ALLT PÅ RÄTT KÖL IGEN...

...i min lilla värld. Sonen som åkt ut och in på sjukhus både en och

två gånger de senaste dagarna är på bättringen och lugnet lägger sig 

i en mors stuga igen.

Jag vet inte om det varit ett medvetet val, eller bara något som skett på

känsla, att jag fastnat för det gamla i mitt sätt att inreda mitt hem.

Finns det något i mina gener som längtar till, eller finner ett lugn i, en stämning 

om en tid som varit? 

Är det mitt agrara fornminne som sänder ut signaler som nuddar vid mig

på en omedveten nivå?

Tiden stannar ändå inte. 

Om jag skulle gå tillbaka till att leva som man levde då många av mina

ting var nya, då skulle mitt liv se ruskigt annorlunda ut.

Jag skulle förmodligen vara hemma, sköta hem och gård och odlingar och

barn (kanske barnbarn) och gamla föräldrar och andra släktingar och djur och...

Hmmm...

Så funkade det i en tid då det inte fanns så mycket motsättningar.

Andra motsättningar, men inte som nu.

Sitter och tittar på TV.

Man intervjuar vår finansminister om vilka sparåtgärder vi står inför

i vårt samhälle.

Vårt AAA-samhälle. För att det skall bestå.

Som bokstäver på ett papper, men inte i praktiken?

Det är stora beslut, och jag förstår inte.

Man kniper från åldringsvården. Bland annat. 400 miljoner euro.

Åldringarna skall vårdas hemma så länge det bara är möjligt.

Det låter ju bra, och jag tror absolut att många åldringar vill stanna

hemma så länge det bara är möjligt.

Och jag unnar dem det, det är inte det.

Men vem skall sköta dem?

Allas vår tid ute i förvärvsarbete skall förlängas, pensionsåldern höjas.

Vi måste arbeta mer - utanför hemmet.

Mammor på moderskapsledighet skall skyfflas snabbare ut i arbetslivet igen -

utanför hemmet.

Studeranden skall fortare studera klart så de kommer ut i arbetslivet - utanför hemmet.

Men...vänta nu? Vem har man tänkt ta hand om dessa åldrande?

Man vill återgå till något som kanske fungerade innan industrialismen, då 

tiden var en annan. Då mina ting var nya? Då allt var annorlunda?

Jag är ingen förespråkare av institutionsvård, verkligen inte, men inser fullt, 

av egen erfarenhet, vad det krävs att sköta någon nära, någon kär, hemma.

Det vid sidan av jobb, av barn, av vardag.

För jag har varit där.

Hur kan det det fungera?

Om vi, de egna, inte har möjlighet att ta hand om - även om vi ville.

Vi kanske har geografiska eller ekonomiska eller tidsmässiga hinder.

Vi vill - men kan inte.

Blir då alternativet att någon kommer rusande in och ut i åldringens hem

för att se till att det väsentligaste fungerar.

Visst vill många äldre stanna hemma. Men vill de alltid välja ensamheten?

För tyvärr blir det ofta ändå så att det blir ett =-tecken där.

*

Inte för att jag har några lösningar på hur det borde skötas.

Tyvärr. Skulle gärna ha det.

Men jag tror mig veta vad som inte fungerar.

Och det är dit vi är på väg.

Man kan leka 1800-tal.

Men man kan inte leva som om det vore det.

tänker,

idag.

ANNORLUNDA LILLA JUL...

...jag är nog väldigt lyckligt lottad. 

Hör till dem som lilla jul, och jul för den delen,

betytt att samlas, träffas, äta gott, ha det vackert omkring sig. 

Bara ha det liksom bäst.

Det blir lätt då att man inte ens reflekterar över att det kan vara annorlunda.

Eller jo, man vet ju att jul hos många inte är det gulliga, fina, stämningsfulla

som den kan vara.

Men att det skulle vara annorlunda hos en själv, det känns - främmande.

Också i år började det luta mot en traditionell lillajul.

Ljusstakar i fönstret och inhandlad lutfisk.

Satt och skissade på årets pepparkakshus-bak när telefonen plingade till att det 

kommit ett textmeddelande:

"Mamma, jag är på väg till sjukhuset för akut operation."

Lite senare plingade till i särbons telefon:

"Ladugården är utan ström, och allt kyls ner".

Han hoppar i bilen och gasar ut genom portarna. Och jag sitter orolig vid telefonen

och väntar på rapport från sjukhuset. Och kan liksom inte riktigt koncentrera mig på

pepparkakshus...eller lutfisk-kok...eller julkransar på dörren.

Det är inget allvarligt (till all tur) med grabben, men att veta att man har 

en unge (hur vuxen som helst, men ändå) på operationsbordet får all

lillajulsstämning att smälta bort som marssnö. 

Särbon kommer kanske tillbaka sen när orsaken till strömavbrottet klarnar.

När vet man inte...

Det börjar skymma utanför fönstren, och telefonen fortsätter sin tystnad.

Frosten har pudrat buskarna och gräset. 

Lillungen passar på att läsa till engelska-provet, när det nu ändå inte blir något

pepparkakshus-bak. Inte i dag.

Lutfisken ligger i sitt vatten och väntar.

