ÄNDRADE PLANER

Ja, eller kan man nu säga ens så? Det är ju inte så himla mycket inplanerat. Inte i min kalender i alla fall. 

Hade ju planerat att, överraskande, åka till stugan över weekenden, men det blev ändrade planer. 

Min älskade lilla fyrfoting har en tid redan varit hängig och inte liksom riktigt sig själv. 

Hon har liksom blivit gammal, och det väldigt fort. De senaste dagarna har hon varit riktigt rejält seg och där hon ännu för en vecka sedan sprang uppför trapporna till övervåningen, går hon nu i maklig takt. Ett steg i taget. 

Har tillbringat eftermiddagen hos veterinären och en massa prov är tagna, hon är skannad från topp till tå, men det mesta ser helt normalt ut hittills. Ett par provsvar får jag vänta på tills nästa vecka. 

Hon har varit en extremt frisk hund. Det är inte många euron jag lagt ner på sjukvård på henne inte. Rasen (borderterrier) är känd för att vara en frisk ras och Aida har minsann levt upp till det. Enda veterinärutgifterna jag haft har varit vaccineringar och putsande av tänderna. 

Men nu är hon inte okej. Hon fyller visserligen elva i höst, så med all rätt får det dyka upp lite ålderstecken. Det viktiga för mig är bara det att hon själv inte lider eller har ont. 

Själv var jag också idag i kontakt med sjukvården för oss människor. Vilket jag i vanliga fall uppsöker ungefär lika sällan som Aida besöker veterinär. Men idag har jag fått min första vaccination mot covid19-viruset. Är så fascinerad av hur otroligt bra att var ordnat. Och framför allt hur glada, positiva, trevliga alla var. Måste i ärlighetens namn vara ändå rätt utmattande att möta, vaccinera och fråga de där samma frågorna, berätta de där samma sakerna om och om igen. Dag ut och dag in. Men de här personerna som jag mötte idag var så närvarande och ja - helt underbara! 

Så här såg det ut förra veckoslutet på stugan. I skrivande stund sitter jag hemma bland halvpackade flyttlådor, med en hängig hund och lite snöslask utanför fönstret. 

Så ändrade planer ja. 

 

VÅRTECKEN

Kom ut till stugan med ett stort lass trädgårdsgrejer. Vädret var mer än underbart - nästan lite maj-känsla. Så man vet att det kanske svänger ännu? Men jag yrade runt som en yrvaken och lycklig humla och pysslade på, mest planerade för att vara ärlig. Placerade ut lite krukor här och där. 

Yrvakna var också de riktiga humlorna. Det finns ju inte än så mycket mat att ta till isynnerhet här ute mitt i skogen. En dryg handfull trötta, utmattade humlor kröp omkring bland mina narcisser som jag hämtade ut till påsk. De är mer eller mindre utblommade så inte mycket näring att hämta där. 

Så in efter ett glas som jag blandade 50/50 ljummet vatten och honung och så bjöd jag humlorna på lite energigivande energidricka. Glupskt sög de i sig av näringen. Den lilla tungan (eller heter nåt annat?) jobbade på att få i sig näring så hela den lilla ludna boll-kroppen gungade. Underbart att se! 

Och snabbt går det. Från att ha varit en totalt slö humla som knappt orkar flyga till att bli en surrande piggelin tar bara några minuter! Det är överraskande hur mycket honungsvatten de orkar suga i sig, men den blir det racerfart till de blommor som finns att tillgå. 

Som sagt är det än lite glest av något som ens kunde kallas trädgård, än mindre att där skulle växa något, så vår blommande lökväxter i kruka är vad som bjuds på i den här insektbaren. 

I övrigt har en del fåglar återkommit. Måsarnas skrän över skären i fjärden, svanparen - både knöl- och sångsvan. Stor- och småskraken. Knipornas visslande ljud då de med racerfart flyger förbi. Också de efterlängtade ejdrarna dök upp i går. Det är ju en art på kraftig nedgång och med en någon obalans i könsfördelningen. Nu också var det åtta (!) hanar - gudingar - på en hona - åda. 

Man kan ju skämtsamt säga att hon då har att välja och vraka emellan, men nej - det är inte så - honan kan bli så stressad av det hela att hon inte lägger ägg alls, vilket har dåliga konsekvenser för en art som är på nedgång bland annat på grund av havsörnen som ökat i antal de senaste åren, men också på minken som gärna tar sig en åda då den kommer åt. Därav bland annat en förklaring på att det finns så mycket fler hannar än honor. 

På 1980- och 90-talet fanns det mängder av häckande ejdrar i Finska viken. 

Man talade om upp till 200 000 häckande par. Och ejderhannarnas kännspaka "hoande" under vårarna var ett ljud som hörde till lika naturligt som att björken får mössöron. Men det har minskat, numera känns det som ett "lyxljud". För något år sedan räknade man med att enbart 80 000 häckande par vilket är en drastisk nedgång, och sedan dess är min personliga, likaväl som forskares, iakttagelse att det minskat ytterligare sedan dess. 

