Kan inte säga det ofta nog.
November är de stillsamma ögonblickens storhetstid.
Häromdagen gick jag en sväng i skogen. Där var det tyst. Tyst som i graven nästan.
Absolut inget som hände, allt bara andades stannad tid och stillhet.
Så hände nåt. Jag vet inte om det var det lillalilla ljudet, eller en pytteliten rörelse i ögonvrån
som fick mig att stanna upp. Att gå i en tyst skog i november skärper ens sinnen.
Där i en liten bäck, kanske ett dike bara, låg något litet som skickade vågor över
vattenytan som knappt var förnimbara om man inte råkade få syn på dem genom
grangrenarna som liksom omfamnade diket.
Jag tog mig fram till källan av ringarna på vattenytan. En ensam nattfjäril av något slag
kämpade för sitt liv. Med sina sista krafter försökte den ta sig ur situationen den hamnat i, men
orken räckte inte till att ta sig vare sig framåt eller bakåt. En gång stannade den upp för att efter en minut fortsätta sin kamp om livet.
Efter ett tag blev fjärilen stilla igen.
Dess känselspröt sänkte sig sakta mot vattenytan.
För att inte resa sig igen.
Dess vingar hade tystnat för gott.
Stod där i novemberskogens dunkel och insåg att jag just
bevittnat någons sista andetag och det kändes...stort...hur litet andetaget än var.
Gick ännu via den lilla dammen som jag blivit så förtjust i och
ser att de sista stråna böjer sig inför vad som komma skall och
vid dammens kanter bildas ett skirt spetsmönster av de sköraste små iskristaller.
Hela naturen tar sina sista andetag innan vintern är här.