Och ja, det är en annorlunda lilla jul i år.

Och radion spelar julmusik.

PYSSEL OCH STÖLDGODS...

...söndagskväll har det hunnit bli, ja.

Det har varit en hel del pysslande med dittan och dattan. Ganska skönt.

På fredag var jag, vi, på en kombinerad middag och teaterföreställning i min 

förra hemkommun. Det var himla skoj att träffa vänner som man 

inte sett på länge!

Och pjäsen, ja den var ruskigt underhållande!

Äldre grabbens goda kompis har skrivit, och uppträder i en

enmansshow: SKAMLÖST

Håll ögonen på den grabben - han är fenomenal!

På riktigt!

I övrigt då? 

Diskuterade under kvällen (den med middag och teater) om det här fenomenet

att när det väl blir veckoslut har man liksom gjort slut på alla ord.

Och fast VILJAN finns att träffa, bjuda hem huset fullt, av underbara

människor som man träffat under årens lopp, så finns liksom inte

tiden/orken/lusten...för när fredagen kommer vill man bara....vara.

Ett veckoslut utan inbokade program är ren lyx.

Hur, och när, har det blivit såhär?

Jag vet faktiskt inte, men det var intressant att höra att jag inte är ensam 

om att uppleva det så. 

För mig har insikten med att jag är en mer introvert person än extrovert då, betytt att 

jag i allt större grad förstått varför jag reagerar på vissa saker som jag gör.

Det har varit underbart befriande faktiskt.

Jag förstår nu att desto mer jag har möten, samtal, träffar under veckan, desto

mer stillhet, tystnad och ensamhet behöver jag på veckosluten för att uppnå 

balans i mig själv.

Det här veckoslutet har ändå varit ett socialt veckoslut.

Mött, träffat, umgåtts. 

Men också pysslat för mig själv.

Märkte här under veckan att mina kokosfett-jordnötter-kakor har en

strykande åtgång bland fåglarna.

Dags att göra en ny! Igen.

Funderade också på det här med julpynt.

Känns som om det skulle vara dags att lite tänka om i år, och

inte köra "så-som-alltid-innan".

Det har säkert att göra med det faktum att det liksom inte finns

några "barn" i år. Hur man än vill så kan man inte klämma

in två grabbar, 24 och 15 år i mysjul på samma sätt som när de

var mindre eller ja, små då.....;)

Samtidigt känns också det ganska befriande.

Att inte längre ha de där förväntningarna om hur en jul skall vara så låsta som

de kanske är när barn (små då) är involverade.

Även om vissa saker, när det gäller jul, hamnar nu in i en ny era, så

finns det det som bara måste finnas kvar...

...och det är väl att smyga ut i skogen och sno sig en liten lillajulsgran

från en dikesren - när ingen ser....;)

Hur har era jular ändrat? Och har de?

kram

KRISTALLEN DEN FINA...

...i ett blekt och rätt sällsynt novembersolsken tvättar jag mina kristall-lampor.

Det ligger en märklig förväntan i arbetet. 

Snart, snart tänds ljusen runt kristallerna och ett annorlunda sken tar över.

Det är ett stillsamt jobb. Att putsa kristaller.

Det droppar, sakta. Droppe efter droppe av damm från dagar

som varit ramlar ner på tidningar från igår.

Jag blir ibland andlöst betagen av skönhet så där mitt där i vardagen.

Städning är städning är städning....men mitt där finns ändå något vansinnigt vackert!

Hahaha...jo men så där kan det bli ibland! Det där herreminjeeså-tråkiga som man

bara liksom  m å s t e  ta itu med kan överraska. Och bjuda på något ändå.

Sådant gillar jag.

Eller som när jag nu på kvällen stod och rörde ihop en bolognese i köket.

När jag stod där och skivade morot och lök - och vitlök, såg jag ut över trädgården

som gått i vila, ut över havet, över molnen och solnedgången.

Och än en gång fick vardagens skönhet ett grepp om mig.

Det händer. 

Nu och då.

200 KM I TIMMEN...

...så fort lär skallen på en hackspett röra sig när den blir riktigt ivrig.

Fullt så fort går det ändå inte i mitt liv för tillfället, men nästan.

Känns lite som om jag ändå skulle lida av ett "post-traumatisk trauma" 

efter kontorsflytt och samarbetsförhandlingar och organisationsförändringar och 

nya arbetssätt som inte riktigt har hittat sin passform. 

Lite tom i rocken - och i hjärnan.

Men det går väl om? Jo, det gör det ju! Det gör det alltid.

Är bara mitt i det just nu. 

Satt häromdagen med kollegerna runt mötesbordet och hällde i oss lite wake-up-kaffe och 

konstaterade att....det bara är fem veckor till jul.

De flesta av oss såg ut som om någon berättat för oss att...ja, vad som helst som vi

aldrig trott på. På något sätt har hela kontorsflytten och invigningar och andra tillställningar

liksom stulit en hel månad av oss.

What?

Fem veckor till jul! 

P å  r i k t i g t ?

Nu hinner jag inte riktigt med!

Bäst att knappra på lite fortare.

Ta modell av hackspetten.

200 km i timmen eller så?