Det var häromdagen då jag satt ute på balkongen och läste en bok som jag hörde
hur otroligt kraxiga kråkparet, som har bo i en närliggande tall, lät.
För det mesta är de ganska tystlåtna så detta enerverade kraxande fick
mig att lägga boken åt sidan och stiga upp från korgstolens sköna famn
för att kolla vad det var som gjorde dem så upprörda.
Orsaken fann jag precis nedanför vår balkong.
En räv stod där i branten ner till sjön och kalasade på en sork.
En snygg cityräv.
Dessvärre haltade den på vänster framtass (vilken den också på bilden håller högt)
då den kilade vidare över vår gräsmatta mot följande skogsdunge.
Här i omgivningen finns nog områden av skog för en och annan cityräv att
ha sina revir. Och räven hör ju till de djur som det finns betydligt mer av i
städer än man tror - det är bara inte så ofta de visar sig så här dagstid.
Kanske var det den stukade tassen som tvingat den att jaga även dagtid?
Hoppas dess tass läker och att skadan inte ger bestående men.
Har själv också klinkat och klankat mig fram den senaste tiden. Fick en
bula på fotryggen som plötsligt bara en dag var där och var rejält sjuk en
vecka ungefär. Sedan lättade smärtan och foten blev nästan som vanligt igen.
Men oj vad sådana där små krämpor blir till påminnelser om att man inte
skall ta något för givet. Det må vara en liten skavank i hälsan,
men det är ändå en påminnelse om att saker och ting inte behöver
vara som det alltid ha varit. Man kan få sina törnar som överraskande
nog med åldern inte läker ut fullt lika snabbt och bra som - ja, då tidigare.
Jag har fått vara frisk i hela mitt liv. Och det är jag tacksam för.
Känner mig lite som "min" cityräv här.
I god hälsa,
hyfsat fin i pälsen,
gott om hull
(mer hos mig än räven, men ja...)
Med god aptit på mat och livet
och blicken fortfarande riktad framåt.
Lite halt på tassen.
Men det hoppas vi är övergående.
För oss båda.