HELT UPP OCH NER...

…och tassarna i luften! 

Jobbade kvällstur idag och promenerade efter jobbet till bilen med en skön

kvällssol som ännu orkade värma lite på kinderna.

Så mycket tankar snurrar i mitt lilla huvud, om allt som 

händer i världen och i vår värld härhemma.

Det är mycket som händer, mycket som berör, mycket som man 

behöver ta ställning till. På något plan i alla fall.

Men så kommer man hem och möts av en sprallig hund och  en

katt som oftast kommer rusande emot mig redan vid postlådan, 

kastar sig på rygg och vill kelas.

Ett underbart sätt att bli av med de mest mörka orosmolnen.

Jag tror jag skall sällskapa med mina djur lite mer intensivt.

Världen därute blir vare sig rättvisare eller skönare, 

av att jag krafsar katten på magen eller slänger boll med hunden.

Men min bekymrade rynka mellan ögonbrynen slätas ut lite.

För stunden i alla fall.

*

Planerar lite inför veckoslutet, det blir att dra till skärgården.

I morgon packar jag bilen färdigt så att jag på fredagen bara behöver plocka upp 

hunden och byta kläder och så drar jag iväg.

Till skärin för att fira en indiansommar som kommit på besök.

MAN SKULLE VARA BONDE...

…tanken slår mig när jag var ute med hunden en sväng.

Att odla jorden är väl bland de saker som är ständigt, tänker jag.

Och utan att ha det minsta lilla romantiska skimmer över yrket, så 

är det här ändå allt har sitt ursprung. 

Det här kan inte försvinna någonstans. 

Jag upprepar mig, ledsen för det, men det är oerhört intressanta tider vi lever i nu.

Så mycket sker på en och samma gång och det är klart att det skapar oro.

Osäkerhet, många frågor utan konkret svar och misstänksamhet.

Vart denna oro kommer att leda - ja, finns väl knappast någon som har det svaret.

Och just med tanke på det så kan jag på något plan förstå all misstänksamhet mot

bland annat flyktingarna. 

Jag kan inte godkänna det, men jag kan förstå varifrån det kommer.

Okunskap och oro är en mycket giftig kombination.

När okunskapen i huvudet på folk och oron i hjärtat blandar sig så skapas

något osmakligt. 

Funderar på om denna misstänksamhet, för att inte säga rasism, som blommat upp

på de mest oväntade ställen verkligen hade fått så mycket grogrund om vi här

i väst levt i en annan tid? 

Om detta som nu händer i Syrien, om det hänt för tio, femton år sedan.

Skulle vi betett oss annorlunda då?

Då hade vi en växtkurva som pekade uppåt och även om 

man blev arbetslös så fanns det en tilltro att ens kunnande kommer att 

behövas. Som alltid.

Men nu tror jag många vaknat upp och insett att vi glidit över till ett postindustriellt

samhälle som inte bara berör den traditionella industrin utan att en 

automatisering av arbeten mer och mer också flyter in i serviceyrken

som man tänk skulle bestå, på något plan i alla fall.

Och inte bara det.

Läste här om dagen om en långtradarchaufför som berättade att hans arbetsgivare 

skaffat en robot som testats under någon månad nu.

Till en början tyckte de väl alla att det var lite komiskt med en 

robot som styrde en lastbil på planen och hur den väjde för utplacerade konerna.

Ännu när den backade in en lastbil i garaget så var det hela mest roande,

men när roboten utan att darra på manschetten backade in en full lång

långtradare med släp i ett trångt garage då, skrev han, började han

lite darra på manschetten.

Inte kan det väl vara så att chaufförer inte behövs i framtiden?

Att transporter sker med robotstyrda fordon och

små helikoptrar, eller drönare, som transporterar snabbt och effektivt.

Från dörr till dörr.

Jag tycker de här tankarna är så hisnande! 

Kanske lite skrämmande, men hisnande.

Och det är klart, arbete kommer det alltid att finnas - det kommer bara att vara

så annorlunda än vi vant oss med i årtionden nu. 

Och det tror jag skapar en fladdrande oro i hjärtat hos lite envar och 

som så lätt kan vändas mot något annat. 

Något konkret som man kan skylla på.

Fast målet för den kanaliserade oron är fel.

Oskyldig och fel. 

Det blir istället inskränkt, ohumant och synnerligen svagt i sin värdegrund.

Jag är personligen inte alls säker på att det jag jobbar med är speciellt långlivat.

Inte på det sätt som det man varit van att se det i nästan ett sekel, skulle jag tro.

Inte på det sättet som jag jobbar nu.

Serviceyrken står inför en stor omställning.

