ett skönt lugn i själen, med ett ro i kroppen, med en kärlek i hjärtat och med en medvetenhet om eget varande som jag kanske inte förstått mig på innan.

Tackar min skapare för den stunden jag snubblade över insikten med det här med att vara introvert. 

Tror jag skall skriva mer om det. För det är så viktigt!

För oss, att förstå oss själva. På rätt sätt.

SLÖ LÖRDAG...

Och det är inget fel alls med det! Särbon, som dagen före nyårsafton fick en ny knäled har landat här och för skön konvalescens-tillvaro nerbäddad i sängen tillsammans med ett par hundar som turas om att hålla honom sällskap. 

Granngårdens grabb knackade på här för en stund sedan, och tonårsmummel hörs från övre våningen. Jag blir alldeles mosig av ömhet i hjärtat när jag hör de där rösterna som inte riktigt vet i vilket tonläge de skall landa, när skrattet bara rusar iväg som ett skenande tåg och ja, jag bara älskar det där ljudet! 

Tonårsgrabbar - vet ni dom är nog så fina! 

Det är säkert tonårstjejer med, men dem har jag inte så stor erfarenhet av att jag skulle kunna uttala mig om det.

Utanför fönstret är vädret sådär grå-gråare-gråast, som det bara kan vara när temperaturen är på 0 och molnen är tusen meter höga och ligger och lutar sig på de högsta tallarna på gården. Är helt övertygad om att det är bara och enbart de som håller molnen uppe och hindrar dem att lägga sig på marken.

Radion spelar så sakta i köket, att jag knappast hör om det är klassiskt eller rock som spelas, när jag sitter här ett stycke ifrån och skriver. Bara endel av tonerna hittar fram, man får liksom fylla i själv. Men det är okej. 

Idag är verkligen en dag då jag inte behöver gå ut alls. Om jag inte vill. Och jag vill inte.

Det blåser, det småregnar och till och med hundarna smyger iväg längs husväggen 

när de skall ut på sitt.

Nej, jag tänker stanna inne och koka oss en bönsoppa och rosta bröd med kriminellt mycket vitlök på.

Simpelt och enkelt, men åh och ah, och oj, såååå gott! 

Julgranen har åkt ut, och granbarren är dammsugade. Det är mycket tidigare än den brukar, men så blev det i år. En julgran utan julbelysning är bara en…ledsen gran. Jag hittade inte några nya julgransljus så jag måste försöka komma ihåg till nästa julen att skaffa nya. Om vi inte gör verklighet av hotet att dra iväg någonstans under julhelgen. Någonstans långt bort. Vem vet?

Nu hörs det snarkningar från sängen, och det är inte hundarna…

Ssschhh….vi fortsätter med vår slöa lördag!

SE TILLBAKA EN SISTA GÅNG….

Till året som var,  denna gång blev hela året upphängt till påseende utan text. Så i år. 

Nu ser vi framåt!