...för något år sedan skulle sagt att jag skulle med glädjetjut "offra" mina lediga vinterdagar
till att ta mig till (nästan) Lappland, inte för att susa ner för soliga skidbackar, utan att stiga
tidigt upp, packa fotoutrustningen och en liten matsäck, åka ut i ödemarken, plumsa upp
för fjället knappa två kilometer för att sitta i ett gömsle och hoppas på att få se en fågel.
Ja, jag vet. Låter knasigt.
Men är alldeles, alldeles underbart!
Först bara måste jag ändå lite reda ut det här med höjder. På finska och svenska skiljer det sig lite
och på svenska helt enkelt finns inte alla "nyanser" av höjder på berg.
I Finland har vi ju inte riktigt så mycket till fjäll om man menar höga spetsiga bergstoppar.
Våra fjäll är mer som hopskrynklade grusåsar än direkta hopskrynklade berg.
De fjäll som sträcker sig ovan trädgränsen kallas "tunturi" (som Riisitunturi i inlägget innan),
medan lägre fjäll som håller sig inom trädgränsen kallas för "vaara".
Jag har inte hittat någon motsvarande svenskspråkig variation mellan trädklädda fjäll och
kala fjäll. Ja, kanske kalfjäll då?
Hur som helst, fotogömslen är uppe på ett fjäll, en "vaara", dit man tar sig genom
sagolikt vacker skog på en smått pulshöjande halvtimme.
Jag vet att de flesta av mina vänner tycker att det är fullständigt knasigt att tillbringa, inte bara en, utan ett par soliga vinterdagar i ett fotogömsle någonstans ute i ödemarken.
Vi talar om små krypin där man har sin stol att sitta på, en liten hylla att ställa sin termos på,
men också en mysig gaskamin som sprider skön värme (det var -25 ute) och likasinnade vänner,
sin kamera och en hel dos förväntan.
Och så tystnaden. Det totala lugnet. Tiden som slutar.
Man kan bara vänta.
En skugga drar över. Där är den!
Sedan är det återigen tyst - i ett par timmar.
Småfåglar flaxar omkring, den sällskapliga lavskrikan är närvarande mest hela tiden.
En fantastiskt skojig fågel! Den är nog värd ett eget inlägg.
Men det är inte för den jag är här.
Mot eftermiddagen syns skuggan på himlen igen, och den här gången landar fågeln i björken.
Kungsörnen.
Vår näst största fågel.
Havsörnen är snäppet större.
Man håller nästan andan inne i gömslen. Kamerorna smattrar men när örnen landat så tystnar de.
Det berättades oss att när örnen landat i trädet sitter den en god stund och överväger om den
skall våga flyga ner till åteln som lagts ut. Denna gång var åteln en överkörd rödräv.
Örnen sitter ett bra tag i björken och iakttar. Sedan lyfter den och flyger iväg.
- Neeeej!!!
Var någon för oförsiktig med att flytta på objektivet? Hostade någon?
Skuffade någon till sin termos?
Vilda djur är ofta mest rädda för metalliska ljud.
(det är ju ett ljud av vapen - nedärvt från tidigare generationer?)
Kungsörnen är borta, jag äter min smörgås-lunch och dricker kaffe.
Till tidsfördriv fotar jag småfåglar och för viskande samtal med dem jag delar koja med.
Det är svårt att förstå, men tiden går faktiskt överraskande fort där i gömslet.
Vadå? Klockan är redan över två på eftermiddagen - vi har suttit här i nästan fem timmar!
Känns som om vi just kommit!
Det är det här som är det småmagiska med att sitta i fotogömslen.
Tiden liksom löser upp sig och man kan bara vänta. Bara vara.
Och det är oerhört välgörande!
Plötsligt är örnen tillbaka!
Den kommer så tyst, lite som björnarna jag var och fotade på sensommaren.
Samtidigt som man kan slappna av i gömslet och verkligen njuta av stunden, så måste man
ändå hela tiden vara närvarande i stunden.
Örnen sitter en kvart i tallen och spejar och kikar.
Så landar den.
Först på en nedfallen tall och sedan tar den sig fram mot den döda räven.
Jag får höra att det är ett örnpar som har sitt bo en kilometer ifrån som brukar besöka
den här platsen. De är snart i beråd att börja med årets boläggning. En grupp som var
här innan mig berättade att de sett örnarna para sig!
Det missade jag. Men allt kan man inte få!
Under några härliga dagar i de djupa skogarna fick jag följa med
kungsörnarnas, och de övriga vinterstannande fåglarnas, bestyr i det vackraste av vinterland.
Inkrupen i ett gömsle med en gasvärmare som tyst flämtande pustade ut varma impulser
gick det verkligen ingen nöd på mig - snarare tvärtom!
Och för ett litet ögonblick möttes vår blick - min och kungsörnens - genom en kameralins.
Och det kändes lyckofladder i hjärtat länge efter mötet.
Om någon hade sagt för något år sedan att jag skulle känna så här,
ja, då hade jag tvivlat.
Men så härligt att man får uppleva nya fina saker att ta till sitt hjärta.
Det här var en sådan sak.