Är det bara på ont då? Nej, det tror jag inte. 

Men det kan skapa oro (igen) hos de som jobbar men också hos användarna

av dessa tjänster som leder till att man känner att man håller på att förlora något.

Och då blir det så mycket svårare att öppna sin famn, sin lilla bit av

världen för de i verklig kris.

För vi har kanske precis upptäckt en liten kris i vår egen sfär.

Vi har ju också ett land i (ekonomisk)kris. Och mitt arbete kanske bara försvinner.

Puff.

Och man glömmer att vi ändå lever i ett galet rikt land.

Ekonomiska kriser är lite flummigt abstrakta ändå om man jämför med krig.

Krig är riktigt på riktigt.

Vi kan inte blunda för att det är en stor förändring på gång, i hela världen faktiskt, som kommer att påverka de flesta människors jobb eller i alla fall vårt sätt att jobba.

Inte kommer vi undan den inte.

Vi kan inte blunda för att miljoner med människor är på flykt undan krig och misär.

Inte kommer vi undan det inte.

Vi kan inte blunda för att lilla Finland är lite trög med sin ekonomi nu.

Inte heller det kan vi komma undan.

Men vi kan inte sätta dessa mot varandra.

För de har inget med varandra att göra.

De råkar bara ske på samma gång.

Den oro man kan känna i sina tankar - låt inte den slå rot i hjärtat.

*

Jag är inte speciellt religiös av mig, men när jag i morgontidningen läser att

hundratals människor skrivit ut sig ur kyrkan för att vår biskop

uttalat sig om att kyrkan är redo att hjälpa alla - oberoende av tro.

Då blir jag lite beklämd i min själ.

Nästan så jag har lust att bli religiös på pin kiv! 

(Nå, nu funkar ju inte tro sådär - men ni vet vad jag menar!?)

Om vi inte ens unnar att vår kyrka öppnar sin famn

åt en annan människa i nöd, så undrar jag om vi alls utvecklat oss sedan hedenhös?

Är vi alls redo för förändring?

*

Fortsätter mina funderingar där jag går längs åkerkanten.

På åkern har gässen stannat upp för en paus innan flytten söderut.

Låter mina tankar flyga ut över åkern och in bland gässen.

Du jord, som gett oss vår föda i århundraden.

Vet du alls hur vi människor såsat till det för oss?

Du flyttfågel, vet du alls hur lycklig du kan vara?

Du är välkommen vart du än kommer.

I vår kommer vi igen att välkomna ditt skränande över viken.

*

Jag vinkar åt bonden i sin traktor, han ler och vinkar tillbaka,

och jag går hem till mig.

Tillägg följande dag:

Ja-a, så läser jag i morgontidningen om bönderna som rest till

Bryssel för att protestera för försämrade

villkor att försörja sig som bonde.

Vet ni, det börjar bli lite knepigt det här…;)

SOM ETT RÖ I VINDEN...

…i dessa dagar flyger mina tankar runt, runt i en allt eskalerande hastighet.

När jag började blogga för några år sedan, vem kunde tro att så mycket skulle ändra

sig på så kort tid? 

Jag har svårt att orka bry mig om färgen på gardiner eller nya kuddar till soffan när världen 

därutanför min dörr tampas med så mycket större frågor.

Så har det väl i och för sig alltid varit, det har alltid funnits krishärdar som man kunnat

engagera sig i, om man velat och känt för det. Men nu tror jag vi är i en situation då ingen kan 

undgå att bli involverad, på sätt eller annat, i den största humanitära katastrof i Europa sedan

andra världskriget. Den är verklighet.

Och det kommer att krävas så mycket mer av oss alla än att klicka gilla på facebook.

*

På något plan känner jag mig vilsen. 

Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att veta vad jag skall göra, vad jag kan göra

för att hjälpa.

Men jag lär mig.

Jag varken vet eller kan eller något tillräckligt för att kämpa mot och bearbeta de rasistiska

vågorna som tar allt större utrymme i det land jag föddes i.

Men jag försöker.

Försöker och lär mig.

Det är viktigt.

Den kultur jag föddes till är inte det jag känner i mitt hjärta. 

Och som jag för första gången nu känner att jag vill ta avstånd till på djupet.

Jag vill inte stå bakom dessa hårda ord, denna kalla attityd, denna kyla

som mitt folk nu verkar odla.

Eller en del av dem - och de är skrämmande många. 

Denna rädsla. Som verkar smitta så lätt.

Som kanske blommar upp av okunskap och osäkerhet.

Men också av avundsjuka och ogina tankar om att dela med sig. 