Jag kan inte så mycket göra för ejderns varande, men desto viktigare kändes den lilla insats jag gjorde för humlorna. Inte ett så litet steg att det inte kunde ha en stor betydelse för någon eller något. 

NU GÅR DET UNDAN

 

I vår familj har vi liksom delat in vårens "ansvarsområden". Gubben är mer inriktad på fåglar medan jag då har det här med växter på mitt kunskapsområde och blir helt till mig för varje litet vårtecken inom växtvärlden. Men med åren har jag alltmer börjat följa med fåglarna också. 

Igår hade jag sista arbetsdagen för den här veckan. Åt en lunch ute med äldre grabben och det var alldeles underbart väder. Helt klart vårens varmaste dag! På kvällen när jag gick ut igen hade de allra första småsmåsmå löven hade slagit ut under de eftermiddagstimmarna som jag suttit inne och jobbat. Helt underbart! 

SMÅ FUNDERINGAR OM INGENTING

Under vintern hade jag packat en låda med grejer som jag skulle ta med ut till stugan då det igen skulle våras. Det blir liksom mest mjöl och kaffe, toapapper och rena lakan. Och så hundhår. 

Min Aida är ju av en ras som trimmas ett par gånger i året, så från senaste höstens trimning hade jag sparat en liten påse hundhår. 

Varje år har jag satt ut hundhår lite här och där och håren har, så här i början av april, strykande åtgång till diverse bobyggen. 

Min vintersemestervecka är slut för den här gången, och jag rattar tillbaka hem till stan. Glad att jag packade och rensade det mesta under de där ruskiga februari- och marsveckorna. Nu ser hemmet förvisso ut som ett lager, men jag kan med gott samvete styra kosan till stugan så fort jag lagt ner locket på min jobb-dator. Än så länge tänker jag ha mitt distanskontor hemma. I den nya lägenheten har jag ett eget arbetsrum (lyxigt) och även om det stundvis lockar att kunna jobba från stugan, och kanske jag kommer att göra det också stundvis, så vill jag kanske ändå hålla jobbet hemma i mitt hemkontor. Få se hur det blir. 

I och med att jag ju är närvårdare till min bror så blir det ändå att ta sig till stan en eller två gånger i veckan. Det är så där med livets pussel. Man pusslar och så blir det ett hel bild av det hela. Sedan en dag ändrar livet igen och man börjar liksom bygga på ett nytt pussel för att få ihop det till en enhetlig bild. 

Känner mig lite som småfåglarna, som varje år börjar om på ny kula. 

EN SÅDAN DÄR DAG

 Man vet ju att precis varje vår så kommer det bakslag och vintern vill ta tillbaka det den upplever att den förlorat. Idag är en sådan där dag. Den här gången, det händer inte så ofta, ligger vinden på från ett sådant håll att stugan blir lite i lä, men småspik kommer det från himlen så lusten att gå ut är obefintlig. 

Står på terrassen framför huset och ser på hur sjöfåglar samlas vid stranden, som alltså denna gång ligger i lä. Ute på fjärden går vågorna redan höga, och än mer skall det blåsa framemot eftermiddagen. Knipan friar så han inte vet hur han skall vara. Den kommande modern till hans barn simmar ett stycke ifrån och ser inte så himla intresserad ut. Lite avmätt sneglar hon på hans krumbuktande. Inte är det lätt i djurriket heller, uppenbarligen. Har någongång sett hur honan redan visar sig villig att para sig medan hanen bara fortsätter med sitt frieri och får inte liksom stopp på uppvisningen. De är väl individer de också?

I synnerhet bland storskraken har jag också sett hur olika de kan vara som mammor. Endel individer är rena rama hönsmammor och varnar så fort en kvist bryts i skogen. Andra kan vara helt oberörda, snudd på likgiltiga, och har nu inte så stor koll på hur många ungar det skall finnas i kullen och om de är samlade eller inte. 

Har igen hört kattugglan hoa, och så en något vanlig, men här rätt ovanlig filur har skuttat omkring. Nämligen koltrasten. Hemma, i stan, är den ju en synnerligen vanlig syn, men här ute i skärgården har jag inte just sett den alls. Ja, ja...det blir att fästa uppmärksamhet på sådant där banalt när det liksom inte händer så mycket annat! 

Men idag skall det i alla fall hända lite, pergolan i aluminium som jag beställt och som skall riggas upp på terrassen nere vid havet skall komma idag. Alltid lika spännande att se hur chaufförerna lotsar sina stora lastbilar längs de här små skogsstigar. Vi vet ju att det skall gå vägen - har under årens lopp haft ett antal. Men som med så mycket annat, endel är bättre på det än andra. 

Och så borde det skrivas en artikel, det har liksom varit mitt enda måste denna vecka. Men har istället gjort en massa annat. Städat lidret, inrett tuppen, planerat rabatter, oljat nya bänkskivan till köket...skrivit en del blogginlägg. Men bara snickaren, som skall komma och titta på en del snickeriarbeten som vi behöver få fixade den här sommaren, och pergola-transporten kommit DÅ skall jag sätta mig ner och skriva "på riktigt" så det här inte igen blir en sådan där dag då jag gör allt möjligt annat än det jag borde. 

Håll i hatten i stormen!