Nu kör vi ett idiom på B.
BYGGER BO I HUVUDET
eller när man får något att grubbla och
tänka på eller oroa sig över.
Stundvis känner jag att jag knappt vill öppna nyhetssidorna,
för där finns ändå något märkligt som vill
Bygga ett Bo I mitt Huvud.
Som det här med Trump.
Det är lite "yesterdays news" att han blev vald, jag vet,
men jag är mer än fundersam på vilka han väljer till sina rådgivare.
Ensam är han ändå bara...en. Och någonstans hade jag tänkt att
det finns smarta män och kvinnor som ja...vadå?
Styr honom på ett vettigt sätt.
För speciellt vettig (om än skrämmande smart!) verkar han ju inte.
Inte så som jag...vi ser det.
Jag vet ingen, alltså ingen, som skulle ha röstat på karln om
jag, eller vi skulle ha fått röstat.
Och nä, jag begriper fortfarande inte att nästan hälften
av amerikanerna ville stöda honom. Jag bara inte begriper det!
När Ryssland 2014 bara liksom "nappade" Krimska halvön åt sig från Ukraina
så såg jag på nyheterna hur ryska soldater helt förvånade berättade för de intervjuade
reportrarna att de då inte alls visste att de var i Ukraina på "arméövning" - de trodde
de var kvar i Ryssland.
Då tänkte jag....nämen herrejee...."alla" har väl tillgång till internet?
Alla unga män har väl en smartphone drällande i fickorna?
Bara att checka upp, vara lite källkritisk och tänka själv.
Bara för en rysk soldat att kolla googlemap var i h*lv*t* han befinner sig.
Men så här vi det här med att....lyda order. Blint.
*
Den händelsen var inte den första gången jag kände att det som
händer nu har hänt förr.
Men det var första gången jag tänkte att tillgången till
all världens information via nätet kanske inte är räddningen, trots allt.
Har vi glömt 1930-talet? Har vi inte läst vår historia?
Har vi inte förstått? Låter vi det upprepa sig?
Trots all kunskap, trots allt vi så lätt kan kolla upp, trots internet, låter vi detta ske?
Igen.
Jag har alltid tänkt, då jag läser om tiden innan andra världskriget,
att det var så att den vanliga människan kanske inte förstod, inte såg, inte kände till.
Längre är jag inte så säker...
Kanske man förstod, såg och kände till,
men då, precis som nu, så bara såg man bort.
Länge trodde jag att det inte var möjligt.
Igen.
Att människor inte orkar ifrågasätta.
Och kolla upp. Eller ens tvivla.
För vi har all världens information framför våra tangentbord.
När jag hörde om att den blivande presidenten i USA har klämt ur sig
att global uppvärmning bara att ett kinesiskt påhitt för att sänka
konkurrenskraften i USA trots att man ju mätt att uppvärmningen
är större än någonsin förr, då himlade jag väl mest med ögonen och
tänkte; nämen...herrejeee...kolla nu upp fakta.
Det här var 2012. Fyra år senare blir mannen vald till president i USA.
Efter lögner och än mer lögner.
Han var ju ett skämt, eller hur? Länge såg man på honom som på underhållning.
Och nu är han då på riktigt, liksom.
Någon sade att det går kanske vägen, det blir kanske bra...ändå.
Han får rådgivare som lär honom, får honom på rätt spår, som dämpar
honom, som filar ner de vassaste kanterna.
Idag läste jag att han utnämnt sin chefsstrateg.
En man som i en intervju säger:
- Jag är mörkrets kraft.
Darth Vader. Satan. Det är makt.
När någon säger så blir jag obekväm.
När blivande chefsstrategen för USAs president säger så..
*
Det är inte lätt att undvika att tankar av förundran och kanske rädsla tillåts
bygga bo i huvudet
på en.
Tankar om någots nya kommande, något
som man hoppats hade förpassats till historien.
Något man hoppats mänskligheten hade lärt sig om.
Något vi alla kunde motverka för att vi vet så mycket mer nu.
Nu när vi har alla kanaler att läsa och ta till oss information och kunskap.
Och vara kritiska, uppväga, dubbelkolla, tvivla.
Analysera.
Skall mänskligheten än en gång gå samma väg?
Göra samma misstag?
Upprepa samma felsteg?
Som den alltid gjort, genom historien.
Är det vårt mänskliga öde? Att göra fel...samma fel, om och om och om igen?
Tills...
...ja vadå?
*
Ja...det känns bara märkligt. En del av mig tänker att vad då?
Vi talar om en i mitt tycke lite kucku gubbe långt "over there" som visserligen
skall bli en av världens mäktigaste män, men vad har det med mig att göra.
Och samtidigt.
Allt har med allt att göra.
Vill vi det eller inte.
Var det lika då, för dryga sjuttio år sedan?
Att man tänkte att man inte vill, inte godkänner, inte accepterar, inte förstår.
Men att man inte visste vad man borde, kunde, skall, göra.
Som nu?
*
Går och blåser ut mina ljus, släpper ut hunden på natt-kisi, borstar tänderna.
Planerar morgondagens middag och gömmer för en stund bort
de där lite oroliga tankarna som envist bygger sitt kråkbo i
mitt huvud.
Är jag klarsynt för vad som komma skall,
eller ser jag bara spöken i natten.
För världens skull hoppas jag på det sista.