Vem vet var den har sin rot?

*

Men jag tänker att vi i Finland, om någon, borde förstå.

För vi som har samma upplevelser i vår egen historia.

Bara en dryg generation bort.

*

Hur kan vi kan glömma det?

Vi har lärt oss att odla vår jord av våra förfädrar, 

varför har vi inte lärt oss att vara generösa

så som andra var mot oss då vi behövde generositet?

Varför?

AUGUSTIS SISTA VERS...

…och på fredag hade det dykt upp linknippen i min lilla matbutik.

Lite förvånad står jag där och undrar vart sommaren riktigt tog vägen?

Hösten är ju min favoritårstid, så så där väldans ledsen är jag ju inte.

Och så börjar min yoga - och det ser jag verkligen fram emot! 

Isynnerhet som jag sitter här med nackspärr och känner mig smidig som

en sten-sfinx.

Inte så ivrig på att packa böcker i lådor inte.

Det är där jag börjar nämligen, flytten. Med att

donera en stor del av alla mina böcker till biblioteket. 

Känner att det är dags för det. 

Och nu känner jag att det är dags för att lägga mig.

Det blev ett väldans kort inlägg det här men nacken säger att nu

skall jag inte sitta här med datorn i famnen en enda stund till.

Åh, vad jag kommer att njuta av strukturerad yoga, bara den startar.

Bara det blir lite mer höst först.

HAN MED HATTEN...

 

…om det är något mina barn är ungefär lika urusla på som jag så är det att fota.

Eller hur urusel jag var i deras ålder.

Och nu kan jag svära fula ord över det! För det finns inte så rasande många bilder av

mina ungar, eller något annat för den delen, från tidigare år.

Det är ju först under de senaste året jag begripit mig på att det kan finnas en viss point med

att föreviga vissa saker i livet.

Numera förevigar jag ju det mesta från dammråttor till svallvågor i viken, men det har funnits en tid

då jag inte ens brydde mig om att ta kamera med på mina resor.

(lååååångt före telefonerna hade den funktionen).

Nå, mina grabbar verkar ju inte vara ett skvatt bättre. 

Den äldre, som ju snart är inne på sin tredje månad med att 

tåg(och buss) luffa runt i Asien, är kanske ännu sämre än jag varit. Någonsin.

Mycket sporadiskt skickas det bilder över WhatsApp och då också oftast för att 

jag mamma-tjatat till mig lite bilder om var han snurrar runt.

Så nu tänker jag bjuda er på en mycket sparsmakad version av grabbens resa, so far.

*

Han startade alltså i början av juli med att pricka in en träff med sin älskade tjej från Sydkorea, 

Heyin, på flygfältet i Singapore. 

Med en knapp timmes mellanrum landar deras plan och de unga tu 

möts igen efter ett särboförhållande på tusentals km och ett halvår i tid.

Vem har sagt att ung kärlek är enkel?

De startar med att vara i Singapore en tid, jobbar och studerar online och hyr en lägenhet med

tillgång till kontorsuppladdning en bit utanför Singapore. 

Bilden ovan är från deras lägenhets fönster. 

När de jobbat klart och levererat det som krävs av dessa unga tu, som totalt lever

sin arbets- och studievärld totalt online, drar de vidare.

Från Singapore tar de tåget till Kuala Lumpur där de stannar en tid och hyr ett rum i China Town.

Monsunregnen börjar och det är snart dags att dra vidare.

De luffar genom hela Malaysien upp till de norra delarna, där de stannar några dagar 

på ett hostel vid Indiska Oceanen.

Och här har ni honom.

I en mycket sällsynt "selfie" - han roar sig inte speciellt mycket med det heller.

Iklädd hatten som hans lillebror köpte åt honom då vi var i Madeira för något år sedan.

Då lovade han att alltid bära hatten på alla sina resor - ett löfte som hittills hållit.

Börjar snart vara så att om den hatten kunde berätta.

Ett rart bro-löfte.

Och när jag ser den där bekymrade rynkan i pannan, även om den förmodligen på 

bilden är förorsakad av solen, så fylls jag av en sådan längtan efter just den här 

unga människan, mitt barn, som likt mig delar en oro för den värld vi har att 

möta i framtiden och hur viktigt det skulle vara att vara redo för en alldeles ny tid.

I en alldeles snabb takt.

Och jag kunde skriva en hel bok om det. Och han kunde skriva två.

Och hans tjej ett par böcker till.

För vi står inför enorma ändringar, det är nog bara att inse faktum.

Och att utvecklingen går i en sådan fart att vi inte ens riktigt kan ta det till oss idag.

