DAGS FÖR LITE SKUMVIN I TISDAGSKVÄLLEN...

Ja, så kan det gå.

Det är inte alla tisdagar man har en orsak att skjuta iväg en champagnekork 

i luften precis. Eller jag har inte det - vad vet jag om er andra?

Men idag var det då min tur att ha en skumpa-tisdag och det 

av ingen mindre anledning än att jag faktiskt avklarade min första

del-examen på min vandring mot en specialyrkesexamen inom fotografering.

Från och med i dag är jag då fotograf - så där på riktig. 

På-vuxnas-riktigt. 

Och på något plan.

Min utbildning fortgår ännu ett bra tag, har som sagt precis bara klarat 

av grunderna i yrkesfotografi. 

 Det är nämligen så att jag skall fortsätta och 

specialisera mig på det här med naturfotografering, 

men idag blev då mitt examensarbete - steg ett - godkänt. 

Så därför lite skumvin så här i tisdagskvällen. 

*

Samtidigt är allt bloggens fel.

Hade jag inte börjat blogga, hade jag inte köpt en bättre kamera, 

hade jag inte velat lära mig mer om fotografering, hade jag inte

börjat fotografera natur, hade jag inte velat ta mig mer ut i naturen,

hade jag inte upptäckt en massa finheter därute, hade jag inte...

Ni vet hur det är - det ena ger det andra. 

Så där som livet ställer till det för oss.

Ibland på gott, ibland på ont.

Man får bara ta det som det kommer, har någon 

vis någongång sagt. 

Det är klart det här har gett mig gott. Att börja fota och att ta det

hela till en lite mer pro-nivå har gett mig en massa nya vänner, 

nya kontakter, nya utmaningar och nya tillfredsställelser - och 

minst lika många utbrott av frustration till följd av 

okunskap och otålighet.

Vad jag vill fortsätta med är att behålla bloggen som mitt privata vardags-rum. 

Bjuda in er på en kopp kaffe eller ett glas vin (för skumpan är slut för idag...)

Jag kommer att fortsätta att blogga som förr, med de

i stunden tagna bilder - precis som förr. 

För min blogg kommer inte att bli en del av min marknadsföring. 

Det är så jag vill ha det. Den skall få fortsätta vara en parkeringsplats 

för det otvingade ordet att florera på 

och en plattform för vardagsbilder att bosätta sig i. 

*

Men ja, en liten milstolpe uppnådd idag. 

EN DOLD PÄRLA...

För en tid sedan så var jag på en tillställning där man frågade mig om 

jag kunde tipsa lite om vilka nationalparker det skulle löna sig att besöka. 

Nå, min åsikt är kanske mest den att alla nationalparker är fina på sitt sätt 

och värda ett besök, men jag nämnde nu några som jag tycker om.

Det var innan jag hade nöjet att besöka Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark.

Om jag då vetat, hade den här nationalparken åkt mycket högt upp på min lista! 

Nationalparken med det omöjliga namnet Kauhaneva-Pohjankangas är södra Österbottens 

största ombrogena högmosse. Ombrogen betyder att mossen, eller myren är nederbördsförsöjd,

det vill säga utan påverkan av grundvatten. En sådan här myr är mycket näringsfattig. 

Det bidrar säkert till känslan av att tiden stannat därute på myren.

Inget växer snabbt eller blir frodigt i denna näringsfattiga miljö. 

Och jag fascineras så av stämningen ute på myren.

Spovens ödsliga ski, de knotiga tallarna som förmodligen är mycket gamla trots sin 

kortväxthet. Den totala ödsligheten som bara kan upplevas på en myr.

Den som är så vacker! 

Kauhaneva-Pohjankangas nationalpark har en intressant historia också.

Här igenom gick nämligen en av Finlands äldsta vägar nämligen

Kyrönkangas väg som omnämns i historieböckerna redan på 1500-talet.

På den tiden var vägen bara en stig, men blev sedan en ridväg och efter det en 

viktig postväg och en förbindelse mellan Österbotten och södra Finland. Vägen är numera

en vandringsled och då man besöker nationalparken går man ett tag på 

den uråldriga vägen. 

Om man ser till mängden besökare är det här Finlands minst besökta nationalpark, vilket 

är totalt obegripligt om man en gång besökt den här platsen! 

Här är så vackert att jag kunde gott tänka mig sätta mig en höstmorgon i bilen 

och skurra iväg i tre och en halv timme för att vandra där en gång till! 

Här finns en stig som man kan gå runt längs. Hälften av den är sådana här "pitkospuita" - vad det nu sen kan heta på svenska...spång?

