RAPPORT FRÅN EN UDDE

När stormen som kom in över landet natten till lördagen hade dragit vidare och 

lämnat efter sig ett av nederbörd surt landskap blev kvällen fantastiskt vacker. 

Bara ovädrets sista svans i form av mörka moln hängde kvar över himlen. 

*

Jag hade haft ett par barndomsväninnor på besök på stugan. Det är så där underbart

med vänner från barndomen, man liksom kan helt sänka gardet på alla plan 

och behöver inte föreställa sig något alls. 

Inte för att jag kanske annars heller gör det, men med barndomsvänner är det som

om man inte ens kan vara något annat än det man är. 

Det är skönt, avslappat och innerligt hjärtligt. 

Jag saknade dem redan då jag såg baklyktorna då de åkte iväg. 

*

Har en vecka jobb kvar innan semestern. Den kommer förmodligen att bli arbetsdryg,

jag är den enda som officiellt är på jobb - även om jag har kolleger som kommer att 

dejourera om det skulle behövas.

Men sedan är det lediga dagar som räknas. Efter min utmattning för något

år sedan har det tagit länge innan jag igen börjat läsa romaner. Det har varit som 

om koncentrationen inte riktigt funnits där. Började på en detta veckoslut

och kan knappt lägga den ifrån mig. I dessa coronatider är Hanne-Vibeke Holst bok

Som Pesten en ruskig historia att läsa. 

Har du inget att läsa i hängmattan i sommar så rekommenderar jag den.

Nu har solen gått ner, det börjar vara lite kyligt i natten och dags att krypa

till kojs. Den här sommarnatten är smått kylig. 

Få se när värmen kommer åter? 

MURRIG KVÄLL

Det ena regnmolnet efter det andra drar förbi, skvätter lite regn, mest bara för att blöta ner

en aning, lite åskmuller på håll. Det är kyligt och fuktigt, myggorna kommer fram

ur sina vrån. Det kliar vid ankeln där de kommit åt att bita. 

Det är naturligtvis ännu mycket sommar framför, men när det är så här kyligt och ruggigt så 

går tankarna osökt till höst. Nej, nej - jag vet det är låååångt till hösten, men höstmänniska som

jag är så är det inte helt oväntat att jag för min inre syn ser hur trädgården skall se ut i höst. 

Nästan som instinktivt brukar jag ofta välja växter som har fin höstfärg eller

andra höst-kvaliteter framom häftig sommarblomning. Men att planera inför hösten är inte

bara höst. Det är nu jag tittar i mina rabatter var det kan finnas plats för lökväxter till våren. 

Perenner eller buskar som är lite sena att komma igång på våren, men nu är frodiga

och fina. Där är det lämpligt att i höst gräva ner lite lökar. Lökarna blommar innan

de här lite sena växter vaknat, men när de sedan kommit igång så täcker de snyggt

lökväxternas vissnade blast. 

I år har mörkbladiga växter mer än någonsin innan flyttat hem till mig. 

Kanske de har en viss känsla av höst och tyngd som jag gillar. 

Och passar perfekt för en lite murrig kväll som ikväll. 

KLIPPA NER

Det blir mycket trädgård nu, jag vet. Förvisso varnade jag lite om att det kunde bli så 

tidigare här i somras. Ni vet det här med corona och man är mer hemma och allt det där. 

Inget hindrar väl mig att röra mig utomhus lite hit och dit, men si...det 

är just det som det gör. Inte coronan, utan en rygg som kastat sig besvärlig. 

Till och ifrån får jag nu och då ont i ryggen och man vet inte riktigt varför. 

Oftast går det om efter ett tag. Och vi är nu i det där med tag. Vi är inte ännu i efter...

Så lite begränsad i mina foto-utfärder har jag varit ett tag nu. 

Och så finns det ju så mycket vackert i trädgården att knäppa små bilder på.

Hela våren och försommaren när allt växer upp och spirar och börjar blomma. 

Så underbart! 

Men så en dag märker man att man måste ta fram sekatören och börja klippa ner

överblommat. Eller måste och måste, men så här tid på sommaren brukar jag ännu göra det,

i hopp om en andra blomning, ofta lite svagare men ändå en blomning. 

Senare på sommaren och på hösten så lämnar jag alltid det överblommade kvar. 

Det får fröså sig och så finns det så många fina perenner som blir stående upprätt

hela vintern och ger karaktär åt vinterträdgården. 

På finska kallar man den "talventörröttäjät" och det bara inte går att översätta det 

så det blir lika bra. 

Men det beskriver något som envist står upp och inte ger sig genom hela vintern. 

*

Förresten är den utblommade salvian inte alls så tokig att ta in i vas. 

