Ja, ja...eftersom jag nu tydligen snöat in mig på det här med att plötsligt efter dryga
50 år på jorden börja älska vinter, så känner jag ju att jag behöver förklara mig lite.
Eller nej, jag har inte alltid hatat vinter, som barn och ung vuxen
minns jag att jag gillade det skarpt.
Jag var ju en sådan där som skrinnade och skidade och byggde snögubbar,
lekte snökrig och faktiskt bara njöt vinter.
Sedan tappade jag på något sätt bort det här med njuta vinter under många vuxna år.
Delvis kanske det berodde på att jag i rätt unga år blev en stor vän av att odla,
både ätbart och bara för att något är en rasande fin växt.
Så nu när jag ser bakåt så blev det en automatisk fokusering mot vår och sommar.
Men man ändrar sig. Och tur är väl det!
För det här:
Hur kan man liksom inte älska det?
Det här är dessutom en av mina absoluta favoritplatser när det gäller
att besöka natur i Helsingfors.
Området kring Gammelstadsforsen är jätteintressant också från historisk synvinkel,
men det bästa är att här finns ett naturskyddsområde där man kan få syn
på en ansenlig mängd olika fågelarter bara vår och sommar blir.
Det här stället är guld.
Så mycket fint, bara ett stenkast från stan. Också på vintern.
Efter att i ett par år igen varit stadsbo så har jag lärt mig att uppskatta de naturskatter
som finns nära omkring. Och att förstå att jag inte är ensam om att uppleva dem.
Att det uppskattas av många, många andra skvallrar spåren på isen, de hårdtrampade
stigarna, de olika människor man möter då man vandrar omkring här.
Skidare och vandrare på isen, hundar som luftar sina ägare,
personer som sätter sig på en bänk och lapar mars-sol,
pilkare, vintercyklister, fotografer (andra än jag som drällde runt med kamera
runt halsen) fågelbongare med kikare, ungar i pulka.
Hela underbara skalan av människor som vill leva vinter.
Kanske till och med lite älska det!
Som jag gör.
Numera.
