Morgondagen och gårdagen var lika långt borta, men just nu lyste
solen klarrött mellan björkarna och luften var sval och mild.
Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa
som skall ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och
resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam
och trivas med sig själv.
"Det osynliga barnet"
-Tove Jansson-
…försöker vara i stunden, för det är det enda jag kan just nu.
Värken i benet har nästan släppt, och dag för dag blir jag rörligare.
Men det är som om mina tankar, kanske min själ, eller det där man har
där inom sig, inte alls är i balans med kroppen.
Det känns som att vara i total otakt. Ett hjul är punkterat och farten har stannat upp, men
foten ligger på gasen och motorn skriker.
Inne i mig pågår ett litet krig, eller det är kanske att ta i, mer som ett uppror.
Mitt inre vill så mycket!
Det gastar och gapar, kastar tusen tankar omkring som confetti och lämnar mig sedan
med golvet i min själ täckt av små, små tankefragment som jag borde
lägga ett pussel av.
Min kropp skriker, protesterar:
- Hur skall du kunna ordna det här, du som inte ens kan böja ner dig?
Kroppen malar på, envisas med att försöka lugna ner mitt inre.
Det går sådär.
Nu skall jag ta mina bråkstakar, kroppen och själen,
koka en kopp kaffe och sätta mig i solen på terassen
och bara njuta av att det är mars.
Och så där alldeles underbart vårigt.
Morgondagen och gårdagen är lika långt borta.
Nu är här.
Det tar vi vara på!
Inte sant?