De skall minsann få stå på mitt arbetsbord och lite påminna om trädgården därute medan

jag ännu ett par veckor får jobba på innan det blir semester för min del. 

Skall bli skönt! 

Kanske det då blir lite mer utfärder och lite mer bilder än bara dessa

från min trädgård. Heheheee...

INNAN REGNET

Går en sväng i trädgården innan kvällens utlovade regn och rusk. 

Solen orkar så smått titta fram mellan molnen, och då blir det riktigt varmt och gött. 

Nej, saknar inte 30-graders tillvaron, och gillar faktiskt sommarregn. 

Även om det känns lite väl höstigt med sin tunga vind. 

Går runt i trädgården och funderar på det där varför något blir stämplat som ogräs

medan andra får vara i finrummet jämt. 

Jag brukar kasta mig över röllekans minsta lilla tofs som tar sig in i mina rabatter och 

rycka bort dem, medan jag kan tycka att de är så fina där de står i skuggan av den stora 

hasselbusken och lyser upp dunklet. 

Ogräs på fel plats, en fin växt på rätt plats. 

Och så kan det vara tvärtom också. Vi har ju en del invasiva växter som varit 

trädgårdsväxter från början, men som sedan tagit sig allt längre ut i naturen. 

Till all tur är riddarsporren inte en sådan. Den hålls prydligt och lydigt på utvisad

plats, och blir bara lite mer robust för varje år. 

Och även om den blir lite mer robust, så behöver den stöd - 

isynnerhet innan en sommarstorm som är på kommande ikväll. 

Det är ett skönt trädgårdspyssel. 

En kväll då sommaren är sval och regnet väntar bakom knuten. 

SKILLNADEN OCH SAKNADEN

Det är något alldeles speciellt tomt men samtidigt meningsfullt,

Ledsamt men samtidigt trösterikt, 

ensamt men samtidigt gemensamt...

...att gå in på någons Facebook-sida. Någon som redan lämnat Facebook

och alla andra gemenskaper - för gott. 

Den senaste veckan har jag ofta reflekterat över att jag inom mig hör ditt skratt. 

Ingen jag känner skrattar som du. Eller som du skrattade. 

Ett skratt som bubblade fram men sedan liksom blev till ett mjukt fniss bara. 

Men ett skratt som alltid spred sig till ögonen. 

Du fick aldrig ett enkelt liv. Så är det bara. Alldeles för många bördor

lades dina smala axlar att bära. Men ändå hade du en kämpa-anda

som få andra jag känner har. Om någon. 

Vi skulle ännu gå ut på tjejmiddag, du och jag, skvallra om gamla

gemensamma kolleger, fnissa åt vardagliga saker. 

Vi skulle ta oss ut till "rullstolsvänliga" utflyktsställen på picknick. 

Det blev aldrig av. 

Vi väntade för länge, nej, jag väntade för länge...

...det var alltid så mycket annat. 

Men jag kunde inte förstå, inte ana, inte veta. 

Vad jag vet nu visste inte heller du. 

Inte heller dina nära, för du ville inte oroa efter att du själv fått veta. 

Du bar ditt ödeskors ensam. 

Det gick så snabbt. 

I maj, då körsbärsträden stod i blom delade du en sista grej på 

Facebook, en länk till något du publicerat något år tidigare:

*

SKILLNADEN MELLAN STYRKA OCH MOD

"Det krävs styrka för att vara tuff.

Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.

Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.

Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att vara helt säker.

Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.

Det krävs mod för att vara annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.

Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.

Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.

Det krävs mod för att sätta stopp för dem.

Det krävs styrka för att stå ensam.

Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.

Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.

Det krävs mod för att leva.

Din närvaro är en gåva till världen.

Du är unik och det finns bara en som du.

Ditt liv blir vad du gör det till.

Ta en dag i taget.

Se till din lycka, inte till dina bekymmer. Du klarar allt.

I dig finns så många svar.

Var förnuftig, modig och stark."

*

Jag gillade, klickade tummen upp!
Vad jag inte visste att du redan visste.
Visste att det skulle bli ett slut, ett snabbt slut.

Du var alltid så mån om din integritet, gjorde aldrig något nummer av dig själv,
försvarade alltid de svaga och de som blivit kläm av orsak eller annan. 

Hade jag vetat - hade jag varit där. Jag hoppas du förstår det  - var du än är nu. 

Det gick så fort. Du skulle in på rehabilitering. Coronarestriktionerna

gjorde att inga besök var tillåtna. Två veckor gick. Tre. Fyra. 

Och sedan svarade du plötsligt inte längre i telefon. 

Och så en dag var du död. 

Man förstår inte. Jag gör det inte. 

Vila i frid, Verna! 

Jag kommer alltid att minnas dig då körsbärsträden blommar.