Samtidigt blir det ju så paradoxalt alltsammans.

Där är han, mitt i centrum av framtidsteknologin och vad allt det kommer att medföra.

Vi talar 3D-printning av i princip vad som helst. Alltså…Vad Som Helst.

Hittade just idag en länk där man printat ut en "3Dvarius" - alltså en kopia av en 

äkta Stradivarius-violin som låter nästan som en äkta en…bara att kostnaden

är någon miljon billigare. Och man kan printa hur många som helst.

………

ja, tänkte låta den tanken sjunka in i ert medvetande.

För det tar en tid att förstå vart vi, på riktigt, är på väg.

Och det finns hundratal, tusental olika möjligheter.

Och det är inte ens science fiction - vi är redan där.

Att vi snart kan printa ut, i vilket material vi vill, precis vad vi vill.

Det är hisnande! 

………

Men så finns det ändå något så hisnande som till och med får

min grabb att plocka fram sin mobil och börja…..fota.

Och det är Angkor Wat i Kambodja.

(innan det har han och hans tjej tagit sig genom stridsområden i gränslandet 

mellan Malaysia och Thailand - lite nervöst för en ändå rätt så tålig och härdad

mamma då grabben meddelade sitt och tjejens passnummer så jag skulle kunna kontakta

konsulatet och meddela dem försvunna ifall jag inte hörde av dem inom 40 timmar. 

Att de var i samma område som det skett kidnappningar av västerlänningar

(också några finnar som satt som fångar någon månad) 

var ju lite…kusligt så där.

Nå, allt gick vägen. Militärjuntan var med på tåget och militär

helikoptrar flög framför och breved tåget för att försäkra säker framfart 

genom de oroliga områden.

Och de kom fram till Bangkok. 

Mycket försenade, men dock.

I Bangkok bodde de hos Ham, som är från Bangkok, jobbar i Dubai, men träffade min 

son på ett hostell i Wien där han bodde en natt innan skulle möta upp mig och lillungen i 

vintrars. De bytte "virtuella visitkort" och Ham var hos oss i somras och smakade på

finskt stugliv och bastu (perkele) och nu bodde grabben med tjej hos Hams 

föräldrar i Bangkok i en knapp vecka.

(så där mellan raderna så besökte grabben o co. templet som utsattes för

bombdåd i Bangkok bara några dagar innan det smällde där..)

Och från Bangkok hoppade de på bussen och skumpade iväg genom Thailand till Kambodja 

och där efter några stopp på vägen till Phnom Penh.

Där stannade de lite längre än de urspungligen tänkt för hostellet var fint.

Och när man reser som de gör. 

Varför inte? 

Stannar man en längre stund på en plats kan man jobba fast sig.

För båda har ett jobb som sköts över nätet.

Och det är ju bara så fantastiskt.

Jag är sååååå "avundsjuk". Jag vill också kunna sköta mitt jobb

från vilken plats i världen som helst. När som helst. Hur som helst.

Bara det blir gjort.

Och det är ju dit vi är på väg.

Och det gör hela tanken på gränser lite suddig.

Men jag skall kanske inte nu gå in på just den tankegången.

Nu kollar vi var grabben yrar runt.

Som jag sade…det kräver en hel del för att grabben skall plocka fram sin (telefon)kamera.

Så när han äntligen gör det så vet man att nu var det något som fick

hjärtat att stanna för honom…typ.

Angkor Wat

En av världens sju under.

På 1100-talet byggt tempel. 

Världens största religiösa byggnad.

(och det lär ju finnas rätt många andra byggnader som tävlar i den klassen…)

Byggt utan murbruk, med skarvar som knappt syns - så exakt ligger stenarna mot

och på varandra. Bara det, liksom! 

Området är 285 fotbollsplaner stort.

Bara att ta in det liksom.

Och här har det stått i över tusen år. 

Och nu sussar min grabb skönt i Seam Reap för att snart hoppa på bussen till Laos.

Hoppas det kommer något litet förirrat foto till en lite mamma

så hon kan sno ihop ett inlägg om det.

*

Men så åker mina tankar till en helt annan del av världen…

Palmyra i Syrien. Tusentals år gamla byggnader, ruiner som ISIS nu 

förstör….hur tänker man där?

Att straffa kulturarv och tusenårig historia som inte på riktigt har ett dyft med att 

göra med hur saker är idag. Hur tänker man?

Nå, innan jag snöar in mig på den tankebanan...

Är så glad att han får uppleva allt detta.

Min älskade unge, i sötaste crocodile-dundee- hatten som lillebror köpt.

Och jag kan bara delge en liten del….så om den hatten kunde berätta!