ATT VARA UTVILAD...

...det är så här det känns.

Man märker det. 

Det sprider sig sakta i kroppen, in i varenda molekyl av det som är jag.

Och det är så välgörande.

Man vaknar med en ro inom sig, men samtidigt med en skön oro i kroppen.

Man är likt ett väl-laddat batteri som blinkar glatt - nu är jag färdig!

När semestern började kunde jag vakna med en ro i kroppen, men med en oro inom mig.

Det är stor skillnad.

Kroppen liksom laddar sig snabbare än det där inom en.

Den tar lättare åt sig av att vila ut. Men själen - den är lite trögare...

Jag tror man måste ge det där inom sig tid att hinna fatt kroppen.

Det kan vara lite utmanande att låta bli att ta sig själv ur laddningsstationen innan man är riktigt klar.

Vi är så vana med att ständigt vara effektiva. Och det är knepigt att inte vara det, att släppa det.

Att låta bli.

För vi känner oss lite...lata. Det är inte bra att vara lat. Man måste uträtta.

Göra. Helst hela tiden. 

Jag har lärt mig att strunta i det. För jag vet att belöningen av total lathet precis när semestern börjar ger som belöning just den där underbara känslan av total avslappning också inombords.

I morse vaknade jag med den känslan.

Huvudet kändes vaket på en gång. Kroppen ville igång. Själen kändes rofylld.

Att komma dit tog mig fyra dagar. 

Av simpel lathet.

Jag tror på att man måste avbryta sig själv i sin aktivitet.

Liksom en apparat, plocka ut batteriet och lägga det i laddning.

Under laddningen är apparaten obrukbar, men so what?

När batteriet väl är full-laddat håller det.

Lite så tänker jag.

Jag struntar i att lathet är osexigt och lite omoraliskt och absolut inte ligger i tiden.

Det finns inget som slår den här känslan av att varje liten del av mig har uppnått det.

Att vara utvilad! På riktigt!