GAMLA HUS HAR EN SJÄL

Det har man ju hört ofta, och jag är benägen att hålla med.



Varför mitt gamla hus dessutom skall bete sig så besvärligt ibland, vara så himmelens egensinnig är mer än jag begriper. Det beter ju sig inte alls som man skulle tro. Förutom att det har en själ, tror jag att det har ett helt eget liv - och vilja! Förlåt hon har...


Dessutom tror jag att mitt hus är synnerligen förtjust i gubben min, för hon beter sig värre än annars när han är borta! Och han som inte ens egentligen tycker sådär mycket om henne som jag gör! Tusans hus! .....♥


I morse, det var måndagmorgon ifall nån av er skulle ha missat det;). Måndag mornar i vår familj är väldigt mycket MÅNDAGmornar. Liiite sen i starten var jag, det måste medjes, men allt var förhållandevis under kontroll, tills jag skulle släppa ut hunden.



Dörren går inte att rubba. Hur jag än skuffar och river och sliter och sparkar så händer absolut ingenting!

Där står jag i min rosa (!) morgonrock med en kissnödig hund som tittar på mig: "Kan du öppna dörren NÅNGÅNG då???".

Där rök både en och annan nagel i mina fåfänga försök att öppna dörren, men icke!

Så jag väser mellan tänderna åt den arma dörren:

- Jag förstår om du skall gistna till när det är fuktigt, och jag har bråkat med dig en och annan gång, men nu är det kallt! Köldgrader! Begrips! Du skall krympa - inte frysa fast!!!!!!!

Till slut tar jag till en lite "trudelutt" av välvalda ord som aktiverar varenda droppe av finsk sisu som flyter i mina ådror...och så ger jag mig på den än en gång. Ingenting händer.

Så jag lotsar lilla hunden genom källartrappan, potatiskällaren, kusliga gången, garaget - och ut.

Åh, vilken lättnad att åtminstone den dörren öppnar sig.

Nåja, nu har det ju gått en och annan liten minut så resten av morgonen springer jag omkring som en skållad råtta och försöker hinna fatt.

När jag sen äntligen står klar för arbetsveckans utmaningar tänker jag hämdlystet att jag skall ännu en gång pröva dörren innan jag börjar släpa mig själv, mina pinaler, lillungen och hans gigantiska ryggsäck genom källartrappan, potatiskällaren, kusliga gången, garaget - och ut.

Bara en chans skall jag ge den förbaskade dörren. En liten knuff - och den öppnar sig. Så där bara!
Och vet ni, jag kan svära på att jag hörde mitt lilla hus fnittra lite när jag gick till bilen! Hon tyckte väl att hon var väldigt lustig! HA HA HA!

Så nu sitter jag här med det 8:e ljuset brinnande och undrar vad det kära huset skall hitta på för fuffens tills i morgon? Hon har karaktär - mitt lilla hus...det är väl så det heter? ;)

Ha de´gott alla ni som sticker in er här!

Kram M.