Rutten som man kan gå runt är ca 5 km, vilket är precis perfekt för en liten dagsutfärd. 

Däremot märkte jag att det tog betydligt mer i tid att gå dessa 5 km här

än det skulle ha tagit på en annan plats. Här fanns bara så mycket fint att stanna och 

beundra och förundra sig över! 

På flera ställen såg jag bland annat brushanar som trippade omkring längs stränderna. 

Storspoven flög över, måsarna jagade korpen...

Och det bästa - jag hade hela nationalparken helt för mig själv! 

Man startar nämligen från den ena parkeringen och om man rundar stigen kommer man 

också till den andra parkeringen. Inte heller där fanns en enda bil. 

Med tanke på hur glest besökt denna pärla är, så är det lite 

överraskande hur välunderhållen spångarna och pausställen är.

Det är riktigt prydligt överallt. Och på väg tillbaka till parkeringen längs

den stig som går genom Pohjankangas tallmoar kunde jag se att man 

i år byggt nya, fina och breda, gångbroar över sumpmarken. 

Att vandra längs den här nationalparkens utmärkta stig är bara ren njutning! 

Älskar stämningen på myren! 

Jasså, jag har sagt det? 

Jag startade min rundtur från Nummikangas. 

Behöver jag nämna att det var rätt så torrt längs sandvägarna då jag körde dit? 

Nähe...det blev också klart?! 

*

Men en doldis är denna naturpark. Och en pärla! 

Kommer säkert tillbaka en dag. Det vet jag at jag gör! 

YTTERSKÄRGÅRD...

Det är något alldeles eget och extra fint med den där karga ytterskärgården.

Numera för den en allt mer tynande tillvaro vad gäller mänsklig närvaro.

Möjligheterna att bo och leva därute har krympt en längre tid, fiskare är

väl inte det mest attraktiva yrket precis? Många traditionella skäri-yrken försvinner

och har redan försvunnit. 

På Gåshällan hittade man små dolda tecken på en tid som varit.

Det är ett tag sedan man hissat flaggan i den här flaggstången...

Men tiderna kanske ändrar?

Med alla de möjligheterna som digitaliseringen ger kanske 

det finns de som kan - och vill - bosätta sig där det nu inte finns möjlighet till utkomst?

Inte bara på en karg holme i ytterskärgården utan annars också.

Den verkliga stötestenen lär väl ändå vara den allt mer glesa infrastruktur

som troligen omöjliggör det hela.

Som världen ser ut nu.

Jag njöt fullt ut av mina dagar på Gåshällan.

Sköna små turer runt ön, skoj sällskap, och som sagt löjligt fint väder! 

Den här tiden när man rör sig på skären skall man vara medveten om

att det finns en hel del fåglar som häckar lite här och där.

Det gäller att inte störa dem i onödan. Jag skrämde upp en mås från klippan

på bilden ovan. Först tänkte jag att den bara ja, flög upp. 

Men så när den fortsatte cirkla runt mig anade jag att den kanske hade sitt

bo där i närheten. 

Jag valde att gå därifrån, men snubblade nästan på dess rede.

Så öppet och oskyddat men ändå på sitt sätt osynligt låg ett par ägg där

vid grästuvan. Med den växtfart som sommarvärmen gett skall nog det där

boet vara än mer skyddat den dag ungarna kläcks. 

Vad kan man säga?

Tack och go' natt! 

P.s. Är man i knutarna vill jag tipsa om en annan liten pärla nämligen

Truthällan. Där kan man övernatta i en fin stuga, tillgång till bastu och

grillplats och allt till priset av en frivillig bastupeng! 

Den hittar man här:

62°24,3’ 21°10,3

BLÅTT VECKOSLUT...

- Hejdå, båten!

Vi, min fotokurs och jag, blev dumpade på en ö

långt ute till havs i fredags. 

Vädergudarna verkar ha ett gott öga till oss, för vad jag minns

har vi inte varit på en enda gemensam resa där vädret skulle ha varit dåligt.

Jag menar, det kunde ha hällregnat, varit 5 grader varmt och blåst nordlig vind.

Men det var det inte - tack vädergudarna, för det! 

Gåshällan är en klippig ö långt ute i Närpes skärgård. Naturstationen, som ägs av Forststyrelsen, 

är en renoverad föregetts sjöbevakningsstation. 

På öns norra del finns en föregetts lotsstation, som numera fungerar som

en stödpunkt för båtfolk. 

På naturstationen kan upp till 20 personer övernatta bekvämt. Man hämtar med sig 

både mat och vatten och kockar själv. 

Båtfärden tog 1 1/2 timme, lite drygt kanske pga av vinden? 

Vi startade från Kalax småbåtshamn.

Men vad gör man nu sen på en sådan här ö en hel helg? 

Nå, tanken var ju att fotografera fåglar och karg skärgårdsmiljö. Det fanns det gott om,

även om fåglarna smått envisades med att vara utom räckhåll för objektivet. 

På bilden ovan susade dock en skedand förbi med hiskelig fart. 

(Och ja, det finns vattenstänk på min lins, så ni får leva med "plupparna" 

i himlen - jag orkar bara inte just nu redigera bort dem...

...note to self: Putsa linsen, first thing tomorrow!)

Vädret var som sagt alldeles underbart! 

Som fotograferande person så förhåller man sig ofta lite kinkigt till det där

hårda ljuset mitt på dagen, men visst förmedlar det en känsla av sol och sommar?

I skrivande stund sitter jag i bilen och skriver. Har jobbar bort lite sådant

som jag kan göra oberoende var jag är. Har tagit in på en camping för att 

ladda upp datorer, kamerabatterier och telefonen. Skall snart krypa

"i säng" här bak i bilen. Människor lyfter lite på ögonbrynen när

jag säger att jag tycker så om att resa - och sova - i min bil. 

I morgon skall jag ta och kolla in en nationalpark här i närheten. 

Byter hav mot kärr. 

ARKTIKA - PÅ VÄG MOT TUNDRAN

Arktika, ordet finns inte riktigt på svenska, inte på det sättet att man med det menar 

de stora fågelflockarnas flytt till sina häckningsområden på ryska tundran. 

På finska heter fenomenet arktika, och jag tycker det är ett 

vackert ord för en mäktig naturupplevelse, så jag tänker egenmäktigt 

införa det i det svenska språket, typ från och med NU. 

Miljontals fåglar, alfåglar, gäss och svanar flyger enligt samma rutt som de använt i tusentals år, sedan senaste istiden. Och varför ändra på ett fungerande koncept liksom? Att det just blev den här

rutten förklaras med att fåglarna gärna sträcker längs kustlinjer och då de lämnat Estlands kust så

siktade sig in på följande synliga landlinje. Då, efter istiden, råkade det vara

nuvarande ryska Hogland (Suursaari) som precis blivit synlig

i och med landhöjningen som fick bli fåglarnas orienteringspunkt.

Idag sträcker sig Hogland knappa hundra meter ovan vattenytan, och 

många, många andra öar har ploppat upp genom vattenytan under dessa 10 000 år

sedan istiden och styr fortsättningsvis fåglarnas färd mot tundran. 

Arktikan pågår i ungefär en månads tid. De första är alfåglarna och bland de sista flyttarna 

är prutgåsen som skall ta sig ända till Taimyr-halvön. Dit är det långt.

De vitkindade gässen väljer att stanna vid Novaja Zemlja, som också är långt borta,

men de här prutgässen flyger ännu ett par tusen kilometer till för att nå sina häckningsplatser.

Det är häpnadsväckande hur starkt detta behov att föröka sig ändå är! 

Och det tisslas och tasslas precis vart man än tittar just nu! 

Skäggdopping-paret dansade för oss i viken, silvertärnorna gjorde småtärnor på stenarna vid stranden, orrarna spelade på en klippa ute på en ö, 

ejdrarna o-uuuaade, och skrakarna hade åsikter om var revirgränsen riktigt skulle dras.

Så full rulle som det bara kan vara!  

För en söndagsstaijare, som jag, hade ju vädergudarna varit nådiga och gett vackraste

sommarväder man bara kan tänka sig! 

Arktika eller inte så hade jag njutit av mina dagar därute i havsbandet likaväl. 

Att det var så lugnt, alldeles spegelblankt, var ju riktigt njutbart på alla nivåer och med alla sinnen.

Men eftersom tanken var att följa med arktikan så var det väl så där.

Inte för att det inte skulle ha flyttat fåglar, jodå. Men då det är högtryck så flyger dom 

högt, högt uppe. Och är det riktigt stiltje så väntar de också in tjänligare vindar.

Plötsligt ropade någon staijare till: 

Nu kommer de, en stor mängd gäss rakt emot! 

Utan kikare eller tubkikare såg jag mest bara blå himmel.

Och kanske, kanske något smått som likaväl kunde vara flugskit på linsen.

Men det var gäss. I massor! 

Men visst kom det, plog efter plog efter plog med flyttare.